Mary Anning (21 maj 1799–9 mars 1847) var en brittisk fossilsamlare, -handlare och paleontolog från början av 1800-talet. Hon försörjde sig genom att hitta, preparera och sälja fossiler i de rika marina lagren från jura vid kusten kring Lyme Regis i Dorset, där erosion och stormar ofta blottade nya fynd. Anning bidrog med flera banbrytande upptäckter, bland annat det första ichtyosaurieskelettet som identifierades korrekt (Temnodontosaurus platyodon), de två första plesiosaurieskeletten som någonsin hittats (Plesiosaurus dolichodeirus), det första pterosaurieskelettet som hittades utanför Tyskland (Dimorphodon macronyx) samt flera viktiga fiskfossil. Hon arbetade ofta under svåra och farliga förhållanden, utefter klipporna och efter stormarna, och sålde många exemplar till samlare och museer.
Vetenskapliga bidrag
Annings observationer och fynd bidrog direkt till en bättre förståelse av forntida marina ekosystem. Hon visade att belemniter kunde bevara bläcksäckar och att koproliter, som då kallades bezoarstenar, var fossiliserad avföring – iakttagelser som gav viktig information om djurens anatomi och födokedjor. När geologen Henry De la Beche målade Duria Antiquior baserade han scenen till stor del på fossiler som Anning hade funnit; han sålde tryck till hennes förmån och målningen blev ett tidigt populärt sätt att illustrera forntida liv i vetenskapliga och allmänna kretsar. Genom sina fynd bidrog Anning tydligt till den växande insikten att det en gång funnits livsformer i jurassiska hav som sedan länge varit utdöda.
Bakgrund och hinder
Mary Anning kom från en fattig familj i Lyme Regis. Hennes föräldrar var religiösa dissidenter (icke-anglikanska protestanter), och hennes sociala bakgrund samt kön hindrade henne från fullt deltagande i det vetenskapliga samfundet i det tidiga 1800-talets England, som dominerades av välbeställda, ofta anglikanska herrar. Trots det bildade hon tidigt stor praktisk kunskap om fossiljakten och fossilens preparering, och många ledande geologer och samlare besökte eller korresponderade med henne.
Samarbeten och erkännande
En del av de män hon samarbetade med gav henne klart erkännande för hennes arbete, andra beskrev fynd som hon hade gjort utan att kreditera henne fullt ut. Hon kunde inte bli medlem i samtida vetenskapliga sällskap som Geological Society of London eftersom dessa institutioner inte tog in kvinnor som medlemmar. Trots detta blev hon välkänd i geologiska kretsar i Storbritannien, i Europa och i Amerika; hennes fältexemplar användes i vetenskapliga beskrivningar och visades i museer.
Ekonomi och senare liv
Annings liv var ekonomiskt osäkert under stora delar av hennes vuxna liv. År 1818 uppmärksammades hon av Thomas Birch, en rik fossilsamlare, när hon sålde ett ichtyosaurieskelett till honom. Ett år senare blev han bekymrad över familjens svåra ekonomi och ordnade en auktion av sin egen fossilsamling; intäkterna (omkring 400 pund) gavs till familjen Anning och gav både pengar och ökad profil i det geologiska samfundet. Senare miste hon omkring 300 pund (en stor summa då) i okloka investeringar år 1835, men fick därefter en statlig pension på 25 pund per år, ordnad av hennes vän William Buckland, vilket förbättrade hennes ekonomiska situation. Mary Anning förblev ogift och fortsatte att arbeta med fossila fynd fram till sin sjukdom.
Dödsfall och arv
Mary Anning avled 1847 i sviterna av bröstcancer och begravdes i Lyme Regis. Hennes namn lever kvar i paleontologins historia: många av de arter hon hittade och de exemplaren hon sålde finns i stora samlingar och museer och fortsätter att vara referensmaterial i forskningen. Hennes livssituation och de hinder hon mötte har också blivit en symbol för hur kön och klass begränsade kvinnors möjligheter inom vetenskapen under 1800-talet.
Eftermäle
Efter sin död har Mary Anning fått ett växande erkännande både i populär- och vetenskapshistoria. Hennes arbete hyllas i böcker, utställningar och populärkulturella framställningar, och hon framhålls som en pionjär inom fossilsamling och tidig paleontologi. Hennes historia används ofta för att belysa hur praktisk fälterfarenhet och skicklighet kan föra fram viktig vetenskaplig kunskap även när formella akademiska vägar är stängda.

