Påve Julius II (1443–1513): Biografi och "den krigande påven"

Påve Julius II (1443–1513) – den krigande påven; mäktig politiker, militär ledare och konstbeskyddare. Läs biografin om hans kontroversiella styre och inflytelserika arv.

Påve Julius II (latin: Iulius Secundus; 5 december 1443-21 februari 1513), ursprungligen Giuliano Della Rovere, var en italiensk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 217:e påven från 1503 till sin död 1513. Han var känd som "den krigande påven".

Han var brorson till påven Sixtus IV.

Tidigt liv och väg till påvedömet

Giuliano della Rovere föddes 5 december 1443 i Ligurien (i trakten av Albisola) i en adlig men inte särskilt förmögen familj. Genom sin släkts band till Francesco della Rovere, som blev påve Sixtus IV, steg Giuliano snabbt i kyrkans hierarki. Han utnämndes till kardinal av sin farbror och var under flera decennier en betydande politisk aktör i Italien före sin egen påveval.

Påvedömet: politik och militär

Julius II valdes till påve 1503 och fick snabbt ryktet av en kraftfull, ibland hårdför ledare som ville återställa och befästa Påvestatens territoriella makt i Italien. Han engagerade sig aktivt i det politiska spelet mellan italienska stadsstater och de stora europeiska kungadömena.

• Militära kampanjer: Han organiserade och finansierade militära kampanjer för att återta och konsolidera papalsterritorier — därför fick han smeknamnet den krigande påven. Han använde både egna trupper och legoknektar i dessa konflikter.
• Allianser: Julius II var en aktiv deltagare i det diplomatiska nätverket kring Italien. Han medverkade i och formade fördrag som League of Cambrai (1508) mot Venedig och senare den Heliga ligan (1511) som vände sig mot franskt inflytande i Italien.
• Säkerhet: År 1506 rekryterade han schweiziska vakter till sin livvakt — det som blev det ständiga Schweizergardet, en av de mest kända organisationerna knutna till påven än idag.

Konstnärligt och kulturellt beskydd

Parallellt med sina militära och politiska ambitioner var Julius II en av renässansens mest betydande konstbeskyddare. Hans investeringar i byggnader och konst definierade Roms visuella och kulturella profil för eftervärlden.

• Michelangelo: Julius beställde flera stora arbeten av Michelangelo, bland annat statyer för sin gravmonumentala plan (varav den mest kända är Moses, som idag står i kyrkan San Pietro in Vincoli) och framför allt takmålningarna i Sixtinska kapellet (taket målades 1508–1512).
• Raphael och Bramante: Han anlitade Raphael till utsmyckning av Vatikanens rum (Stanze) där Raphael målade mästerverk som delar av sina tidiga fresker, och han gav Bramante uppdraget att lägga grunden för den nya Peterskyrkan, vilket blev en epokgörande byggnadssatsning som pågick långt efter hans död.
• Vatikansamlingar och bibliotek: Under hans tid stärktes den påvliga samlingen av konst och böcker, vilket bidrog till den senare utvecklingen av Vatikanmuseerna och Vatikanbiblioteket.

Reformer och kyrkliga initiativ

Julius II arbetade också med kyrklig administration och reformer. Han kallade senare samman kyrkomöten och försökte stärka centralmakten i Rom mot lokal och dynastisk påverkan. Hans metoder var ofta autoritära men syftade till att göra kyrkans styre effektivare och mindre beroende av lokala maktcentra.

Död, grav och arv

Julius II avled 21 februari 1513. Han efterlämnade en splittrad men betydande arv: å ena sidan återställde och förstärkte han Påvestatens territoriella ställning och stärkte påvemakten politiskt; å andra sidan medförde hans långa och kostsamma krig, samt de stora byggprojekten, ekonomiska påfrestningar och kritik för metoder som vissa ansåg vara aggressiva.

Konsthistoriskt är hans tidsepok ofta framhållen som en höjdpunkt i den italienska renässansen — utan Julius IIs beställningar hade flera av renässansens stora verk och byggnader kanske aldrig blivit till.

Sammanfattning

• Datum: Född 5 december 1443, dog 21 februari 1513.
• Påve: Ledde kyrkan 1503–1513 och kallades den "krigande påven" för sina militära insatser.
• Betydelse: Stark politisk och militär ledare, men även en central och generös beskyddare av konst och arkitektur under renässansen.

Sök med bokstav