Carinanebulosan (NGC 3372 eller den stora Carinanebulosan, Eta Carinanebulosan) är en av himlens mest spektakulära och välstuderade nebulosor. Den ligger cirka 7 500 ljusår från jorden och innehåller uppskattningsvis tiotusentals unga stjärnor — ofta anges över 14 000 — i en omfattande region av gas och damm. Nebulosan syns i stjärnbilden Carina, belägen i Vintergatans Carina–Sagittarius-arm. Carinanebulosan upptäcktes av Nicolas-Louis de Lacaille år 1751 vid hans expedition från Kap det goda hoppet, där han kartlade södra himlen.

Allmän beskrivning

Carinanebulosan är en stor emissionsnebulosa (en H II-region) där intensiv strålning från heta, unga massiva stjärnor joniserar omgivande väte och får gasen att lysa. Nebulosan sträcker sig över en betydande volym i rymden — uppskattningsvis flera hundra ljusår i utsträckning — och präglas av komplexa strukturer: ljusa emissioner, mörka dammband, pelare, kompakta klot och utkast av materian från kraftiga stjärnvindar och explosioner.

Stjärnhopar och stjärnbildning

Carinanebulosan hyser flera unga, täta stjärnhopar och många massiva O- och B-stjärnor som ger upphov till stark UV-strålning. Bland de mest kända hoparna finns Trumpler 14 och Trumpler 16, som innehåller några av Vintergatans mest massiva kända stjärnor. Regionen är ett aktivt område för stjärnbildning — täta molekylmoln kollapsar lokalt och bildar nya stjärnor, samtidigt som energin från redan bildade stjärnor omformar omgivningen.

Eta Carinae och Homunculus

I nebulans mitt ligger den extrema systemet Eta Carinae, en mycket massiv och instabil stjärna (troligen ett dubbelstjärnesystem) som är en av de ljusaste och mest massiva stjärnorna i vår galax. Under mid-1800-talet drabbades Eta Carinae av en dramatisk utbrottsperiod, den så kallade Great Eruption (cirka 1837–1858), då stjärans ljusstyrka temporärt ökade till att bli en av natthimlens mest framträdande. Utbrottet kastade ut stora mängder materia och skapade den karakteristiska, bipolära nebulosan runt stjärnan som kallas Homunculus. Ejectans massa och utbredning studeras noggrant, och Eta Carinae betraktas som en möjlig framtida supernovakandidat.

Utseende och särskilda formationer

  • Keyhole Nebula — en mörk, kompakt struktur och ett kontrasterande mönster nära Eta Carinae som syns väl på fotografier.
  • Pelare och "pillars of creation"-liknande formationer där nya stjärnor föds inne i starkt skuggade regioner.
  • Rika emissionsskaror och skarpa dammstråk som bildar dramatisk kontrast i synligt ljus och i infrarött.

Observationer och forskning

Carinanebulosan har studerats i flera våglängder: synligt ljus och infrarött för att avslöja stjärnor och damm, röntgen för att se högenergetiska processer från stjärnvindar och chockvågor, samt radiovågor för att kartlägga molekylära moln. Hubble Space Telescope, Chandra och fler markbaserade teleskop har levererat högupplösta bilder som visar komplexiteten i regionen. Studier av Carinanebulosan bidrar till förståelsen av massiva stjärnors livscykler, hur stjärnvindar och supernovor påverkar stjärnbildningsmiljön och hur tungt element produceras och sprids i galaxen.

Synlighet

Eftersom Carinanebulosan ligger i den södra stjärnhimlen är den bäst observerbar från södra halvklotet och från lägre nordliga latituder under sydliga månader. I teleskop och fotografier framträder detaljer som inte är synliga för blotta ögat; under mycket mörka förhållanden kan den bredare nebulosastrukturen antydas utan hjälp av optik.

Betydelse

Carinanebulosan är en av de mest intensiva och närliggande laboratorierna för att studera massiva stjärnor, stjärnbildning och återkopplingseffekter i en H II-region. Kombinationen av extremt massiva stjärnor, nybildning av stjärnor och dramatiska händelser som Eta Carinaes utbrott gör regionen till ett viktigt mål för både amatörastronomer och professionella forskare.

Från beskrivningen i WP Commons: