Gula pressen | typ av journalistik som inte rapporterar mycket verkliga nyheter med fakta

Ursprung: Pulitzer mot Hearst

Begreppet kommer från den amerikanska Gilded Age på 1890-talet, då ny teknik gjorde tidningarna billigare. Två tidningsägare i New York kämpade för att få fler läsare och sälja fler tidningar än den andre. Dessa var Joseph Pulitzer med New York World och William Randolph Hearst med New York Journal. Den viktigaste delen av denna kamp var från 1895 till omkring 1898. När folk talar om "gul journalistik" i historien talar de ofta om dessa år.

Båda tidningarna anklagades för att sensationalisera nyheterna (få dem att verka mycket viktigare än de egentligen var) för att sälja fler tidningar, även om de också gjorde seriösa rapporter. New York Press använde termen "Yellow Kid journalism" i början av 1897 efter en då populär serietidning, för att tala om Pulitzers och Hearsts tidningar, som båda publicerade versioner av den under ett upplagekrig. Ervin Wardman, förläggare av New York Herald (som inte var "gul journalistik") uppfann det.

Joseph Pulitzer köpte New York World 1883 efter att ha gjort St. Louis Post-Dispatch till den största dagstidningen i staden. Pulitzer försökte göra New York World rolig att läsa och fyllde sin tidning med bilder, spel och tävlingar som lockade nya läsare. Brottshistorier fyllde många av sidorna, med rubriker som "Var han en självmördare?" och "Skrekande efter nåd". Dessutom tog Pulitzer endast två cent per nummer men gav läsarna åtta och ibland tolv sidor information (den enda andra tidningen i staden som kostade två cent var aldrig längre än fyra sidor).

Även om det fanns många sensationella historier i New York World var de inte alls de enda eller ens de största. Pulitzer ansåg att tidningarna var viktiga och hade en skyldighet att göra samhället bättre, och han försökte göra detta med sin tidning.

Bara två år efter att Pulitzer tog över tidningen sålde World fler exemplar än någon annan tidning i New York. En del av detta berodde på att han hade kopplingar till det demokratiska partiet. Äldre förläggare, som var avundsjuka på Pulitzers framgång, började säga dåliga saker om World. De pratade om hur han hade kriminalhistorier och stunts men ignorerade dess mer seriösa rapportering. Charles Anderson Dana|Charles Dana, redaktör för New York Sun, attackerade The World och sade att Pulitzer var "bristfällig i omdöme och uthållighet".

William Randolph Hearst, en arvtagare från gruvbranschen som köpte San Francisco Examiner av sin far 1887, märkte vad Pulitzer gjorde. Hearst läste The World när han studerade vid Harvarduniversitetet. Han bestämde sig för att försöka göra Examiner lika lysande som Pulitzers tidning. Medan han hade ansvaret gav Examiner 24 procent av sitt utrymme åt brottslighet, presenterade historierna som moraliska pjäser och satte äktenskapsbrott och "nakenhet" (med 1800-talets mått mätt) på förstasidan. En månad efter att Hearst tog över tidningen hade Examiner denna rubrik om en hotellbrand:

HUNGRIGA, FRENETISKA FLAMMOR. De hoppar vansinnigt över det magnifika nöjespalatset vid Montereybukten och omsluter Del Monte i sin glupska famn från topp till botten. De hoppar högre, högre, högre, högre, med förtvivlad önskan. De springer vansinnigt upproriskt genom gesims, valv och fasad. De rusar in över de darrande gästerna med vildsint raseri. Förskräckta och panikslagna betraktar de andfådda flyktingarna skräckscenen. Det magnifika hotellet och dess rika utsmyckning är nu en rykande askhög. Examiner skickar ett specialtåg till Monterey för att samla in alla detaljer om den fruktansvärda katastrofen. De olyckliga offrens ankomst med morgontåget - en historia om Hotel del Monte - planerna på att återuppbygga det berömda värdshuset - detaljer och förmodad orsak till branden.

