Ryggkotor (vertebra) – funktion, antal och indelning av ryggraden

Ryggkotor (vertebra) – lär dig om funktion, antal och indelning av ryggraden: cervikal, thorakal, lumbal samt korsben och svanskota.

Kotorna (singular: vertebra) är de enskilda oregelbundna ben som tillsammans bygger upp ryggraden (även kallad rachis) — en rörlig och flexibel pelare som bär kroppen, skyddar ryggmärgen och fungerar som fäste för muskler och revben. Hos en vuxen människa finns det vanligen 33 ryggkotor: 24 fria kotor i de tre övre regionerna samt fem sammanvuxna kotor som bildar korsbenet och ytterligare fyra (varierande mellan 3–5) coccygealbenen som tillsammans bildar svanskotan. Mellan de fria kotorna sitter ryggmärgsskivor (diskar) som fungerar som stötdämpare och möjliggör rörelse mellan kotorna.

Indelning och antal

• Cervikal (halsryggen): 7 kotor (C1–C7). C1 kallas atlas och C2 axis — specialiserade för huvudets rörelser.
• Thorakal (bröstryggen): 12 kotor (T1–T12), artikulerar med revbenen och bildar en mer stabil del av ryggraden.
• Lumbal (ländryggen): 5 kotor (L1–L5), större och robustare för att bära kroppsvikt.
• Sacral: vanligen 5 sammanvuxna kotor som bildar korsbenet (os sacrum).
• Coccygeal: vanligen 3–5 sammanvuxna kotor som bildar svanskotan (coccygealbenen).

Vertebrans byggnad

Varje enskild kotas typiska delar är:

• Kotkropp (corpus vertebrae) — den främre, bärande delen.
• Kotbåge (arcus vertebrae) — omsluter ryggmärgen och bildar ett hål (foramen vertebrale).
• Processer — utskott för muskel- och ligamentfäste: taggutskott (processus spinosus), två tvärutskott (processus transversus) och ledutskott (processus articularis) som bildar facetleder.
• Intervertebralt hål (foramen intervertebrale) — öppning mellan två intilliggande kotor där spinalnerverna passerar ut.

Funktioner och rörlighet

• Skydd av ryggmärgen inuti kotkanalen.
• Bärande av kroppsvikt och överföring av krafter mellan över- och underkropp.
• Ger rörlighet — böjning, sträckning, sidoböjning och rotation — tack vare kotornas form och mellanliggande diskar.
• Festpunkter för revben (i thorakalregionen), muskler och ligament.

Kurvaturer

Ryggraden har normalt fyra fysiologiska kurvor som ger elasticitet och jämn belastning:

• Cervikal lordos (inåtvänd kurva i nacken)
• Thorakal kyfos (utåtvänd kurva i bröstryggen)
• Lumbal lordos (inåtvänd kurva i ländryggen)
• Sacral kyfos (utåtvänd kurva i bäckendelen)

Avvikelser i dessa kurvor kan leda till ryggsmärta och belastningsproblem, exempelvis skolios, hyperlordos eller hyperkyfos.

Blodförsörjning och nervförsörjning

Blod till kotor och diskar kommer från segmentella artärer (t.ex. vertebralis, interkostal- och lumbalartärer) och venöst avflöde sker via vertebrala venplexa. Spinalnerver lämnar ryggraden genom intervertebralförmaken och sensorisk information samt smärtsignaler från diskar och ligament förmedlas via bland annat sinuvertebrala nerver.

Variationer och klinisk betydelse

• Antalet sacral- och coccygealkotor kan variera individuellt; ibland ses lumbalisation eller sacralisation där en kota delvis byter karaktär.
• Vanliga sjukdomar och skador: diskbråck (hernierad disk), spinal stenos (trång ryggradskanal), kotkompressioner, osteoporosrelaterade frakturer och artros i facetleder.
• Degenerativa förändringar (spondylos) och åldersrelaterad diskdegeneration kan ge smärta och nedsatt rörlighet.

Utveckling

Under foster- och barndomsutvecklingen är kotorna mer flexibla; sacrum och coccyx förenas i tonåren till tidig vuxen ålder. Diskar har hög vattenhalt i ungdomsåren och minskar gradvis med åldern, vilket påverkar diskens stötdämpande förmåga.

Sammanfattningsvis är kotorna anatomiskt och funktionellt specialiserade utifrån sin position i ryggraden för att ge stöd, skydd och rörlighet. Kunskap om kotornas uppbyggnad och funktion är central för förståelsen av ryggradsrelaterade besvär och deras behandling.

Sök med bokstav