Daniel Webster (18 januari 1782–24 oktober 1852) var en inflytelserik amerikansk statsman, ledande medlem av Whig-partiet och en av 1800-talets mest uppmärksammade vältalare. Han blev tidigt känd för sitt försvar av New Englands sjöfarts- och handelsintressen, men utvecklades under livet till en uttalad nationalist som förespråkade en stark federal regering. Webster motsatte sig personligen slaveriet, men stod ofta för politiska kompromisser han ansåg nödvändiga för att bevara unionen, vilket bidrog till både beröm och kritik.
Tidiga år och juridisk bana
Webster föddes i Salisbury, New Hampshire, och studerade vid Dartmouth College, där han tog examen 1801. Efter studier i juridik blev han advokat och byggde snabbt upp ett rykte som en av landets främsta försvarare i betydande rättsfall. Bland hans mest kända insatser som advokat var representationen i viktiga mål inför USA:s högsta domstol, vilket stärkte hans nationella profil och bana för en politisk karriär.
Politisk karriär
Webster hade flera uppdrag i USA:s lagstiftande församlingar. Han tjänstgjorde i representanthuset och i senaten och blev en ledande figur i det så kallade andra partisystemet som Whig-politiker. Han intog ofta en konservativ, federalistisk ståndpunkt i frågor om handels- och finanspolitik samt stödde en stark centralmakt som motvikt mot staters rättigheter.
År 1830 eskalerade Websters rykte som talare i debatten mot senator Robert Y. Hayne i vad som kom att kallas Webster–Hayne-debatten; hans svar — ofta omnämnt som "Svar till Hayne" — hyllades som ett av de mest kraftfulla och vältaliga talen i kongressens historia. Ett berömt utdrag ur detta tal är frasen: "Liberty and Union, now and forever, one and inseparable!"
Han blev samtidigt den nordligaste medlemmen i det politiska "stora triumviratet" tillsammans med Henry Clay (väst) och John C. Calhoun (syd), tre ledande gestalter som representerade olika regionala intressen i nationell politik.
Roll i utrikespolitiken och senare år
Webster tjänstgjorde som USA:s utrikesminister (Secretary of State) vid två tillfällen: först i administrationen under president William Henry Harrison/John Tyler (tidigt 1840-tal) och senare under president Millard Fillmore (1850–1852). I den senare rollen deltog han i förhandlingar och diplomatiska frågor i en tid präglad av territoriell expansion och spänningar kring slaveri.
Under de sista åren av sitt liv tog Webster en kontroversiell ställning i samband med kompromisserna 1850, framför allt i den så kallade "Seventh of March"-talet där han stödde kompromisser som innefattade hårdare flyktinglovar (Fugitive Slave Act) för att bevara unionen. Detta förlorade honom mycket av stödet från abolitionistiska krafter i nordstaterna, men han framhöll att hans främsta mål var att undvika inbördeskrig.
Vältalighet och arv
Webster räknas som en av USA:s mest framstående retoriker; hans tal förenade juridisk skärpa med en högtidlig, klassiskt influerad stil. Han påverkade både samtida politiska debatter och senare tolkningar av konstitutionen och federala maktbalansfrågor.
Han avled 24 oktober 1852 i Marshfield, Massachusetts. Hans politiska gärning och oratoriska förmåga gjorde honom till en av 1800-talets mest omtalade amerikanska ledare. År 1957 utsågs han officiellt av den amerikanska senaten till en av dess fem största ledamöter — en hedring som återspeglar hans bestående inflytande på kongressens historia.