Hearst kan vara överdriven i sin brottsbevakning. I en av hans tidiga berättelser om ett "gäng mördare" attackerades polisen för att de tvingade Examiner-reportrarna att göra sitt arbete åt dem. Men samtidigt som Examiner gjorde dessa saker, ökade den också sitt utrymme för internationella nyheter och skickade ut reportrar för att avslöja korruption och ineffektivitet i stadsstyrelsen. I ett reportage gick Examiner-reportern Winifred Black in på ett sjukhus i San Francisco som patient och upptäckte att kvinnorna där behandlades med "grov grymhet". Hela sjukhuspersonalen fick sparken samma morgon som artikeln trycktes.

New York

I början av 1890-talet, då Examiner hade framgång, började Hearst leta efter en New York-tidning att köpa och köpte 1895 New York Journal, en tidning som såldes för en penny och som Pulitzers bror Albert hade sålt till en förläggare i Cincinnati året innan.

Efter att ha noterat vad Pulitzer hade gjort genom att hålla sin tidning på två cent, fick Hearst Journal's enda kostnad att kosta en cent, samtidigt som den gav lika mycket information som konkurrerande tidningar. Detta fungerade, och eftersom Journal's hade 150 000 prenumeranter sänkte Pulitzer sitt pris till en penny i hopp om att få Hearst (som fick bidrag från sin familjs förmögenhet) att ta slut på pengar. Hearst anställde sedan många personer som arbetade för World 1896. Även om de flesta källor säger att Hearst helt enkelt erbjöd mer pengar, hade Pulitzer - som hade blivit alltmer kränkande mot sina anställda - blivit en mycket svår man att arbeta för, och många World-anställda var villiga att byta tidning bara för att komma bort från honom.

Även om konkurrensen mellan World och Journal var hård, hade tidningarna mycket gemensamt. Båda var demokratiska, båda ställde sig på den organiserade arbetskraftens och invandrarnas sida (till skillnad från utgivare som New York Tribunes Whitelaw Reid, som skyllde deras fattigdom på moraliska brister), och båda spenderade mycket pengar på att göra sina söndagspublikationer, som var som veckotidningar, till mer än bara daglig journalistik.

I deras söndagssidor för underhållning fanns de första färgseriesidorna, och vissa tror att termen yellow journalism har sitt ursprung där, medan New York Press, som nämnts ovan, inte definierade den term som de uppfann. Hogan's Alley, en serie om ett flintskalligt barn i gul nattskjorta (med smeknamnet The Yellow Kid), blev mycket populär när serietecknaren Richard F. Outcault började teckna den i World i början av 1896. När Hearst anställde Outcault bad Pulitzer tecknaren George Luks att fortsätta teckna serien med hans figurer, vilket gav staden två Yellow Kids. Användningen av "gul journalistik" som en term för överdriven sensationslystnad i USA började tydligen med att mer seriösa tidningar kommenterade hur långt "the Yellow Kid papers" gick.

Spansk-amerikanska kriget

Pulitzer och Hearst får ofta skulden för att de drog in nationen i det spansk-amerikanska kriget med sin sensationalism. De flesta amerikaner bodde dock inte i New York City, och de beslutsfattare som bodde där läste förmodligen mindre sensationslystna tidningar som Times, The Sun eller The Post. Det mest kända exemplet på överdrifter är historien, som förmodligen inte är riktigt sann, om att konstnären Frederic Remington skickade ett telegram till Hearst för att tala om för honom att det inte hände så mycket på Kuba och att "det inte kommer att bli något krig". Hearst svarade: "Var snäll och stanna kvar. Du tillhandahåller bilderna och jag tillhandahåller kriget". Historien (en version av den förekommer i den av Hearst inspirerade Orson Welles-filmen Citizen Kane) dök för första gången upp i memoarer av reportern James Creelman 1901, och det finns ingen annan källa till den.

