Georg Friedrich Bernhard Riemann (född 17 september 1826 nära Hannover, död 20 juli 1866 i Selasca, Italien) var en tysk matematiker. Han hade ett kort liv och skrev inte ner särskilt mycket om sina upptäckter, men de saker han upptäckte var alla oerhört viktiga och hade en revolutionerande effekt på matematiken. Han bidrog till många områden inom matematiken, till exempel analys, geometri, matematisk fysik och talteori. Idag ser många människor honom som en stor matematiker. Han var bland de första matematikerna som arbetade med komplex analys. Den typ av geometri som han startade (som idag kallas Riemannsk geometri) är en av grunderna för relativitetsteorin, som utvecklades av Albert Einstein.
Liv och utbildning
Riemann växte upp i en intellektuell familj och visade tidigt matematiska talanger. Han började sina universitetsstudier i Göttingen 1846 där han kom i kontakt med Carl Friedrich Gauss, som fick stort inflytande på hans tänkande. Riemann disputerade 1851 med en avhandling om funktioner av en komplex variabel och utforskade där idéer som senare skulle leda till begrepp som Riemannytor. Efter disputationen fortsatte han sina studier och föreläsningar och utnämndes senare till professor i Göttingen (han erhöll en deltids- och senare hel professur under 1850‑talet). Hans hälsa var svag under stora delar av livet; han led av återkommande sjukdomsperioder och dog 1866 i Italien, troligen av tuberkulos.
Viktiga vetenskapliga bidrag
Riemann gjorde flera banbrytande upptäckter på olika områden. Några av de viktigaste är:
- Komplex analys och Riemannytor: Han införde begreppet Riemannyta som ett sätt att studera flervärda funktioner och kopplade analytiska och topologiska idéer.
- Riemanns zetafunktion och talteori: I en känd uppsats från 1859 studerade han zetafunktionen ζ(s) och formulerade en hypotes om dess nollställen — den berömda Riemannhypotesen — som fortfarande är ett av matematikens största öppna problem.
- Riemannintegralen: Hans definition av integral (Riemannintegralen) gav en tydlig grund för bestämda integraler och integrationsteori i analysen.
- Riemannsk geometri: Hans habilitationsföreläsning 1854 (\"Über die Hypothesen, welche der Geometrie zu Grunde liegen\") lade grunden för en modern differentialgeometri där krökning och metriska egenskaper studeras lokalt; denna geometri blev avgörande för senare utvecklingar i fysiken.
- Riemann–Roch och algebraisk geometri: Hans resultat om flerdimensionella funktioner och genus ledde till Riemann–Roch‑satsen, ett fundamentalt teorem inom algebraisk geometri.
Arbetsmetod och publicering
Riemann var känd för sin djupa intuition och förmåga att förena olika områden inom matematiken. Han skrev relativt få längre avhandlingar och många av hans anteckningar publicerades först efter hans död. Hans stil kännetecknades av kortfattade, idédrivna presentationer snarare än omfattande beräkningar — detta gjorde ofta hans arbeten svåra att tolka, men gav samtidigt en rik källa till nya utvecklingsvägar för efterföljande generationer.
Betydelse och arv
Riemanns idéer har haft långvarig och djupgående påverkan: Riemannsk geometri är en grundpelare i modern teoretisk fysik (särskilt i Einsteins allmänna relativitetsteori), Riemannytor och komplex analys är centrala i många delar av matematiken, och Riemannhypotesen driver fortsatt forskning inom talteori och numerisk analys. Många begrepp och satser bär hans namn och studeras fortfarande intensivt både för sina teoretiska värden och för sina tillämpningar.
Sammanfattningsvis, trots ett kort och sjukligt liv, lämnade Bernhard Riemann ett arbete som förändrade matematikens landskap och som fortfarande inspirerar forskning över hela världen.

