Romerska kejsare – kronologisk lista med dynastier och perioder

Översikt och förklaring

Detta är en kronologisk förteckning över de viktigaste romerska kejsarna, indelade efter dynastier och större perioder. Ange gärna att årtal som anges är ungefärliga — det förekom ofta sammanfallande regeringar (medregenter), rivaliserande påvar och kortlivade usurpatorer. Titeln "kejsare" (latin: imperator/augustus) förändrades över tid från principatet (”princeps”) till det senare dominatet, med tydligare autokratiskt styre.

Den julio-claudianska dynastin (27 f.Kr.–68 e.Kr.)

1. Augustus (27 f.Kr.–14 e.Kr.) – Första kejsaren, grundade den principatordning som skulle prägla det tidiga riket.
2. Tiberius, (14–37) Augustus svärson och efterträdare.
3. Caligula (37–41) – Tiberius sondotterson; mördades av sina livvakter efter ett kort, uppskattningsvis våldsamt och omstritt styre.
4. Claudius (41–54) – Caligulas farbror; utvidgade riket, bland annat genom att göra Storbritannien till provins.
5. Nero, (54–68) Claudius' styvson/artsbror i släktskapet; förknippas med branden i Rom och förföljelser av kristna; begick självmord 68.

Året med de fyra kejsarna (69)

Efter Neros död följde ett år av inbördes strider då flera hävdade makten.

6. Galba, (68–69) – militär ledare; kort regeringstid efter Neros fall.
7. Otho, (69) – tidigare vän till Nero; tog makten men styrde bara några månader.
8. Vitellius, (69) – militär ledare som rivaliserade om tronen under samma kaotiska period.

Den flaviska dynastin (69–96)

9. Vespasianus, (69–79) – stabiliserade riket efter inbördeskriget; påbörjade bygget av Colosseum.
10. Titus, (79–81) – Vespasianus' son; slutförde Colosseum; hans korta regering präglades också av Vesuvius-utbrottet 79.
11. Domitianus, (81–96) – yngre bror till Titus; regerade autokratiskt och genomförde försvars- och administrativa reformer; intog tillfälligt delar av Skottland.

Nerva–Antoninska dynastin (96–192)

12. Nerva, (96–98) – inledde en period av adopterade efterträdare och relativ stabilitet.
13. Trajan (98–117) – under Trajan nådde Romarriket sin största territoriella utsträckning.
14. Hadrianus (117–138) – konsoliderade gränser; byggde bland annat Hadrianus mur i Britannien för att hålla tillbaka picterna mot det romerska Britannien. Död 138 e.Kr.; därefter följde flera kejsare fram till slutet av 100‑ och 200‑talen.
15. Antoninus Pius (138–161) – fredlig period och stabil administration.
16. Lucius Verus (medkejsare 161–169) – regerade tillsammans med Marcus Aurelius.
17. Marcus Aurelius (161–180) – filosofkejsare, känd för sina stoiska skrifter; kämpade mot gränsproblem i norr.
18. Commodus (180–192) – Marcus Aurelius son; hans regering uppfattades som instabil och ledde till åter ökade inre spänningar.

De fem kejsarnas år och den serveriska dynastin (193–235)

19. Pertinax (193)
20. Didius Julianus (193) – båda hade mycket korta regeringar efter Commodus' fall.
21. Severus (Septimius Severus, 193–211) – grundare av den serveriska dynastin, stärkte arméns roll i politiken.
22. Caracalla (198/211–217) – son till Severus; gav romerskt medborgarskap till många fria män i riket.
23. Geta (medkejsare 209–211) – Caracallas bror, mördad i maktkampen efter Severus död.
24. Macrinus (217–218) – tidigare prefekt som tog makten efter Mordet på Caracalla.
25. Diadumenian (son till Macrinus, kortvarigt medtitulerad)
26. Elagabalus (218–222) – kontroversiell kultbaserad kejsare före Severus Alexander.
27. Severus Alexander (222–235) – sista av den serveriska linjen före tredje århundradets kris.

Det tredje århundradets kris (ca 235–284)

En period av allvarliga inre och yttre kriser: frekventa kejsarbyten, ekonomiska svårigheter och uppkomsten av självständiga riken inom imperiet (bl.a. Gallego‑Palmyrans och Gallo‑Rhenanska kejsardömen).

