Konsonantmutation: uttalsändringar och allomorfer i engelska
Lär dig konsonantmutation i engelska: varför plural- och preteritumändelser uttalas /s/, /z/ eller /ɪz/, med tydliga exempel, regler och fonetiska förklaringar.
Konsonantmutation är en egenskap hos språk som innebär att ljudet av en konsonant ändras beroende på morfologi och syntax. Detta är ett exempel på morfonologisk förändring där morfem får olika uttal beroende på omgivande ljud — de så kallade allomorferna — ofta för att underlätta artikulation eller uppfylla fonotaktiska regler i språket.
Engelska
På engelska visar pluralmorfemet -(e)s (skrivet -s eller -es) och tredje person singularens presensmorfem -(e)s samt det temporala morfemet för preteritum -(e)d tydlig allomorfi: samma morfem uttalas olika beroende på vilket fonem som står precis före morfemet. Dessa varianter kallas allomorfer och bestäms i första hand av om föregående ljud är tonande (voiced), tonlöst (voiceless) eller en sibilant/affrikat.
- Om grundordet slutar på ett röstlöst stopp eller annat röstlöst icke-sibilant ljud (t.ex. /p/, /t/, /k/, /f/, /θ/) uttalas plural- eller presens--(e)s som /s/. Exempel: lips /lɪps/, cats /kæts/, socks /sɒks/.
- Om grundordet slutar på ett tonande ljud — det vill säga en vokal eller en tonande konsonant (t.ex. /b/, /d/, /g/, /v/, /ð/, /m/, /n/, /l/, /r/, /w/, /j/) — uttalas -(e)s som /z/. Exempel: cabs /kæbz/, dogs /dɒgz/, cars /kɑːrz/, bowls /bəʊlz/, trees /triːz/.
- Om basordet slutar på en sibilant eller en affrikat (t.ex. /s/, /z/, /ʃ/, /ʒ/, /t͡ʃ/, /d͡ʒ/) tillsätts en extra stavelse och -(e)s uttalas /ɪz/ eller /əz/. Därför skrivs ofta -es i dessa fall. Exempel: buses /ˈbʌsɪz/, wishes /ˈwɪʃɪz/, matches /ˈmætʃɪz/.
Orsaken till dessa skillnader är främst regler om lämplig konsonantsekvens och röstande anpassning: det är lättare att uttala ett tonande s-ljud som [z] efter ett tonande ljud än efter ett tonlöst, och sibilanter kräver en extra vokalliknande inskjutning för att undvika svåra konsonantkedjor.
För preteritumsmorfemet -(e)d gäller en liknande uppdelning i tre allomorfer beroende på föregående segment:
- Efter ett röstlöst icke-sibilant ljud uttalas -(e)d som /t/, t.ex. kissed /kɪst/, laughed /læft/.
- Efter en vokal eller ett tonande konsonantljud uttalas det som /d/, t.ex. played /pleɪd/, learned /lɜːrnd/.
- Efter /t/ eller /d/ (lingvistiskt: när föregående segment är alveolart t/d) uttalas -(e)d som en extra stavelse /ɪd/ eller /əd/, t.ex. wanted /ˈwɒntɪd/, added /ˈædɪd/.
Ytterligare kommentarer
Den här typen av allomorfi är utbredd i många språk och bygger på fonologiska regler som antingen är synkrona (beskriver samtidiga processer i språket) eller har historiska ursprung som har standardiserats i morfologin. I engelskan är skillnaden ofta synlig i stavningen: -es skrivs efter sibilanter för att reflektera uttalet, men regeln styrs fonologiskt, inte av en särskild morfemform i betydelsen.
Observera att dialektala variationer kan påverka exakt realisering (t.ex. skillnader i vokalernas kvalitet eller i huruvida /ɪz/ realiseras som /əz/). I talad engelska påverkar också talhastighet och prosodi hur tydligt dessa allomorfer hörs.
Sök