Romerska kejsardömet

Att styra imperiet

För att kunna kontrollera sitt stora imperium utvecklade romarna viktiga idéer om lag och styre. De utvecklade den bästa armén i världen på den tiden och styrde med våld. De hade en utmärkt ingenjörskonst och byggde vägar, städer och enastående byggnader. Imperiet var indelat i provinser, var och en med en guvernör samt civilt och militärt stöd. Brev, både officiella och privata, gick ständigt till och från Rom.

Handeln var viktigast för Rom, en stad med mer än en miljon invånare, världens överlägset största stad. De behövde och fick vete från Egypten, tenn från Britannien, druvor från Gallien och så vidare. I gengäld byggde romarna ut provinshuvudstäderna till fina städer, skyddade dem från barbarernas räder och erbjöd utbildning och karriärmöjligheter för unga människor i provinserna, till exempel jobb i den romerska armén.

I princip hade kejsarna absolut kontroll och kunde göra vad de ville. I praktiken ställdes de inför många svåra problem. De hade en personal bestående av vad vi kallar "tjänstemän" och råd från den romerska senaten. Kejsaren var tvungen att bestämma vilka de viktigaste frågorna för riket var och vad som skulle göras åt dem. De flesta av dem försökte göra två slags saker. Den ena var att göra saker för att förbättra romarnas liv i fredstid. Den andra var att bekämpa och besegra Roms fiender. Ett rikt imperium har alltid fiender.

När det gäller kungar och kejsare är successionsordningen ett stort problem. Kungar följdes ibland av sin äldsta son, om denne var kapabel att regera. För romerska kejsare var det oftare en adopterad son. Det fungerade så här. Kejsaren skulle lägga märke till en framstående ung man från en av de bästa familjerna. Han adopterade honom som sin son. Innan han dog klargjorde han vem han ansåg skulle efterträda honom, genom att göra honom till romersk konsul eller genom att i sitt testamente ange att den yngre mannen skulle efterträda honom. Ibland fungerade detta, ibland inte. Då och då uppstod det ett inbördeskrig mellan de som gjorde anspråk på tronen.

En eller två adoptivsöner gav kejsaren fler valmöjligheter. Vissa kejsare hade ingen son, andra hade söner som inte överlevde. Senare blev kejsarna så svaga att den romerska armén bara valde en av deras generaler till nästa kejsare. Detta ledde ofta till inbördeskrig. Kejsarnas livshistorier finns i List of Roman kejsare.

Romarna utkämpade många krig mot andra länder och tyckte om att titta på våldsamma sporter. De gillade att se kapplöpningar mellan vagnar som drogs av hästar och strider mellan män som använde vapen (gladiatorer). Till skillnad från modern sport dödades ofta kämparna i matcherna. Romarna njöt av dessa föreställningar i Colosseum.

Romarna hade en fantastisk civil ingenjörskonst. De byggde många stora offentliga byggnader och villor, akvedukter för att transportera vatten, stenbroar och vägar. En del av dessa saker kan fortfarande ses idag. Många kända författare var romare, bland annat Cicero och Vergilius.

Bibelns Nya testamente berättar om romarna i Jesu Kristi liv. Under Jesu liv styrde romarna, som var hedningar, hans land. Senare försökte flera kejsare förinta kristendomen men de lyckades inte. År 312 e.Kr. tillät kejsaren Galerius människor att fritt följa kristendomen, och året därpå blev en general, Konstantin, kejsare och konverterade till kristendomen.

Rom intogs flera gånger av barbarer, särskilt 410 e.Kr. när goterna plundrade staden (plundring). Den sista västromerska kejsaren, Romulus Augustus, avgick 476 e.Kr. Romarriket skulle bestå ytterligare 1 000 år som det bysantinska riket i öster.

Romarrikets viktigaste mynt var denarius i silver. Senare denarer var mindre.

Det har angetts olika orsaker till Roms fall. Edward Gibbon skrev The Decline and Fall of the Roman Empire där han undersökte olika idéer. Den viktigaste av dem var (enligt honom) kristendomens inverkan på imperiets förmåga att försvara sig militärt.

Andra historiker skyller på det instabila ledarskapssystemet. Under en 50-årsperiod dog endast 2 av 22 kejsare en naturlig död. De flesta kejsarna mördades.