28. Maximinus I (235–238)
29. Gordian I (238) och Gordianus II (238) – kortlivade kejsare i en turbulent period.
30. Pupienus, Balbinus (238)
31. Gordianus III (238–244)
32. Filip I (Philip the Arab, 244–249)
33. Trajan Decius (249–251)
34. Hostilian (251)
35. Trebonianus Gallus (251–253)
36. Aemilianus (253)
37. Valerian (253–260) – tillfångatogs av perserna, en historisk förödmjukelse för Rom.
38. Gallienus (253–268) – regerade i en tid av upprepade militära hot och inre upplösning.
39. Claudius II Gothicus (268–270)
40. Quintillus (270)
41. Aurelian (270–275) – återförenade stora delar av imperiet och återanpassade gränserna.
42. Marcus Claudius Tacitus (275–276)
43. Florian (276)
44. Probus (276–282)
45. Carus (282–283)
46. Numerian (283–284)
47. Carinus (283–285)

Tetrarkiet och den konstantinska perioden (284–337 och framåt)

Diocletianus införde tetrarkiet (fyra härskare) för att hantera rikets storlek och kriser. Senare växte Konstantin fram, en nyckelfigur som konsoliderade makten och lade grunden till en kristen imperial ordning.

50. Diocletianus (284–305) – skapade tetrarkiet och genomförde omfattande reformer; abdikerade 305.
51. Maximian (medtetrark)
52. Galerius (medtetrark)
53. Constantius Chlorus (medtetrark; far till Konstantin)
54. Valerius Severus
55. Konstantin år (Konstantin den store, 306–337) – blev ensam härskare efter ett antal inbördes strider; flyttade senare huvudstaden till Byzantion (senare uppkallad Konstantinopel) och konverterade till kristendomen, vilket påverkade rikets religiösa utveckling.
56. Maxentius (rival i Italien)
57. Licinius (rival i öst; besegrad av Konstantin)
58. Maximinus II
59. Konstantin II (son till Konstantin)
60. Constantius II (son till Konstantin)
61. Konstans I (son till Konstantin)
62. Vetranio
63. Julian (Julianus Apostata, 361–363) – sista hedniske kejsaren som försökte återuppliva traditionell romersk religion.
64. Jovian (363–364)

Valentinska och teodosianska dynastierna samt rikets delning

• Valentinska dynastin (sen 300‑tal): exempelvis Valentinianus I, Valens, Gratian och Valentinianus II — en tid med uppdelad väst‑ och östpolitik och ökande tryck mot gränserna.

65. Valentinianus I (364–375)
66. Valens (364–378)
67. Gratian (367–383)
68. Valentinianus II (375–392)
69. Magnus Maximus (rival och usurpator i väst, sent 300‑tal)

• Den teodosianska dynastin – Theodosius I (379–395) blev den siste härskaren över ett ännu formellt enat rike; efter hans död 395 delades riket slutgiltigt mellan väst och öst (oavsett att formell delning redan förekommit tidigare). Den västra delen försvagades gradvis och föll 476 e.Kr.; den östra delen — ofta kallad det bysantinska eller östromerska riket — bestod fram till 1453.

70. Theodosius I år (379–395) – delade riket i praktiken mellan sina söner efter sin död; hans era markerar slutpunkten för ett formellt enat antikt Rom.

Västromerska och östromerska riket

• Västromerska riket – existerade formellt fram till 476 e.Kr., då den sista västromerske kejsaren avsattes.
• Östromerska riket eller Bysans – den östra kontinuiteten av romersk statsbildning, bestod till 1453 då Konstantinopel intogs av osmanerna.

Observera att det också fanns många usurpatorer ("falska" kejsare) under olika perioder — lokala eller kortlivade makthavare som utropade sig själva till kejsare eller styrde delar av riket autonomt. Exempel (urval): Carausius och Allectus i Britannien, Postumus i Gallien (Gallo‑Rheniska riket), Pescennius Niger, Magnentius och Constantine III. Många av dessa bidrog till rikets fragmentering under särskilt tredje århundradet och i samband med övergångarna mellan dynastier.

Notera att kronologier, stavningar och hur man räknar "kejsare" kan variera mellan källor — särskilt när det gäller samma tidsperiod med flera samtidiga pretendenterser. Denna lista är en förenklad, kronologisk översikt av huvudlinjerna och de mest omtalade härskarna.

Frågor och svar

F: Vem var den första romerska kejsaren?

F: Vad gjorde Claudius under sin regeringstid?

Fråga: Vem byggde Hadrianus mur i Storbritannien?

Fråga: När grundade Konstantin Konstantinopel i Bysans?

Fråga: När blev Theodosius I kejsare?

Sök med bokstav