Cerulean beskriver en blå färgskala som kan sträcka sig från kungsblått och himmelsblått över ljusblått eller azurblått till djupare cyanblått. Färgen associeras ofta med klar himmel och stilla vatten; nyansen kan variera från ett ljust, nästan pastellartat blått till ett mättat, kallt blågrönt beroende på pigment och blandning.
Etymologi
Ordet kommer från latin: caeruleum, som betyder ”himmel” eller ”blå” och härstammar från adjektivet caeruleus, som beskriver en djup blå färg liknande himmel. Genom historien har samma grundbetydelse behållits — en blå ton förknippad med himlen.
Pigment och kemi
I klassisk tid användes termen också för att beskriva blått pigment, ofta framställt som blandningar av koppar- och koboltoxider. Dessa tidiga varianter kallades ibland äkta cerulean, men gav ofta mer grönaktiga nyanser och var mindre beständiga än senare syntetiska pigment.
Under 1800- och 1900-talen utvecklades stabilare syntetiska ceruleanpigment. Det vanligaste moderna pigmentet som kallas cerulean blue är ett kobolt-tennoxidbaserat pigment (ofta benämnt koboltstannat) som ger god ljusäkthet och relativt hög opacitet. På grund av koboltinnehållet är pigmentet kemiskt stabilt men pulverformigt material bör hanteras med försiktighet.
Användning i konst och industri
Cerulean är populärt bland konstnärer för att måla himlar, hav och kalla ljusreflexer. I olja-, akryl- och akvarellfärger används det både rent och i blandningar. Som blandningsfärg fungerar cerulean väl för att kyla varmare blå nyanser och för att skapa klara, neutrala gröna toner när det blandas med gula pigment. Tack vare sin opacitet kan det också användas för att täcka underliggande skikt i målningar.
Beständighet och säkerhet
Moderna ceruleanpigment är generellt ljusäkta och hållbara, men exakt beständighet beror på bindemedel och tekniken som används. Eftersom pigment innehåller kobolt bör man undvika inandning av pigmentdamm och följa arbetsmiljöregler vid hantering av torrt pigment. I färdigblandad form i kommersiella konstfärger är riskerna mycket begränsade vid normal användning.
Historiska anteckningar
Före framställningen av det syntetiska ceruleanpigmentet användes andra blåblandningar i försök att efterlikna himlens färg, men dessa kunde vara gröna eller instabila. Den första kända användningen av cerulean som färgnamn på engelska är registrerad från 1590, vilket visar att termen varit etablerad i europeiska färgbeskrivningar i flera hundra år.