Piska (slapstick) – slagverksinstrument som efterliknar ett piskslag

Inom musiken är en piska eller slapstick ett slagverksinstrument som används för att skapa ett skarpt, kort ljud som påminner om ett verkligt piskslag. Instrumentet består i sin vanligaste form av två träbitar som är sammanfogade med ett gångjärn. Träbitarna slås mot varandra och ljudet uppstår av den snabba luftförskjutningen och träets stöt mot den andra biten. Varje plankdel har ofta ett handtag så att spelaren kan hålla i instrumentet och slå ihop delarna utan att klämma fingrarna.

Konstruktion och varianter

Den klassiska piskan består av två platta träbitar av hårt trä (till exempel bok eller bokfaner) som är sammanfogade med ett gångjärn eller en annan form av fäste. Storleken kan variera; större plattor ger vanligen ett fylligare och lägre ljud, medan mindre plattor ger ett snabbare, mer skärande knäpp. Det finns också varianter där den ena plankan är betydligt längre än den andra och där instrumentet kan spelas med en hand: spelaren skakar instrumentet så att den lilla plankan slår bort från den stora och sedan tillbaka, vilket ger en annan slags klapp och dynamik. Denna variant kallas ofta just slapstick.

Spelteknik och ljudkaraktär

Spelaren håller i handtagen och för ihop plattorna med snabb rörelse. Tekniken kräver precision för att få ett tydligt, torrt "knäpp" utan att hörbart friktion mot handtaget eller oönskat skrammel uppstår. Dynamiken kan varieras från ett mjukt, kort ljud till ett mycket kraftigt slag beroende på hur hårt plattorna slås ihop. På vissa moderna modeller kan gångjärnet vara förstärkt med metall för att ge ett skarpare ljud.

Användning i musiken

Piskan hörs ofta i moderna orkestrar, band och slagverksgrupper som ett effektljud för att markera betoningar eller komiska/stilistiska stilgrepp. Exempel i klassisk musik är bland annat i början av Ravels pianokonsert (tredje satsen) och i Brittens Young Person's Guide to the Orchestra. Flera andra kompositörer har också använt instrumentet i sina verk, bland dem Mahler, Richard Strauss, Mussorgskij och Hindemith. Utöver konsertsammanhang används piskan även i musikteater, filmmusik och populärmusik när man vill åstadkomma en dramatisk, humoristisk eller stiliserad effekt.

Historia

Instrumentets ursprung går långt tillbaka. En tidig form av piskan utformades redan på 1300‑talet, och genom åren har konstruktionen och användningen utvecklats i takt med att slagverkets roll i orkestern växte. De olika varianterna har använts i både folklig musik och konstmusik för sina särskilda ljudkvaliteter.

Praktiska råd och säkerhet

• Håll alltid i handtagen och se till att fingrarna inte sitter mellan plattorna när du spelar för att undvika kläm‑ eller skadskador.
• Öva tekniken långsamt och gradvis öka hastigheten för att få ett rent ljud utan oönskat friktion.
• För transport rekommenderas ett fodral eller skydd för att undvika att gångjärnet skadas eller att träet spricker.

Sammanfattning: Piskan (slapstick) är ett enkelt men effektivt slagverksinstrument som skapar ett snabbt, distinkt ljud. Det finns i flera former och storlekar och används i många musikaliska sammanhang för att framhäva rytmiska eller dramatiska effekter.

Frågor och svar

F: Vad är en piska eller slapstick i musik?

F: Hur spelar man på en piska?

F: Var hörs en piska ofta?

F: Kan du nämna några klassiska musikstycken där piskan används?

F: Vad är en slapstick?

F: Vilka är några kompositörer som har använt slapstick?

F: När konstruerades den första piskan?

Sök med bokstav