Paul Martin Jr. (född 28 augusti 1938) är en kanadensisk politiker som tjänstgjorde som Kanadas 21:a premiärminister och som tidigare var ledare för Kanadas liberala parti. Han tillträdde som premiärminister den 12 december 2003 efter att Jean Chrétien avgått som partiledare. I parlamentsvalet den 28 juni 2004 fick liberalerna fler mandat än något annat parti, men inte egen majoritet, och Martin ledde därför en minoritetsregering. Ett nytt val hölls den 23 januari 2006, där hans parti förlorade och Stephen Harper blev Kanadas nästa premiärminister.
Tidigt liv och utbildning
Martin föddes i Windsor, Ontario, i en familj med starka politiska band; hans far var medlem av det kanadensiska underhuset i 33 år och ingick i kabinettet. Paul Martin studerade vid University of Toronto där han år 1961 tog en kandidatexamen i historia och filosofi, och senare examen från University of Toronto Law School 1965. Efter sin utbildning arbetade han även inom näringslivet och var en framträdande affärsman innan hans heltidspolitik började. Han gifte sig med Sheila Martin 1965.
Parlamentarisk karriär och tid som finansminister
Martin valdes in i underhuset som parlamentsledamot för valkretsen LaSalle-Émard i Montreal, Quebec vid valet 1988. Han utsågs till finansminister i Liberalernas regering 1993 och satt på posten fram till 2002. Som finansminister blev han internationellt uppmärksammad för sin strikta finanspolitik: genom nedskärningar och omprioriteringar lyckades regeringen vända stora underskott till överskott under slutet av 1990-talet. Detta förbättrade Kanadas statsfinanser, bidrog till ekonomisk tillväxt och gav honom stor respekt både i landet och utomlands.
Ledarskap i liberala partiet och regeringsbildning
År 2003 valdes Paul Martin till ledare för det liberala partiet och utsågs en månad senare till premiärminister. Som partiledare försökte han förena olika interna falanger inom partiet efter en lång period under Jean Chrétien, men hans ledarskap präglades också av motsättningar inom partiet och svårigheter att hantera följderna av tidigare skandaler.
Regeringsperioden 2003–2006
Under Martins tid som premiärminister genomfördes flera betydande åtgärder och lagstiftningar. Regeringen gjorde bland annat samkönade äktenskap lagliga i hela Kanada genom Civil Marriage Act (2005), vilket var ett viktigt steg för HBTQ-rättigheter i landet. Samtidigt präglades regeringstiden av problemen kring sponsorskandalen (även kallad "AdScam"), en korruptionsskandal kopplad till statliga reklamavtal som ledde till omfattande kritik och en offentlig utredning.
Sponsorskandalen och andra kontroverser bidrog till att förtroendet för regeringen försvagades och till ökade svårigheter att regera i minoritet. I november 2005 föll regeringen efter ett misstroendevotum i parlamentet, vilket ledde till nyvalet den 23 januari 2006 där liberalerna förlorade makten.
Efterträdare, avgång och senare år
Efter valförlusten 2006 avgick Martin som partiledare kort därefter. Han fortsatte under en tid som parlamentsledamot men lämnade så småningom aktiv partipolitik några år senare. Hans efterträdare som statsminister blev Stephen Harper från Konservativa partiet.
Bedömning av hans politiska arv
Paul Martin hyllas ofta för sina insatser som finansminister, där han bidrog till att stabilisera Kanadas offentliga finanser och skapa ett bättre utgångsläge för ekonomin. Hans period som premiärminister får en mer blandad bedömning: vissa framhäver lagstiftning som stärkta rättigheter för HBTQ-personer, medan andra pekar på svårigheter att hantera interna partikonflikter och följderna av sponsorskandalen. Kritik har riktats mot hans oförmåga att konsolidera stöd inom partiet och att han inte lyckades säkra en stabil majoritet i parlamentet.
Efter fjorton månader vid makten fick Paul Martin smeknamnet "Mr Dithers". Han kallades så av tidningen The Economist. Det sägs att det berodde på att han bytte åsikt för ofta och uppfattades som obeslutsam i vissa frågor.
Sammanfattningsvis är Paul Martin en central figur i modern kanadensisk politik: respekterad för sina ekonomiska reformer som finansminister, men med en premiärministerperiod som präglades av svåra politiska prövningar.
