Drivaxel

De flesta bilar idag använder drivaxlar för att överföra kraften från motorn till hjulen. De flesta bilar som tillverkas i dag har framhjulsdrift (framhjulen har kraften att driva bilen). I det här fallet finns drivaxlarna mellan växellådan och varje framhjul.

I bilar med bakhjulsdrift finns det drivaxlar mellan differentialen och varje bakhjul. Det finns också en drivaxel som löper i bilens längd, från växellådan fram till differentialspaken bak - på brittisk engelska kallas detta inte drivaxel utan propelleraxel, och drivaxlarna kan kallas halva axlar (eftersom det är två som utgör en axel).

Det finns olika typer av drivaxlar som används i bilar:

• 1 stycke drivaxel
• Drivaxel i 2 delar
• Slip in Tube drivaxel

Slip in Tube Drive axeln är den nya typen som hjälper till att absorbera energi vid en krock och skyddar personerna i bilen eller lastbilen. Den kallas också för en hopfällbar drivaxel.

Drivaxlar har använts på motorcyklar nästan lika länge som det har funnits motorcyklar. Många motorcyklar använder en enklare kedja eller remdrift i stället, men drivaxlar kräver mindre skötsel och har en lång livslängd. Ett problem med att använda drivaxlar på en motorcykel är att det behövs en växel för att vända kraften 90° från axeln till bakhjulet, vilket innebär att man förlorar en del kraft i processen.

Lantbrukstraktorer använder en typ av drivaxel som kallas kraftuttagsaxel, eller PTO-axel. Det är en axel som kommer ut bakifrån traktorn. Den kan anslutas till all jordbruksutrustning som behöver kraft från traktorns motor, t.ex. en höbalpress eller en majshuggare. Detta gör att traktorn kan användas för många olika ändamål, och jordbruksutrustningen behöver inte ha en egen motor, vilket sparar pengar.

Drivaxeln kan också användas i en cykel i stället för kedjedrift. De har använts under det senaste århundradet, även om de aldrig blev särskilt populära. När en drivaxel används på en cykel har den flera för- och nackdelar:

Fördelar

• Det är mindre sannolikt att drivsystemet fastnar eller går sönder, vilket är ett vanligt problem med kedjedrivna cyklar.
• Inget fett på ryttaren och inget "kedjebett" som tar tag i kläderna.
• Det krävs mindre omsorg än för ett kedjesystem när drivaxeln är innesluten i ett rör, vilket är den vanliga konventionen.
• Mer konsekventa prestanda. Dynamic Bicycles hävdar att en cykel med kardanaxel konsekvent ger en effektivitet på 94 %, medan en kedjedriven cykel kan ge en effektivitet på 75-97 % beroende på konditionen.
• Mer utrymme ovanför marken (markfrigång) för att kunna köra över gupp eller saker i vägen.
• För cykeluthyrningsföretag är det mindre troligt att en cykel med kardanaxel stjäls, eftersom den uppenbarligen ser annorlunda ut. Denna typ av cykel används i flera större städer i Europa, där det har funnits stora stadsdrivna projekt för cykeluthyrning eller delning av cyklar.

Nackdelar

• Ett drivaxelsystem väger mer än ett kedjesystem, vanligtvis 1-2 pund tyngre.
• I bästa skick ger en kedja större effektivitet.
• Att täcka kedjan och kugghjulen med ett metall eller plastöverdrag löser vissa problem med kedjor.
• Det är omöjligt att använda lättviktsväxlar med ett stort antal utväxlingar, även om navväxlar kan användas.
• Det kan vara svårt att ta bort hjulet