Nicenska trosbekännelsen – definition, historia och betydelse
Nicenska trosbekännelsen: definition, historia och betydelse för kristendomens ekumeniska tradition. Förstå dess ursprung, utveckling och påverkan — läs mer.
Den nicenska trosbekännelsen, ofta kallad niceno‑konstantinopolitiska trosbekännelsen eller trossymbolen, är den mest spridda eller ekumeniska kristna trosbekännelsen. Den formulerades första gången vid kyrkomötet i Nicaea år 325 och kompletterades vid det andra konciliet i Konstantinopel år 381 till den version som vanligen åsyftas i dag.
Sedan den ursprungliga formuleringen har den fortsatt att användas i de romersk-katolska, syrisk-ortodoxa (jakobitiska), östortodoxa, orientaliskt ortodoxa, assyriska, anglikanska, lutherska och de flesta andra protestantiska kyrkorna.
Definition och innehåll
Nicenska trosbekännelsen är en sammanfattning av de kristna tronssanningarna formulerade som ett kort, gemensamt uttalande. Den tar upp grundläggande läror om:
- Gud Fadern – Skaparen och allsmäktig.
- Jesus Kristus – Guds Son, hans födelse, lidande, uppståndelse och uppstigning.
- Helige Ande – Hans gudomliga ställning och verk.
- Kyrkan, dopet och de sista tingen (uppståndelsen och det eviga livet).
Historisk bakgrund
Bakgrunden till trosbekännelsen var i första hand de kristologiska och trinitariska striderna under 300‑talet, framför allt kampen mot arianismen som förnekade Jesu gudomlighet. Kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325 för att försöka ena kyrkan. Den ursprungliga nicenska formuleringen betonade Kristi likhet med Fadern (homoousios) för att motverka arianska tolkningar.
År 381 reviderades och utvidgades trosbekännelsen vid konciliet i Konstantinopel för att ge en klarare framställning av den Helige Andes ställning. Denna sammanslagna text kallas därför ofta för niceno‑konstantinopolitiska trosbekännelsen och är den som de flesta kyrkor använder i dag.
Versioner och skillnader
Grundtexten finns i grekiska och i senare latinöversättningar. En av de mest omdiskuterade skillnaderna mellan västliga och östliga traditioner är tillägget Filioque ("och Sonen") i den västliga (latinska) versionen av trosbekännelsen, som anger att den Helige Ande utgår "från Fadern och Sonen". Detta tillägg blev en viktig teologisk och kyrkopolitisk konflikt och var en av faktorerna bakom schismen mellan öst och väst 1054.
Användning i liturgin och betydelse
Trosbekännelsen används i många kristna gudstjänster som en offentlig sammanfattning av tron och som en bekännelse vid dop, nattvard och andra tillfällen. För många församlingar fungerar den som en gemensam referenspunkt i troslära och undervisning.
Den har också en viktig roll i ekumeniska samtal: eftersom den är gemensam för de flesta stora kyrkofamiljer fungerar den som en grund för teologisk dialog och försök till enhet.
Varför den fortfarande är viktig
- Den ger en kort, begriplig sammanfattning av central kristen tro som är lätt att recitera och minnas.
- Den har historisk auktoritet då den antogs av stora, tidiga kyrkomöten och försvarade kristen lära mot avvikande uppfattningar.
- Den utgör en gemensam grund för ekumeniskt samarbete och samtal mellan olika kyrkor trots historiska skillnader.
Vidare läsning
För den som vill fördjupa sig kan man studera de ursprungliga konciliebesluten, jämföra grekiska och latinska texter, samt följa modern ekumenisk litteratur om Filioque‑frågan och trosbekännelsens roll i dagens kyrkor.
Ikon som föreställer kejsar Konstantin tillsammans med biskoparna vid det första konciliet i Nicéa (325) med den nicenska trosbekännelsen som antogs 381.
