Nero
Nero (Nerō Claudius Caesar Augustus Germanicus; 15 december 37 e.Kr. - 9 juni 68 e.Kr.) var den femte och sista romerska kejsaren i den julio-claudianska dynastin. Han föddes som Lucius Domitius Ahenobarbus.
Nero var adoptivson till sin farbror Claudius. Han blev kejsare den 13 oktober 54, efter Claudius död. Claudius mördades troligen av Neros mor Agrippina den yngre. Agrippina hade motiv för att säkra Neros tronföljd innan Britannicus (Claudius naturliga son) kunde få makten.
Nero som kejsare
Under sin regeringstid ägnade Nero mycket uppmärksamhet åt diplomati, handel och att förbättra imperiets kulturella kapital. Han beordrade byggandet av teatrar och främjade atletiska spel.
Under hans regeringstid förde han ett framgångsrikt krig och förhandlade fram en fred med det parthiska riket, slog ner en revolt i Britannien och inledde det första romersk-judiska kriget.
År 64 förstördes större delen av Rom i den stora branden i Rom. År 68 drev Vindex' uppror i Gallien och senare Galbas acklamation i Hispania (Spanien) Nero från tronen. Han stod inför ett mord och begick självmord den 9 juni 68.
Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravagans. Han är känd för ett antal avrättningar, bland annat av sin mor och sin styvbror.
Nero är känd som kejsaren som spelade fiol medan Rom brann. Violinen hade faktiskt inte uppfunnits, Nero var inte i Rom vid den tiden, och när han hörde om branden återvände han för att leda hjälpinsatser.
Han förföljde också de kristna. Vissa antika källor visar dock att Nero var populär bland vanligt folk under och efter sin regeringstid.
Marmorbyst av Nero (Versailles palatset)
