FN:s konvention mot rasdiskriminering — definition, regler och betydelse
Lär dig om FN:s konvention mot rasdiskriminering: definitioner, centrala regler, rättsverkningar och hur den skyddar mänskliga rättigheter mot rasism och hatbrott.
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering är ett internationellt fördrag (ett avtal mellan stater) som syftar till att bekämpa rasism och rassegregation inom ramen för den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter. FN antog konventionen den 21 december 1965 som en reaktion på bland annat den dåvarande apartheidpolitiken i Sydafrika. Den trädde i kraft den 4 januari 1969. Idén bakom konventionen är att skapa en gemensam definition av rasdiskriminering och klargöra staternas skyldigheter för att förebygga och avskaffa sådan diskriminering.
Vad konventionen säger
Konventionen ger både en definition av rasdiskriminering och en rad konkreta skyldigheter för de länder som ratificerat den. I artikel 1 definieras rasdiskriminering tydligt. Där står bland annat att rasdiskriminering är: "varje åtskillnad, uteslutning, begränsning eller preferens som grundar sig på ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung och som har till syfte eller effekt att upphäva eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna på det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella området eller på något annat område av det offentliga livet".
Artikel 2 och följande artiklar förpliktar stater att vidta lagstiftande, administrativa och andra åtgärder för att avskaffa rasdiskriminering. Det kan handla om att slopa diskriminerande lagar, införa skydd mot diskriminering i civilrätt och straffrätt, säkerställa lika tillgång till utbildning, arbete, bostad och offentlig service samt genomföra upplysnings- och utbildningsinsatser för att motverka fördomar.
Artikel 3 förbjuder åtgärder som syftar till att upprätthålla härskande rasistiska system, såsom apartheid eller rasbaserad utestängning.
Artikel 4 förbjuder att uppmuntra rasistiska idéer och att sprida hat. I praktiken innebär detta att stater som godkänner konventionen förväntas kriminalisera hatretorik, uppvigling till hat och deltagande i hatgrupper, samt att vidta andra åtgärder för att förebygga spridning av rasistisk propaganda. Detta ska dock genomföras på ett sätt som också respekterar andra grundläggande rättigheter, såsom yttrandefrihet, i enlighet med internationell rätt.
Artikel 5 listar vilka rättigheter som ska skyddas mot diskriminering — bland annat civila och politiska rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter — och anger att dessa ska garanteras på lika villkor.
Artikel 6 stadgar att varje stat måste säkerställa effektiva rättsmedel och skydd för dem som drabbas av rasdiskriminering, bland annat genom domstolar eller andra behöriga organ.
Övervakning och prövning
Konventionen inrättade en övervakningsmekanism i form av FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (Committee on the Elimination of Racial Discrimination, ofta förkortad CERD). Kommittén granskar staternas genomförande genom:
- periodiska rapporter från staterna om vilka åtgärder de vidtagit,
- konversationer och skriftliga påpekanden som leder till så kallade "slutliga anmärkningar" eller kommentarer,
- möjligheten för civilsamhällesorganisationer att lämna skuggrapporter som kompletterar eller kritiserar staters redovisningar.
Konventionen innehåller också bestämmelser om klagomål. Artikel 14 öppnar för att en person eller grupp som anser sig utsatt för rasdiskriminering ska kunna framställa ett klagomål inför kommittén under vissa förutsättningar. I praktiken förutsätter detta ofta att den berörda staten har accepterat kommitténs prövningskompetens eller att särskilda procedurer har trätt i kraft. Utöver artikel 14 finns ett frivilligt tilläggsprotokoll (antaget senare) som tydligare reglerar enskilda klagomål och möjligheten för kommittén att utreda allvarliga eller systematiska brott mot konventionen.
Betydelse i praktiken
Konventionen har haft flera viktiga effekter:
- Den har gett en internationell norm för vad som räknas som rasdiskriminering och vilket ansvar stater har.
- Den har fungerat som grund för nationell lagstiftning mot diskriminering i många länder.
- Kommitténs slutsatser och beslut används av människorättsorganisationer, forskare och domstolar som stöd vid rättsfall och policyarbeten.
