Mary Anning – pionjär och brittisk fossilsamlare inom paleontologi (1799–1847)

Turister besökte Lyme Regis, som hade blivit en populär badort. Liksom sin far hade gjort före dem, ställde Mary och hennes bror Joseph Anning upp ett bord med "kuriosa" nära busshållplatsen vid ett lokalt värdshus för att sälja sina varor till turisterna. Efter att Joseph 1810 gjorde ett viktigt fynd av ett ichtyosauriekranium och Mary ett år senare hittade det tillhörande skelettet, blev de kända bland geologer och amatörer som var intresserade av fossiler. Deras passion för fossiler växte till att bli familjens huvudsakliga inkomstkälla.

Hennes handelsvaror var fossil från ryggradslösa djur, t.ex. ammoniter och belemniter, som var vanliga i området och som såldes för några få shilling. Ryggradsfossil var mycket mer sällsynta, och exceptionella exemplar som ett nästan komplett ichtyosaurieskelett kunde säljas för mycket mer.

Källan till dessa fossiler var de kustklippor som omger Lyme och som är en del av en geologisk formation som kallas Blue Lias. Denna formation består av omväxlande lager av kalksten och skiffer som lagts ner som sediment på en grund havsbotten i början av juraperioden (för cirka 210-195 miljoner år sedan). Klipporna är en av de rikaste fossilplatserna i Storbritannien.

I takt med att Mary Anning fortsatte att göra viktiga upptäckter växte hennes rykte. År 1826, vid 27 års ålder, lyckades hon spara tillräckligt med pengar för att köpa ett hus med en glasruta för sin butik, som kallades Anning's Fossil Depot. Flytten uppmärksammades i den lokala tidningen, som noterade att butiken för närvarande hade ett fint ichthyosaurie-skelett på displayen. Många geologer och fossilsamlare från Europa och Amerika besökte Anning i Lyme för att köpa exemplar. Bland dessa fanns geologen George William Featherstonhaugh som köpte fossil till det nyöppnade New York Lyceum of Natural History 1827. Kung Fredrik Augustus II av Sachsen besökte hennes butik 1844 och köpte ett skelett av en ichtyosaurie till sin omfattande naturhistoriska samling.

Lady Harriet Silvester besökte Lyme 1824. Hon antecknade i sin dagbok:

... det extraordinära med denna unga kvinna är att hon har gjort sig så grundligt bekant med vetenskapen att så fort hon hittar några ben vet hon till vilken stam de hör. Hon fäster benen på en ram med cement och gör sedan teckningar och låter gravera dem. . . Det är verkligen ett underbart exempel på gudomlig nåd - att denna stackars, okunniga flicka ska vara så välsignad, för genom läsning och tillämpning har hon nått en sådan grad av kunskap att hon har för vana att skriva och tala med professorer och andra kloka män om ämnet, och de erkänner alla att hon förstår mer av vetenskapen än någon annan i detta rike.

Med tiden ökade hennes självförtroende för sina kunskaper, och 1839 skrev hon till Magazine of Natural History för att ifrågasätta deras påstående att en krokig tand från den förhistoriska hajen Hybodus var en ny upptäckt. Hon hade för flera år sedan upptäckt att det fanns fossila hajar med både raka och krokiga tänder. Det utdrag ur brevet som tidskriften tryckte var det enda som Anning någonsin publicerade.

• Ichthyosaurier 1810/11
• flera Ichthyosaurier 1815/19
• Plesiosaurus 1820/21
• Bläcksäck av belemnit 1826
• Pterosaurier 1828
• Fossil fisk 1828/29
• Plesiosaur 1830

Mary Anning är föremål för den gamla tongångaren "Hon säljer snäckor på stranden". Den komponerades 1908, mer än ett halvt sekel efter hennes död, av Terry Sullivan som inspirerades av hennes livsberättelse. Texten har ändrats med tiden, men den ursprungliga texten var:

Hon säljer snäckor på strandenDe
snäckor hon säljer är säkert snäckor.Så
om hon säljer snäckor på strandenDå
är jag säker på att hon säljer snäckor på stranden.

Annings livshistoria ansågs inspirerande av flera författare på 1900-talet. Det mesta av detta material var avsett som inspirationslitteratur för barn och tenderade att fokusera på hennes barndom och tidiga karriär och försummade hennes senare prestationer. Mycket av det var också romantiserat och inte alltid historiskt korrekt. Hon dök upp som en karaktär i historiska romaner, kanske främst i The French Lieutenant's Woman (1969) av John Fowles, som gjordes till en långfilm 1981. Fowles observerade kritiskt att ingen brittisk vetenskapsman hade namngett en art efter Anning under hennes livstid.

På 1840-talet namngav dock den schweizisk-amerikanske experten på fossila fiskar Louis Agassiz två fossila fiskarter, Acrodus anningiae och Belenostomus anningiae, efter henne och en annan efter hennes vän Elizabeth Philpot. Agassiz var tacksam för den hjälp som de två kvinnorna hade gett honom när han undersökte och förstod fossila fiskprover under sitt besök i Lyme Regis 1834.