Urartiska är namnet på det språk som talades av folken i det antika kungadömet Urartu i nordöstra Anatolien (i dag främst delar av östra Turkiet) i området kring Vansjön. Kungadömet var framträdande under ungefär 900–600-talet f.Kr. och lämnar efter sig ett rikt arkiv av inskriptioner och arkeologiska lämningar.

Släktkap och klassificering

Tidigare har urartiska ibland betraktats som ett isolerat språk, men dagens forskning placerar det istället i den hurro-urartinska språkfamiljen, tillsammans med hurrianska. Språket är inte semitiskt och inte indoeuropeiskt, vilket framgår av dess morfologi och grundläggande ordförråd.

Skriftsbruk och epigrafi

De flesta bevarade texterna på urartiska är kungliga inskriptioner och administrativa dokument skrivna med en anpassad form av mesopotamisk kilskrift. Det finns också en hypotes om att det, vid sidan av kilskriften, förekom ett inhemskt hieroglyfiskt skriftsystem i regionen. Denna hypotes grundas på enstaka symboliska inskrifter och dekorativa tecken som skiljer sig från kilskriften, men tolkningen av dessa tecken är omstridd och långt ifrån etablerad i forskningen.

Dechiffrering och tolkningar

Urartiska tolkades tidigt med hjälp av kunskap om assyrisk och andra samtida språk. På senare tid har det funnits försök att läsa de hieroglyfliknande tecknen; den armeniska forskaren Artak Movsisyan publicerade ett partiellt försök att dechiffrera sådana urartuiska hieroglyfer och hävdade att de var skrivna på en tidig form av armeniska. En sådan tolkning har emellertid inte vunnit bred acceptans i det vetenskapliga samfundet, och de flesta forskare anser att kopplingen till armeniska saknar tillräckligt stöd.

Språkstruktur och arkeologiskt sammanhang

Urartiska var ett agglutinerande språk med grammatiska särdrag som liknar hurrianska, bland annat i kasus- och verbmorfologi. Språkets dokumentation kommer huvudsakligen från steninskriptioner, byggnadsdekorationer och metallföremål från kungliga fästningar och städer i Urartus kärnområde.

Betydelse för forskning

Studiet av urartiska bidrar till förståelsen av kulturkontakter i forntida Anatolien, Kaukasus och Mesopotamien samt till vår kunskap om språksläktkap som inte tillhör de dominerande indoeuropeiska eller semitiska familjerna. Eftersom materialet är begränsat och vissa tecken fortfarande är oklara, kvarstår flera frågor om språkets fulla utbredning och interna utveckling.