Jämförelse mellan trosbekännelsen från 325 och trosbekännelsen från 381
Följande tabell visar sida vid sida den tidigare (325) och den senare (381) formen av denna trosbekännelse i den engelska översättningen i Schaff's Creeds of Christendom, som inom parentes anger de delar av 325-texten som utelämnades eller flyttades i 381, men som inte använder något typografiskt märke för att ange vilka fraser som saknades i 325-texten och som lades till i 381.
| Första konciliet i Nicea (325) | Första konciliet i Konstantinopel (381) |
| Vi tror på en enda Gud, den allsmäktige Fadern, skapare av allt synligt och osynligt. | Vi tror på en enda Gud, den allsmäktige Fadern, skapare av himmel och jord och av alla synliga och osynliga ting. |
| Och i en enda Herre, Jesus Kristus, Guds Son, född av Fadern [den enfödde, det vill säga av Faderns väsen, Guds Gud], ljus av ljus, mycket Gud av mycket Gud, född, inte gjord, och av samma väsen som Fadern; | Och i en enda Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, av Fadern född före alla världar (æoner), ljus av ljus, mycket Gud av mycket Gud, född, inte skapad, och av samma väsen som Fadern; |
| Genom honom har allting skapats [både i himlen och på jorden]; | genom vilken allting har skapats; |
| som för oss människor och för vår frälsning steg ner och blev inkarnerad och blev människa; | som för oss människor och för vår frälsning kom ner från himlen och förkroppsligades av den helige Ande i Jungfru Maria och blev människa; |
| Han led, och på tredje dagen uppstod han igen och steg upp till himlen; | Han blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus och led och blev begravd, och på tredje dagen uppstod han igen, enligt Skrifterna, och han steg upp till himlen och sitter på Faderns högra sida; |
| därifrån skall han komma för att döma levande och döda. | därifrån skall han komma tillbaka med härlighet för att döma de levande och de döda; |
| vars rike inte har något slut. | |
| Och i den heliga anden. | Och i den helige Ande, livets Herre och givare, som utgår från Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen dyrkas och förhärligas, och som talade genom profeterna. I en enda helig katolsk och apostolisk kyrka; vi erkänner ett enda dop för syndernas förlåtelse; vi ser fram emot de dödas uppståndelse och livet i den tillkommande världen. Amen. |
| [Men de som säger: "Det fanns en tid då han inte fanns" och "Han fanns inte innan han skapades" och "Han skapades av ingenting" eller "Han är av en annan substans" eller "väsen" eller "Guds son är skapad" eller "föränderlig" eller "förändringsbar" - de fördöms av den heliga katolska och apostoliska kyrkan]. |
I följande tabell presenteras på samma sätt texterna från de två koncilierna, som de finns i det grekiska originalspråket på webbplatsen Symbolum Nicaeno-Constantinopolitanum - Greek:
| Första konciliet i Nicea (325) | Första konciliet i Konstantinopel (381) |
| Πιστεύομεν εἰς ἕνα Θεὸν Πατέρα παντοκράτορα, πάντων ὁρατῶν τε και ἀοράτων ποιητήν. | Πιστεύομεν εἰς ἕνα Θεὸν Πατέρα παντοκράτορα, ποιητὴν οὐρανοῦ καὶ γῆς, ὁρατῶν τε πάντων και ἀοράτων. |
