Filioque – vad betyder klausulen i den nicenska trosbekännelsen?

Filioque: Vad klausulen i den nicenska trosbekännelsen innebär, dess historiska bakgrund och den teologiska tvisten mellan katolska och ortodoxa kyrkor.

Filioque-klausulen är en del av den nicenska trosbekännelsen som inte alla kristna är överens om. Filioque är latin och betyder bokstavligen ”och från Sonen”. Klausulen är en tilläggsfras i den västerländska (latinska) versionen av trosbekännelsen och sätter ord på varifrån den Helige Ande ”utgår” eller ”processar”. De viktigaste berörda parterna i denna fråga är den romersk-katolska kyrkan och den östortodoxa kyrkan. Den östortodoxa kyrkan förkastar att själva texten ändrats, medan den katolska kyrkan — liksom de flesta protestanter och den anglikanska kyrkan — i praktiken accepterar eller använder tillägget i sina trosbekännelser.

Ursprung och kort historik

Den ursprungliga versionen av den nicenske trosbekännelsen fastställdes vid kyrkomötena i Nicaea (325) och Konstantinopel (381). I den grekiska texten saknas Filioque. Tillägget uppstod i den västliga kyrkan under senantik och tidig medeltid och infördes i praktiken i vissa latinska kyrkor, bland annat vid kyrkomöten i väst (ett tidigt känd exempel är råden i Toledo på 500–600-talet). Förändringen blev så småningom vanlig i västlig liturgi, men väst lade alltså till orden utan att ett allkyrkligt (ekumeniskt) konsensus i öst och väst fattats.

Teologisk betydelse

Frågan gäller hur man bäst formulerar relationen mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande i treenigheten. Kortfattat handlar debatten om två synsätt:

• Östlig/ortodox ståndpunkt: Den Helige Ande utgår (eller ”processar”) från Fadern som den enda källan (den så kallade Faderns monarki). För östlig teologi är det viktigt att bevara den ursprungliga formuleringen eftersom den framhäver Faderns unika roll i treenigheten.
• Västlig/latinsk ståndpunkt: I västerländsk teologi, med stark påverkan av bland andra Augustinus, uttrycks att Anden ”utgår” från både Fadern och Sonen, och Filioque används för att markera detta (på latin: qui ex Patre Filioque procedit). Förespråkare menar att detta betonar Sonens intima enhet med Fadern och Anden utan att förneka Faderns primat.

För många blir problemet inte bara en fråga om ordval utan också om hur kyrkan får ändra en trosbekännelse — i öst ses den ensidiga västerländska ändringen som ett brott mot kyrkans enhet och konsensusprocesser.

Den latinska texten och översättning

Den latinska versionen som innehåller tillägget lyder (ändringen är här markerad med fetstil):

Credo in Spiritum Sanctum, Dominum et vivificantem, qui ex Patre Filioque procedit, qui cum Patre et Filio simul adoratur et conglorificatur, qui locutus est per prophetas.

En vanlig översättning till engelska av den tillagda frasen är: “and from the Son” — i hela meningen: “the Holy Spirit... who proceeds from the Father and the Son.”

På svenska blir den tillagda delen: ”och från Sonen”, så att hela satsen lyder: ”den Helige Ande... som utgår från Fadern och Sonen.”

Liturgisk praxis och moderna ståndpunkter

Många östliga ortodoxa kyrkor och även de östliga kyrkor som följer den bysantinska ritusen reciterar trosbekännelsen utan Filioque enligt den ursprungliga grekiska texten. Västliga kyrkor — romersk-katolska, många protestantiska och anglikanska församlingar — använder i regel den latinska formen med Filioque i sina gudstjänster.

Många östliga katolska kyrkor (som står i samfullhet med Rom men har österländska riter) använder i liturgin samma formulering som de östliga ortodoxa kyrkorna (utan Filioque). Detta betyder inte nödvändigtvis att de förnekar den teologiska innebörd som väst uttrycker; det visar snarare på en vilja att bevara liturgisk och textuell kontinuitet med den österländska traditionen.

Ekumenisk betydelse och dialog

Filioque var en av flera frågor som bidrog till schismen mellan östlig och västlig kristendom (1054) och har fortsatt vara temat i många återförenings- och dialogprocesser. Under 1900- och 2000-talen har teologiska dialoger mellan den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna arbetat för att förtydliga vad Filioque betyder teologiskt och för att hitta gemensamma formuleringar eller förståelser som kan minska meningsskiljaktigheterna.

Dessa dialoger visar att en del av problemet är historiskt och kirkeligt (hur ändringar får ske i en allmän trosbekännelse), medan en annan del är teologisk (hur man bäst uttrycker treenighetens innersta relationer). Många moderna uttalanden betonar behovet av ömsesidig respekt och att i ekumeniska sammanhang bevara eller åtminstone respektera den ursprungliga grekiska texten som ett gemensamt arv.

Sammanfattning

Filioque är alltså både en liten fras och ett stort teologiskt och kyrkohistoriskt problem. För västlig kristendom uttrycker den en bestämd tolkning av treenighetens liv och relationer; för östlig kristendom är den ett exempel på att den latinska kyrkan förändrat en gemensam bekännelse utan hela kyrkans samtycke. I dag pågår samtal för att överbrygga förståelsen, och i praktiken lever traditionerna sida vid sida i olika kyrkor.

Frågor och svar

Fråga: Vad är filioque-klausulen?

F: Vad betyder "Filioque" i samband med den nicenska trosbekännelsen?

F: Vilka är de två viktigaste parterna i debatten om Filioque-klausulen?

F: Accepterar eller förkastar den östortodoxa kyrkan filioque-klausulen?

Fråga: Vilka andra kristna kyrkor accepterar filioque-klausulen?

F: Vilken är den latinska texten till den nicenska trosbekännelsen med Filioque-klausulen inkluderad?

F: Har alla östk katolska kyrkor samma version av den nicenska trosbekännelsen som de östortodoxa kyrkorna?

Sök med bokstav