Hearst ville dock att USA skulle gå i krig efter att ett uppror bröt ut på Kuba 1895. Historier om att kubanerna var goda människor och att Spanien behandlade Kuba illa dök snart upp på hans förstasida. Även om historierna förmodligen inte var särskilt korrekta förväntade sig 1800-talets tidningsläsare inte, eller ville nödvändigtvis, att hans historier skulle vara rena sakprosa. Historikern Michael Robertson har sagt att "tidningsreportrar och tidningsläsare på 1890-talet var mycket mindre intresserade av att skilja mellan faktabaserad rapportering, åsikter och litteratur".

Pulitzer, som inte hade Hearsts resurser, behöll historien på sin förstasida. Den gula pressen publicerade en hel del om revolutionen (varav mycket inte var helt sant), men förhållandena på Kuba var tillräckligt dåliga. Ön befann sig i en svår ekonomisk depression, och den spanske generalen Valeriano Weyler, som skickats för att krossa upproret, drev kubanska bönder till koncentrationsläger, vilket ledde till att hundratals kubaner dog. Efter att ha kämpat för en strid i två år tog Hearst åt sig äran för konflikten när den kom: En vecka efter att Förenta staterna förklarat krig mot Spanien skrev han på sin förstasida "How do you like the Journal's war?". I själva verket läste president William McKinley aldrig Journal och tidningar som Tribune och New York Evening Post. Journalisthistoriker har också noterat att gul journalistik oftast bara förekom i New York City och att tidningar i resten av landet inte gjorde det. Journal och World hörde inte till de tio främsta nyhetskällorna i regionala tidningar, och deras artiklar fångade inte folks uppmärksamhet utanför New York City.

Hearst seglade till Kuba när invasionen inleddes som krigskorrespondent och gav nyktra och exakta rapporter om striderna. Creelman berömde senare reportrarnas arbete för att de skrev om hur Spanien behandlade Kuba och hävdade att "ingen sann historia om kriget . ... kan skrivas utan att erkänna att det som åstadkoms i fråga om rättvisa, frihet och framsteg under det spansk-amerikanska kriget berodde på de gula journalisternas företagsamhet och ihärdighet, av vilka många ligger i okända gravar."

Efter kriget

Hearst var en välkänd demokrat som stödde William Jennings Bryan som presidentkandidat 1896 och 1900 (Bryan vann inte något av valen). Han kandiderade senare till borgmästare och guvernör och försökte till och med bli nominerad till presidentposten, men hans rykte skadades 1901 efter att kolumnisten Ambrose Bierce och redaktören Arthur Brisbane med flera månaders mellanrum publicerade separata kolumner som föreslog att president William McKinley skulle mördas. När McKinley sköts den 6 september 1901 anklagade kritiker Hearsts Yellow Journalism för att ha drivit Leon Czolgosz till dådet. Hearst kände inte till Bierces kolumn och hävdade att han hade tagit bort Brisbanes kolumn efter att den hade publicerats i en första upplaga, men händelsen skulle förfölja honom resten av hans liv och nästan förstöra hans dröm om att bli president.

Pulitzer, som var plågad av vad som hade hänt, "återförde World till sina korsfarande rötter under det nya århundradet . Vid hans död 1911 var World en allmänt respekterad publikation och skulle förbli en ledande progressiv tidning fram till sin död 1931.

 
Hearsts behandling var effektivare och fokuserade på fienden som placerade bomben - och erbjöd en stor belöning till läsarna.  


Pulitzers behandling i World betonar en fruktansvärd explosion.  


Manliga spanska tjänstemän kroppsvisiterar en amerikansk turistkvinna på Kuba som letar efter meddelanden från rebellerna; förstasida "gul journalistik" från Hearst (Konstnär: Frederic Remington)  


"Teckning om det spansk-amerikanska kriget 1898. Tidningsutgivarna Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst visas som tidens Yellow Kid-teckenfigur, och båda hävdar att de äger kriget.  

Relaterade sidor

• Tabloid