Severus (Lucius Septimius Severus, 11 april 145 e.Kr. - 4 februari 211) var romersk kejsare från 193 e.Kr. till 211. Severus föddes i Leptis Magna i provinsen Afrika, i en lokal aristokratisk familj med puniska och nordafrikanska rötter. Han framställs i vissa porträtt med drag som antyder hans afrikanska härkomst, och hans bakgrund bidrog till den ökande provincialiseringen av den romerska härskareliten under denna period. År 187 gifte han sig med Julia Domna från Syrien, som blev en inflytelserik medkejsarinna och kulturmecenat.

Tidig karriär och maktövertagande

Som ung officer avancerade Severus under både Marcus Aurelius och Commodus. Efter kejsaren Pertinaxs död 193, under det så kallade de fem kejsarnas år, befästes Severus ställning som makthavare. Han tog makten efter att ha avsatt den sittande kejsaren Didius Julianus i vad som i praktiken var en militär kupp. För att konsolidera sin position besegrade han rivaler som generalerna Pescennius Niger och Clodius Albinus: Niger förlorade i slaget vid Issus 194 och Albinus besegrades tre år senare i slaget vid Lugdunum. Efter dessa inbördeskrig hade Severus i praktiken kontroll över riket.

Militära kampanjer

Severus använde sin militära styrka för att säkra gränser och vinna prestige. Han förde ett kort men framgångsrikt krig mot det parthiska riket och plundrade deras huvudstad Ctesiphon omkring 197, vilket gav både politisk prestige och rikedomar till Rom. Senare ledde han kampanjer i sin ursprungsprovins; år 202 företog han ett fälttåg i Afrika mot Garamantes, intog tillfälligt deras stad Garama och utvidgade därigenom imperiets inflytande mot söder. Mot rikets nordvästra gränser genomförde han ett fälttåg i Britannien där han bekämpade pikterna i Kaledonien, stärker försvaren och förstärkte Hadrianus mur. Under denna brittiska kampanj avled han i Eboracum (dagens York) 4 februari 211, troligen av sjukdom.

Reformer och styrelsesätt

Severus stärkte kejsarmakten och militariserade administrationen. Han gav armen ökade löner och privilegier, lojala officerares ställning stärktes på bekostnad av senaten och civila ämbetsmän. Han favoriserade ofta professionella militärer och ämbetsmän av equestrian rang framför traditionella senatorer, vilket förändrade maktbalansen i Rom. Severus var också en stor beskyddare av rättsvetenskapen: under hans regeringstid verkade framstående jurister och rättslärda som Papinianus och Ulpianus (Ulpian) i centraladministrationen och som rådgivare, vilket fick betydelse för senare romersk rättsutveckling.

Byggnadsverk och kultur

Som kejsare genomförde Severus flera byggnadsprojekt. Hans födelsestad Leptis Magna fick stora investeringar: forum, hamnanläggningar och andra monument uppfördes eller restaurerades på hans initiativ. I Rom restes bland annat Arcus Septimi Severi på Forum Romanum (invigdes 203) till minne av segrarna i öster. Hans och Julia Domnas hov var ett centrum för kultur och lärda, och Julia Domna hade särskilt stort inflytande över intellektuella kretsar.

Dynasti och eftermäle

Severus efterträddes av sina söner Caracalla och Geta, och med detta grundade han den så kallade severiska dynastin. Dynastin regerade fram till 235 och markerar slutet på en period av relativ kontinuitet innan den omvälvande tidsperiod som ofta kallas krisen under 200‑talet (den trettionde århundradets kris) följde. Severus efterlämnade ett blandat arv: han stärkte rikets militära förmåga och främjade rättsvetenskap och provinsiell representation, men hans styre ökade också kejsarens auktoritet på bekostnad av senaten och betonade militärt styre framför civila institutioner. Striden mellan hans söner efter hans död ledde kort därefter till att Caracalla blev ensam härskare, en process som i sin tur fick betydande konsekvenser för rikets inre politik.