Danska motståndsrörelsen: grupper och sabotage under andra världskriget

Utforska den danska motståndsrörelsen under andra världskriget — grupper som BOPA och Holger Danske, deras sabotage, spionage och de moraliska dilemman de stod inför.

Den danska motståndsrörelsen var en underjordisk rörelse som organiserades för att göra motstånd mot den nazistiska tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. På grund av de till en början milda arrangemangen, där den nazistiska ockupationsmyndigheten lät den demokratiska regeringen sitta kvar vid makten, var motståndsrörelsen långsammare att utveckla effektiva taktiker i stor skala än i vissa andra länder. Under de första åren präglades motståndet av politisk organisering, illegal press och smygande underrättelseverksamhet, medan mer omfattande sabotage och beväpnade aktioner ökade kraftigt från 1943 och framåt.

Organisationer och huvudgrupper

Motståndsrörelsen var splittrad i många lokala grupper och riktningar — från kommunister och nationalister till löst sammansatta civila nätverk. Ett antal större och välkända grupper var centrala:

• BOPA — ursprungligen känt under namnet Borgerlige Partisaner. BOPA var starkt influerat av kommunistiska motståndare och specialiserade sig tidigt på industriellt sabotage och målade ofta upp sina handlingar som politiskt motiverade.
• Holger Danske — en större sabotage- och likvideringsgrupp med bas i Köpenhamn. Gruppen utförde många vågade sprängningar, räder mot tyska installationer och aktioner mot kollaboratörer.
• Hvidstengruppen — ett exempel på en mer lokal och bondetydlig cell som arbetade med underrättelseinhämtning, vapenmottagning och hjälp vid flyktförsök. Flera medlemmar i denna grupp fängslades och avrättades av tyskarna 1944.
• Organisationer och nätverk för underrättelse, kurirer och sjömän som organiserade flyktvägar till Sverige, samt civila nätverk som hjälpte till att smuggla vapen och gömma flyktingar.

Metoder och verksamhet

Motståndsrörelsen bedrev flera parallella verksamheter:

• Sabotage: sprängningar av järnvägsspår, fabriker, lager och kommunikationsnoder för att störa den tyska krigsmaterielen. Sabotageinsatserna ökade tydligt efter 1943, ofta med materiellt stöd och instruktioner från den brittiska Special Operations Executive (SOE).
• Illegal press: publicering och distribution av underjordiska tidningar som "Frit Danmark" och andra pamfletter för att motverka tysk propaganda och mobilisera opinionen.
• Underrättelsearbete: spionage och rapportering till de allierade om tyska förflyttningar, hamn- och industrimål. Många danska agenter samarbetade med brittiska underrättelsetjänster.
• Flykt och räddningsaktioner: i oktober 1943 organiserades en massiv insats för att föra över judar till neutralitetssäkra Sverige. Omkring 7 000 av Danmarks cirka 7 800 judar undslapp genom organiserade båtflykter, i samarbete mellan motståndsgrupper, fiskare och vanliga medborgare.
• Likvidationer och attacker mot kollaboratörer: vissa celler ägnade sig åt attentat mot tyska soldater, danska nazister och angivare. Enligt samtida uppskattningar dödades uppemot 400 danska nazister, informatörer och kollaboratörer fram till 1944; siffrorna varierar och är föremål för forskning och debatt.

Konsekvenser och tysk motåtgärd

Tyskarna svarade på motståndet med arresteringar, deportationer till koncentrationsläger, avrättningar och kollektiv bestraffning. Efter de våldsamma händelserna och stora strejkerna 1943 avskaffade tyskarna delar av den formella danska självstyrelsen och införde hårdare kontroller. Många motståndsmedlemmar fängslades eller tvingades i exil.

Efterkrigstida minne och kontroverser

Efter kriget hyllades motståndsrörelsen i dansk politik och nationell retorik — rörelsen användes för att återuppbygga en känsla av nationell enhet. Få systematiska utredningar gjordes om de våldsamma aktionerna under de första decennierna, vilket bidrog till en relativt homogen och positiv berättelse om motståndet.

Från slutet av 1900-talet och framåt har historiker och kommissioner dock granska en del aktioner mer kritiskt. Studier visade att beslut ibland fattades improviserat, att målval kunde vara moraliskt tvetydiga och att ansvar för vissa dödsfall var svårt att bedöma i efterhand. Det finns en nyanserad debatt om grad av legitimitet för extrajudiciella handlingar, om civila skador till följd av sabotage och om hur motståndet bör minnas i nationell historiebild.

Sammanfattning

Den danska motståndsrörelsen var mångfacetterad: den ändrade karaktär över tid från politisk opposition och illegal press till organiserat sabotage, underrättelseverksamhet och räddningsaktioner. Betydande insatser som räddningen av majoriteten av Danmarks judar och de omfattande sabotageaktionerna under 1943–44 visar på både civilt mod och organiserad kamp. Samtidigt har efterkrigstidens forskning visat att verkligheten var komplex, med svåra moraliska val och delar som fortfarande diskuteras i historieforskningen.

Frågor och svar

F: Vad var den danska motståndsrörelsen?

F: Varför tog det längre tid för motståndsrörelsen att utveckla en effektiv taktik?

F: Vilka typer av underjordisk verksamhet var danskarna inblandade i under kriget?

F: Vilka var några större motståndsgrupper i Köpenhamn?

F: Hur många danska nazister, informatörer och kollaboratörer dödades av motståndsmän fram till 1944?

Fråga: Vilka började motståndsrörelsen också döda efter 1944?

F: Hur såg folk på motståndsrörelsen under efterkrigstiden?

Sök med bokstav