Amalthea är den tredje närmaste månen till Jupiter. Den upptäcktes den 9 september, 1892 av Edward Emerson Barnard och uppkallades efter Amalthea, en nymf i den grekiska mytologin. Den är också känd som Jupiter V.

På Amalthea skulle Jupiter vara en spektakulär syn på himlen, ungefär 92 gånger större än fullmånen. Amalthea är den största av Jupiters närliggande inre månar och skiljer sig tydligt från de stora, isiga månarna längre ut. Den är ojämnt formad och rödaktig i färgen. Kroppens storlek är oregelbunden (ungefär 250 × 146 × 128 km) och den tros bestå huvudsakligen av vattenis blandat med mörka, tunga ämnen och damm. Den har låg densitet (mindre än eller kring vattnets densitet), vilket tyder på en porös eller isrik inre struktur.

Utseende och yta

Ytan på Amalthea är knottrig med stora kratrar, skarpa kanter och höga bergsbildningar, vilket är typiskt för små himlakroppar med svag gravitation som inte formas till en sfär. Färgtonen är rödaktig, delvis på grund av inlagringar av svavel och andra partiklar som sannolikt kommer från Io och Jupiters omgivning, samt av mörka organiska eller järnhaltiga material som har täckt isytan.

Omloppsbana och rotation

Amalthea kretsar mycket nära Jupiter, bland de inre månarna. Den är tidvattenlåst (synchronous), vilket innebär att samma sida alltid vetter mot planeten. På grund av det korta avståndet är dess omloppsperiod betydligt kortare än ett jorddygn, vilket ger snabba varv runt Jupiter.

Geologi och ursprung

Amaltheas geologi formas av nedslagskratrar, ras och höjdskillnader orsakade av dess ojämna form och låga gravitation. Den lägre densiteten tyder på att den antingen är rik på is eller mycket porös (eller båda). Små nedslag och meteoritregn slungar ut damm från Amaltheas yta som bidrar till Jupiters svaga och tunna ringar, särskilt den så kallade gossamer-ringen som ligger i samma region.

Observationer och rymdsonder

Bilder av Amalthea togs första gången i detalj av Voyager 1 och 2 1979–1980, och senare gjordes mer detaljerade observationer av Galileo under 1990-talet. De insamlade bilderna och mätningarna gav kunskap om form, yta och reflektionsegenskaper, samt visade hur månen förhåller sig till Jupiters ringar.

Betydelse och framtida forskning

Amalthea är intressant för forskare eftersom den ger insikt i processen som formar små månar nära stora planeter: hur ytan påverkas av partikelflöden, hur material levereras till ringsystem och hur porösa isrika kroppar beter sig i Jupiters gravitationsfält. Framtida rymduppdrag mot Jupiter kan komma att ge ännu bättre data om Amaltheas sammansättning, inre struktur och roll i Jupiters ringsystem.

Amalthea är alltså en liten, ojämn och rödaktig närmåne med låg densitet, rik på vetenskapliga ledtrådar om de dynamiska processerna nära Jupiter.