| Πιστεύομεν εἰς ἕνα κύριον Ἰησοῦν Χριστόν, τὸν υἱὸν τοῦ θεοῦ, γεννηθέντα ἐκ τοῦ πατρὸς μονογενῆ, τουτέστιν ἐκ τῆς ουσίας τοῦ πατρός, θεὸν εκ θεοῦ ἀληθινου, γεννηθέντα, οὐ ποιηθέντα, ὁμοούσιον τῳ πατρίρί | Και εἰς ἕνα κύριον Ἰησοῦν Χριστόν, τὸν υἱὸν τοῦ θεοῦ τὸν μονογενῆ, τὸν ἐκ τοῦ πατρὸς γεννηθέντα πρὸ πάντων τῶν αἰώνων, φῶς ἐκ φωτός, θεὸνν ἀληθινὸν ἐκ θεοῦ ἀληθινοῦ, γεννηθέντα οὐ ποιηθέντα, ὁμοούσιον τῷ πατρί- |
| δι' οὗ τὰ πάντα ἐγένετο, τά τε ἐν τῳ ούρανῳ καὶ τὰ ἐπὶ τῆς γῆς | δι' οὗ τὰ πάντα ἐγένετο- |
| τὸνν δι' ἡμᾶς τοὺς ἀνθρώπους καὶ διὰ τὴν ἡμετέραν σωτηρίαν κατελθόντα καὶ σαρκωθέντα και ενανθρωπήσαντα, | τὸν δι' ἡμᾶς τοὺς ἀνθρώπους καὶ διὰ τὴν ἡμετέραν σωτηρίαν κατελθόντα ἐκ τῶν οὐρανῶν καὶ σαρκωθέντα ἐκ πνεύματος ἁγίου καὶ Μαρίας τῆς παρθένου καὶ ἐνανθρωπήσαναντα, |
| παθόντα, καὶ ἀσναστάντα τῇ τριτῇ ἡμέρᾳ, καὶ ἀνελθόντα εἰς τοὺς οὐρανούς, | σταυρωθέντα τε ὑπὲρ ἡμῶν ἐπὶ Ποντίου Πιλάτου, καὶ παθόντα καὶ ταφέντα, καὶ ἀναστάντα τῇ τρίτῃ ἡμέρα κατὰ τὰς γραφάς, καὶ ἀνελθόντα εἰς τοὺς οὐρανοὺς, καὶ καθεζόμενον ἐκ δεξιῶν τοῦ πατρόςς |
| καὶ ἐρχόμενον κρῖναι ζῶντας καὶ νεκρούς. | καὶ πάλιν ἐρχόμενον μετὰ δόξης κρῖναι ζῶντας καὶ νεκρούς- |
| οὗ τῆς βασιλείας οὐκ ἔσται τέλος. | |
| Καὶ εἰς τὸ Ἅγιον Πνεῦμα. | Καὶ εἰς τὸ Πνεῦμα τὸ Ἅγιον, τὸ κύριον, (καὶ) τὸ ζωοποιόν, τὸ ἐκ τοῦ πατρὸς ἐκπορευόμενον, τὸ σὺν πατρὶ καὶ υἱῷ συμπροσκυνούμενον καὶ συνδοξαζόμενον, τὸ λαλῆσαν διὰ τῶν προφητῶν. εἰς μίαν, ἁγίαν, καθολικὴν καὶ ἀποστολικὴν ἐκκλησίαν- ὁμολογοῦμεν ἓν βάπτισμα εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν- προσδοκοῦμεν ἀνάστασιν νεκρῶν, καὶ ζωὴν τοῦ μέλλοντος αἰῶνος. Ἀμήν. |
| Τοὺς δὲ λέγοντας, ὁτι ἦν ποτε ὅτε οὐκ ἦν, καὶ πρὶν γεννηθῆναι οὐκ ἦν, καὶ ὅτι ἐξ ἑτέρας ὑποστάσεως ἢ οὐσίας φάσκοντας εἶναι, [ἢ κτιστόν,] τρεπτὸν ἢ ἀλλοιωτὸν τὸν υἱὸν τοῦ θεοῦ, [τούτους] ἀναθεματίζει ἡ καθολικὴ [καὶ ἀποστολικὴ] ἐκκκλησία. |
Problem
Det fanns vissa problem med den nicenska trosbekännelsen. År 529 lades den så kallade filioque-klausulen till trosbekännelsen. Denna klausul är en av de största skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den östortodoxa kyrkan. Den katolska kyrkan har denna klausul, den östortodoxa kyrkan har den inte. Klausulen handlar om hur gudfruktig Fadern är jämfört med Sonen. Medan den ursprungliga nicenska trosbekännelsen lyder "Vi tror på den helige Ande ... som utgår från Fadern", lyder den ändrade, romersk-katolska versionen "Vi tror på den helige Ande ... som utgår från Fadern och Sonen". Romersk-katolska kristna accepterar denna ändring, men östortodoxa kristna förkastar den. Många östkatolska kyrkor (östliga i liturgin men i full gemenskap med påven) använder inte klausulen i sin trosbekännelse. De anser dock att den doktrin som den representerar är sann, eftersom detta är en dogm i den romersk-katolska tron. Många protestantiska kyrkor som tar ställning i denna fråga brukar acceptera filioque.
Efter öst-västschismen 1054 försökte öst- och västkyrkorna återförenas vid två separata medeltida koncilier, och filioque var en fråga vid varje koncilium. Trots grekiska eftergifter uppnådde varken det andra konciliet i Lyon (1274) eller konciliet i Ferrera-Florence (1438-1535) den önskade föreningen.
Denna klausul kallas oftast "filioque" eller bara filioque.
Relaterade sidor
- Apostlarnas trosbekännelse
- Den atanasianska trosbekännelsen
- En enda helig katolsk och apostolisk kyrka
Sök