Den nicenska trosbekännelsen, ofta kallad niceno‑konstantinopolitiska trosbekännelsen eller trossymbolen, är den mest spridda eller ekumeniska kristna trosbekännelsen. Den formulerades första gången vid kyrkomötet i Nicaea år 325 och kompletterades vid det andra konciliet i Konstantinopel år 381 till den version som vanligen åsyftas i dag.

Sedan den ursprungliga formuleringen har den fortsatt att användas i de romersk-katolska, syrisk-ortodoxa (jakobitiska), östortodoxa, orientaliskt ortodoxa, assyriska, anglikanska, lutherska och de flesta andra protestantiska kyrkorna.

 

Definition och innehåll

Nicenska trosbekännelsen är en sammanfattning av de kristna tronssanningarna formulerade som ett kort, gemensamt uttalande. Den tar upp grundläggande läror om:

  • Gud Fadern – Skaparen och allsmäktig.
  • Jesus Kristus – Guds Son, hans födelse, lidande, uppståndelse och uppstigning.
  • Helige Ande – Hans gudomliga ställning och verk.
  • Kyrkan, dopet och de sista tingen (uppståndelsen och det eviga livet).

Historisk bakgrund

Bakgrunden till trosbekännelsen var i första hand de kristologiska och trinitariska striderna under 300‑talet, framför allt kampen mot arianismen som förnekade Jesu gudomlighet. Kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325 för att försöka ena kyrkan. Den ursprungliga nicenska formuleringen betonade Kristi likhet med Fadern (homoousios) för att motverka arianska tolkningar.

År 381 reviderades och utvidgades trosbekännelsen vid konciliet i Konstantinopel för att ge en klarare framställning av den Helige Andes ställning. Denna sammanslagna text kallas därför ofta för niceno‑konstantinopolitiska trosbekännelsen och är den som de flesta kyrkor använder i dag.

Versioner och skillnader

Grundtexten finns i grekiska och i senare latinöversättningar. En av de mest omdiskuterade skillnaderna mellan västliga och östliga traditioner är tillägget Filioque ("och Sonen") i den västliga (latinska) versionen av trosbekännelsen, som anger att den Helige Ande utgår "från Fadern och Sonen". Detta tillägg blev en viktig teologisk och kyrkopolitisk konflikt och var en av faktorerna bakom schismen mellan öst och väst 1054.

Användning i liturgin och betydelse

Trosbekännelsen används i många kristna gudstjänster som en offentlig sammanfattning av tron och som en bekännelse vid dop, nattvard och andra tillfällen. För många församlingar fungerar den som en gemensam referenspunkt i troslära och undervisning.

Den har också en viktig roll i ekumeniska samtal: eftersom den är gemensam för de flesta stora kyrkofamiljer fungerar den som en grund för teologisk dialog och försök till enhet.

Varför den fortfarande är viktig

  • Den ger en kort, begriplig sammanfattning av central kristen tro som är lätt att recitera och minnas.
  • Den har historisk auktoritet då den antogs av stora, tidiga kyrkomöten och försvarade kristen lära mot avvikande uppfattningar.
  • Den utgör en gemensam grund för ekumeniskt samarbete och samtal mellan olika kyrkor trots historiska skillnader.

Vidare läsning

För den som vill fördjupa sig kan man studera de ursprungliga konciliebesluten, jämföra grekiska och latinska texter, samt följa modern ekumenisk litteratur om Filioque‑frågan och trosbekännelsens roll i dagens kyrkor.