Det kroatiska språket talas huvudsakligen i Kroatien, Bosnien och Hercegovina och i de omgivande länderna i Europa. Kroatisk grammatik är det kroatiska språkets grammatik. Det kroatiska språket består av tre folkspråk (kaikavian, kakavian och shtokavian).
Kroatiska grammatikböcker visar att kodifieringen av språket började i början av 1600-talet (den första grammatiken skrevs av Bartol Kašić på latin 1604). Detta innebär att reglerna för språket skrevs ner. Mellan 1604 och 1836 fanns det 17 grammatiker. De flesta av dem beskrev den Štokaviska dialekten, men några handlade om kajkaviska. På 1800-talet skrevs fler grammatiker som baserades på Štokavian. De var "Nova ricsoslovnica illiricka", skriven av Šime Starčević (1812), och "Grammatik der illyrischen Sprache", skriven av Ignjat Alojzije Brlić (1833),. Redan före 1800-talet användes de tre dialekterna av det kroatiska språket nästan lika mycket. Sättet att skriva ner varje dialekt varierade dock i Kroatien. Nära den adriatiska kusten liknade den mer italienskan, och nära den ungerska gränsen liknade den mer ungerska. Alla grammatiker från den ovan nämnda perioden (1604-1836) använde sig av tre accenter: akut, grav och circumflex, Starčevićs grammatik är ett undantag eftersom den använder sig av ett system med fyra accenter. På 1800-talet föreslog Ljudevit Gaj nya bokstäver från tjeckiskan (č,ž,š,ľ,ň,ď och ǧ). De bokstäver som accepterades var č, ž och š, och från polska ć. För andra fonem (ljud) var de digrafer som accepterades ie, lj, nj och dž. Senare ändrades dj eller gj till đ (enligt förslag från Đuro Daničić).
