Galileiska månar
De galileiska månarna är Jupiters fyra satelliter som upptäcktes av Galileo Galilei: Io, Europa, Ganymedes och Callisto. De är de överlägset största av Jupiters många månar.
Jupiters fyra Galileiska månar i en sammansatt bild som jämför deras storlek med Jupiters storlek (den stora röda fläcken syns). Från toppen är de Io, Europa, Ganymedes och Callisto.
Upptäckt
Galileo Galilei upptäckte det som kom att kallas de galileiska månarna omkring december 1609 eller januari 1610. Tack vare de förbättringar han gjorde av teleskopet kunde Galileo se himlakroppar bättre än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Med hjälp av sitt förbättrade teleskop var Galileo den förste som såg fyra Jupiters månar.
Den 7 januari 1610 skrev Galileo ett brev där Jupiters månar nämns för första gången. Vid den tidpunkten såg han bara tre av dem, och han trodde att de var fixstjärnor i närheten av Jupiter. Han fortsatte att titta på dem från den 8 januari till den 2 mars. Vid dessa observationer hittade han en fjärde kropp och observerade också att de fyra inte var fixstjärnor utan snarare kretsade kring Jupiter.
Galileos upptäckt bevisade teleskopets betydelse som ett verktyg för astronomer. Den visade att det fanns objekt i rymden som inte kunde ses med blotta ögat. Ännu viktigare är att upptäckten av himlakroppar som kretsar kring något annat än jorden gav det då accepterade ptolemaiska världssystemet ett slag. Enligt detta system befann sig jorden i universums centrum och alla andra himlakroppar kretsade runt den. Att Jupiter har fyra månar medan jorden bara har en undergrävde ytterligare den nästan universella uppfattningen att jorden var universums centrum, både i fråga om position och betydelse. I Galileos Sidereus Nuncius (Stjärnbudet), som meddelade himmelsobservationer genom hans teleskop, nämns inte den kopernikanska heliocentrismen, en teori som placerade solen i universums centrum. Galilei trodde ändå på den kopernikanska teorin.
Galileo utvecklade också en metod för att bestämma longitud utifrån tidpunkten för de galileiska månarnas banor.
En kinesisk astronomihistoriker hävdar att den kinesiska astronomen Gan De observerade en av Jupiters månar år 362 f.Kr., men utan teleskop är det svårt att se hur det gick till.
Galileo Galilei, upptäckaren av de fyra Galileiska månarna.
Namn
Galileo kallade sin upptäckt Cosmica Sidera ("Cosimos stjärnor"), för att hedra Cosimo II de' Medici (1590-1621), storhertig av Toscana, vars beskydd han ville ha. På storhertigens förslag ändrade Galileo namnet till Medicea Sidera ("Medici-stjärnorna") för att hedra alla fyra Medici-bröderna (Cosimo, Francesco, Carlo och Lorenzo). Upptäckten tillkännagavs i Sidereus Nuncius ("Starry Messenger"), som publicerades i Venedig i mars 1610, mindre än två månader efter de första observationerna.
Andra namn föreslogs, men det var Simon Marius som valde de namn som till slut vann gehör. Marius hävdade att han hade upptäckt månarna samtidigt som Galileo: han namngav dem efter älskare till guden Zeus (den grekiska motsvarigheten till Jupiter): Io, Europa, Ganymedes och Callisto, i sin Mundus Jovialis, som publicerades 1614.
Galileo vägrade att använda Marius' namn och uppfann det numreringsschema som fortfarande används idag, parallellt med de riktiga månnamnen. Numren går från Jupiter och utåt, alltså I, II, III och IV för Io, Europa, Ganymedes respektive Callisto. Galileo använde detta system i sina anteckningsböcker men publicerade det aldrig.
De galileiska månarna är, i ordning från närmast Jupiter till längst bort:
| Namn | Bild | Inre | Diameter | massa | Medeltäthet ( | Halvstor |
|
| Io |
|
| 3643 | 8.93×10 22 | 3.528 | 421,800 | 1.77 |
|
|
| 3122 | 4.8×10 22 | 3.014 | 671,100 | 3.55 | |
|
|
| 5262 | 1.48×10 23 | 1.942 | 1,070,400 | 7.16 | |
|
|
| 4821 | 1.08×10 23 | 1.834 | 1,882,700 | 16.69 |
Att se månarna
Alla fyra Galileiska månar är så ljusa att de skulle kunna ses utan teleskop om de befann sig längre bort från Jupiter. De har en synlig magnitud på mellan 4,6 och 5,6 när Jupiter står i opposition till solen, och är ungefär en magnitudenhet svagare när Jupiter står i konjunktion. Det som främst är svårt att observera dem beror på att de ligger mycket nära Jupiter och maskeras av dess ljusstyrka. Deras maximala vinkelavstånd från Jupiter är mellan 2 och 8 bågminuter, nära gränsen för människans synskärpa. Ganymedes och Callisto är vid sitt maximala avstånd de mest sannolika målen för observation med blotta ögat. Det enklaste sättet att observera dem är att täcka Jupiter med ett föremål, t.ex. en trädgren eller en kraftledning som är vinkelrätt mot månarnas banplan.