- Den ger individer och grupper internationella möjligheter att påtala brister och söka rättslig prövning när nationella vägar brister (beroende på statens acceptans av kommitténs kompetens).
Begränsningar och utmaningar
Trots sin styrka har konventionen också begränsningar. Genomförandet beror i hög grad på politisk vilja hos staterna, och kommitténs rekommendationer är inte bindande på samma sätt som inhemsk lag. Tolkning och tillämpning kan variera mellan länder, och vissa stater kan göra reservationer eller undantag vid ratifikation. Dessutom krävs ofta aktiva civilsamhällesinsatser för att driva frågor, lämna skuggrapporter och se till att konventionens principer omsätts i praktiken.
Vad kan enskilda göra om de utsätts för rasdiskriminering?
- Sök först rättslig hjälp eller rådgivning i det egna landet — polisanmälan, diskrimineringsombudsmannen eller en advokat kan vara aktuellt.
- Kontakta nationella människorättsorganisationer eller medborgarrättsgrupper som kan ge stöd och dokumentera fallet.
- Om nationella vägar inte ger resultat och om tillämpliga internationella mekanismer accepterats av staten, kan det finnas möjlighet att väcka ett klagomål till FN-kommittén enligt konventionens bestämmelser eller till dess frivilliga tilläggsprotokoll.
Sammanfattningsvis är FN:s konvention mot rasdiskriminering ett centralt verktyg för att definiera och bekämpa rasdiskriminering globalt. Den ställer krav på lagstiftning, skydd och förebyggande arbete och ger internationella övervakningsmöjligheter, men dess effektivitet beror till stor del på hur staterna omsätter sina åtaganden i praktiken.
Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering
Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering är ett organ bestående av människorättsexperter som övervakar genomförandet av konventionen. Arton oberoende människorättsexperter är medlemmar. De väljs för fyra år, där hälften av ledamöterna väljs vartannat år. De länder som anslutit sig till fördraget väljer medlemmarna genom hemliga omröstningar. Varje nation har rätt att nominera någon från sin nation att ställa upp i valet till kommittén.
De länder som har anslutit sig till fördraget måste lämna regelbundna rapporter till kommittén om vilka lagstiftningsåtgärder [juridiska], rättsliga [domstolsbaserade], politiska och andra åtgärder de har vidtagit för att ge konventionen verkan. Den första rapporten ska lämnas in inom ett år efter det att konventionen började tillämpas i ett land. Därefter ska rapporterna lämnas in vartannat år eller när kommittén begär det. Kommittén läser noggrant varje rapport och diskuterar sina farhågor och rekommendationer till nationen i form av "avslutande kommentarer".
Kommittén sammanträder vanligtvis i mars och augusti varje år i Genève.
Relaterade sidor
Frågor och svar
F: Vad är konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering?
S: Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering är ett internationellt fördrag som arbetar för att förhindra rasism och rassegregation. Den antogs av FN 1965 som ett svar på Sydafrikas dåvarande apartheidpolitik.
F: Hur många länder har gått med på att följa denna konvention?
S: I april 2019 har 88 länder gått med på att följa reglerna i denna konvention och 190 länder är principiellt överens.
F: Vad står det i artikel 1 om rasdiskriminering?
S: I artikel 1 definieras rasdiskriminering som varje åtskillnad, uteslutning, begränsning eller preferens på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung som har till syfte eller effekt att upphäva eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på lika villkor av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller något annat område av det offentliga livet.
F: Vad förbjuder artikel 4?
S: Artikel 4 förbjuder uppmuntran av alla typer av rasism, inklusive hatretorik och diskriminering. Om ett land godkänner denna konvention måste det göra hatprat och deltagande i hatgrupper olagligt.
F: Hur kan klagomålen behandlas av en kommitté?
S: Artikel 14 ger människor från alla länder som har utsatts för diskriminering på grund av sin ras rätt att lämna in ett klagomål till en kommitté vid Förenta nationerna. Dessa klagomål kan påverka lagstiftningen i de länder som klagar.
F: När trädde denna konvention i kraft?
S: Denna konvention trädde i kraft den 4 januari 1969.
Sök