Inom kristendomen är olika grupper oense om vem som kan bli präst. Protestanterna anser att alla döpta troende kan bli präster (även om konfessionerna kan variera beroende på frågan om kön) och att alla kan tala direkt med Gud. Det krävs inte nödvändigtvis prästvigning för att bli präst, men de som inte har prästvigning kallas i allmänhet "predikanter" och termen "pastor" kan användas omväxlande.

Romersk-katoliker anser däremot att endast manliga troende kan bli präster och att de måste få särskild utbildning eftersom de är ombud mellan Gud och hans folk. Påven Paul VI utfärdade 1964 en påvlig bulla kallad Lumen Gentium: I den fastställde han den ståndpunkt som den romersk-katolska kyrkan intog efter andra Vatikankonciliet:

Kristus, Herren, överstepräst som tagits från människorna, har gjort det nya folket till "ett rike och präster åt Gud, Fadern".De döpta har genom pånyttfödelse och den helige Andes smörjelse blivit invigda (...) till ett heligt prästerskap, så att de genom alla de gärningar som den kristna människan gör kan frambära andliga offer och förkunna kraften hos honom som har kallat dem från mörkret till sitt underbara ljus.

Vad menas med "allmänna prästadömet"?

Allmänna prästadömet (på engelska ofta "the priesthood of all believers") är en teologisk idé som betonar att alla döpta kristna delar i ett grundläggande prästerskap inför Gud. Det innebär inte nödvändigtvis att alla utför samma uppgifter i församlingen, men att varje troende har rätt och ansvar att möta Gud, bära vittnesbörd, be och delta i kyrkans liv.

Protestantisk tolkning och konsekvenser

Under reformationen framhöll reformatorer som Martin Luther allmänna prästadömet som en reaktion mot ett skarpt åtskiljt prästerskap. För många protestantiska kyrkor betyder detta:

  • Att ingen människa står mellan den troende och Gud i fråga om nåd och bön.
  • Att församlingens vardagliga andliga arbete (evangelisation, undervisning, omsorg) är varje troendes uppgift.
  • Att formell prästvigning/ordination är en organisatorisk eller tjänsteställning snarare än en förutsättning för att ha direkt tillgång till Gud.

Praktiskt leder detta till olika ordningsformer. I vissa samfund (t.ex. lutherska, anglikanska, reformerta) finns ett ordnat ämbete — ofta kallat präst, pastor eller församlingens föreståndare — som ansvarar för predikan, förvaltning av nattvarden och pastoral omsorg. I mer karismatiska eller kongregationalistiska sammanhang kan gränserna vara mindre formella och lekmannaengagemang större.

Romersk-katolsk och ortodox tolkning

I katolska och ortodoxa kyrkor görs en tydlig distinktion mellan det allmänna (gemensamma) prästadömet hos de döpta och det ämnesbundna/ministriala prästadömet som utövas genom sakramental prästvigning. Den ministriala prästrollen anses ge särskilda rättigheter och uppdrag, exempelvis att fira eukaristin (mässan), förvalta vissa sakrament och ge absolution. Dessa kyrkor betonar också apostolisk succession — att präster ordineras i obruten kedja tillbaka till apostlarna.

Frågan om kvinnliga präster

En central och ofta omdebatterad följdfråga är om kvinnor kan ordineras till präster. Här finns stora skillnader:

  • Kyrkor som romersk-katolska och större delar av ortodoxa kyrkor tillåter inte kvinnlig prästvigning och hänvisar till tradition och apostolisk praxis.
  • Många protestantiska samfund har däremot öppnat för kvinnlig ordination. Exempel är stora delar av den lutherska kyrkan (t.ex. Svenska kyrkan), den anglikanska kommunionen i flera länder, metodistiska och reformerta församlingar samt många frikyrkor och pingströrelser.

Historisk bakgrund

Idén om allmänna prästadömet fick särskild genomslag under 1500-talet med reformationen, men den bygger även på nytestamentliga uttalanden där alla troende beskrivs som "ett rike och präster" (t.ex. Uppenbarelseboken). Den katolska reaktionen, som bland annat uttrycks i dokumentet Lumen Gentium från Andra Vatikankonciliet (1962–1965), betonade att de döpta har ett gemensamt prästadöme samtidigt som man bibehöll betydelsen av det sakramentala prästadömet för kyrkans liv och sakramentens giltighet.

Sammanfattning

Allmänna prästadömet är en central fråga där teologi möter kyrklig praxis. Kortfattat:

  • Protestantisk betoning: alla döpta deltar i ett andligt prästadöme; prästvigning är mer ett ämbete än en nödvändig förmedling av nåd.
  • Katolsk/ortodox betoning: de döpta har ett gemensamt prästadöme, men det finns också ett särskilt ministralt prästerskap som erhålls genom prästvigning och som har särskilda sakramentala funktioner.

Hur detta tolkas påverkar praktiska frågor som vem som kan leda gudstjänst, administrera sakrament och inneha kyrkliga ämbeten — och därmed formeln för vad det innebär att vara "präst" i olika kristna traditioner.