Karl II av England, Stuart-monark över kungariket England, kungariket Skottland och kungariket Irland, var känd för att ha ett stort antal erkända oäkta barn. Hans hustru Katarina av Braganza förblev barnlös, men Karl hade flera långvariga förbindelser med olika älskarinnor och erkände många av sina söner och döttrar. Dessa oäkta barn gavs ofta adliga titlar och bildade egna grenar av aristokratin som har lämnat bestående spår i brittiskt samhälle och politik.
Trots att vissa av Karls oäkta barn gjorde anspråk på tronen — framför allt James Scott, 1:a hertig av Monmouth, som ledde det misslyckade Monmouthupproret — innebar deras oäkthet att tronen gick vidare till Karl II:s bror James, hertig av York (som blev kung James II) när Karl avled. Karl II skapade ändå flera hertig- och grevetitlar åt sina oäkta söner, vilket bidrog till att etablera inflytelserika släktgrenar som FitzRoy (Grafton) och Lennox (Richmond).
Flera av dessa linjer gav upphov till framträdande personligheter genom århundradena. Exempel på kända ättlingar är:
- Augustus FitzRoy, tredje hertigen av Grafton — blev Storbritanniens premiärminister under slutet av 1700‑talet och representerar den politiska betydelse som vissa FitzRoy-grenar uppnådde.
- Charles Lennox, första hertigen av Richmond — en av Karl II:s oäkta söner som grundade huset Lennox; senare hertigar av Richmond bidrog bland annat som mecenater inom hästsport och tidig utveckling av cricket.
- Andra ättlingar ur dessa grenar har varit framträdande i politik, militär och kultur under 1700‑ och 1800‑talen, vilket visar hur Karl II:s oäkta linjer integrerades i brittisk överklass och offentlig tjänst.
Diana, prinsessan av Wales härstammade genom olika familjeband från två av Karl II:s oäkta söner: Henry FitzRoy, första hertigen av Grafton, och Charles Lennox, första hertigen av Richmond. Det betyder att hennes son prins William, hertig av Cambridge, om han blir kung — vilket allmänt förväntas på sikt — skulle vara den första blodslinjemedlemmen till Karl II att bestiga den brittiska tronen. Formellt tillhör William och hans familj dock kungahuset Windsor; dynastiska namn och formell successionslinje skiljer sig från ren blodslinje‑genealogi.
Sammanfattningsvis lever Karl II:s arv vidare inte genom en legitim tronföljd utan genom de många oäkta ättlingar han erkände: de spreds i adeln, spelade roller i politik, kultur och militär och binder moderna kungliga och adliga familjer till 1600‑talets Stuart‑epok. Denna genealogiska verklighet visar hur en monarks inflytande kan bestå i andra former än formell dynastisk kontinuitet.
