Vits fördel i schack: första dragets betydelse, statistik och historia

Nya källor visar att White får ungefär 54-56 procent. År 2005 skrev GM Jonathan Rowson att "den konventionella visdomen är att vit börjar partiet med en liten fördel och, om man håller alla andra faktorer konstanta, får ungefär 56 procent mot svarts 44 procent".^p193 International Master (IM) John Watson skrev 1998 att vit hade fått 56 procent under större delen av 1900-talet, men att denna siffra nyligen hade sjunkit till 55 procent.^p231 Webbplatsen ChessGames.com har regelbundet uppdaterad statistik i sin partidatabas. Den 17 mars 2008 innehöll databasen 460 703 partier. Vit vann 36,81 %, 36,50 % var oavgjorda och svart vann 26,69 %, vilket ger en total vinstprocent för vit på 55,06 %.

New In Chess konstaterade i sin 2000 årsbok att av de 731 740 partierna i databasen fick vit 54,8 % totalt sett; med de två mest populära öppningsdragen fick vit 54,1 % i 349 855 partier som började med 1.e4 och 56,1 % i 296 200 partier som började med 1.d4. Den främsta orsaken till att 1.e4 var mindre effektivt än 1.d4 var det sicilianska försvaret (1.e4 c5), som gav vit endast 52,3 % i 145 996 partier.

Chess Engines Grand Tournament (CEGT) testar datorschackmaskiner genom att spela dem mot varandra, med tidskontroller på fyrtio drag på etthundratjugo minuter per spelare (40/120), och även 40/20 och 40/4, och använder resultaten av dessa partier för att sammanställa en ratinglista för varje tidskontroll. Vid den långsammaste tidskontrollen (40/120) har vit fått 55,4 % (W34,7 D41,3 L24,0) i partier som spelats bland 38 av de starkaste schackmaskinerna (per den 27 maj 2009). Vid 40/20 har vit fått 54,6 % (W37,0 D35,2 L27,8) i partier som spelats bland 284 motorer (per den 24 maj 2009). Vid den snabbaste tidskontrollen (40/4) har vit fått 54,8% (W39,6 D30,5 L30,0), i partier som spelats bland 128 program (per den 28 maj 2009).

Joseph Bertin skrev i sin lärobok The Noble Game of Chess från 1735: "Den som spelar först har förstås anfallet". Detta stämmer överens med den traditionella uppfattningen att vit, i kraft av det första draget, börjar med initiativet och bör försöka förlänga det in i mittspelet, medan svart bör sträva efter att neutralisera vits initiativ och uppnå jämlikhet.^p89 Eftersom vit börjar med initiativet leder ett mindre misstag av vit i allmänhet bara till förlust av initiativet, medan ett liknande misstag av svart kan få allvarligare konsekvenser. Svesjnikov skrev därför 1994: "Svarta spelare har inte råd att göra ens det minsta misstag ... ur teoretisk synvinkel är vits och svarts uppgifter i schack olika: Vit måste sträva efter vinst, svart efter oavgjort!"

Synsättet att ett schackparti bör sluta oavgjort med bästa möjliga spel är rådande. Även om det inte kan bevisas anses detta antagande vara "säkert" av Rowson och "logiskt" av Adorján. Watson håller med om att "det korrekta resultatet av ett perfekt spelat schackparti ... är oavgjort". ... Naturligtvis kan jag inte bevisa detta, men jag tvivlar på att du kan hitta en enda stark spelare som inte skulle hålla med. ... Jag minns hur Kasparov efter en oavgjord match i sista ronden förklarade för de väntande reportrarna: 'Tja, schack är oavgjort' ". Världsmästaren Bobby Fischer tyckte att det var nästan definitivt så.

Dynamik

Moderna författare tänker ofta på Svartens roll i mer dynamiska termer än att bara försöka utjämna. Rowson skriver att "idén om att den svarta försöker 'utjämna' är tvivelaktig. Jag tror att den har en begränsad tillämpning på några få öppningar, snarare än att vara ett öppningsrecept för svart i allmänhet".^p227 Evans skrev att efter ett av hans partier mot Fischer "anförtrodde Fischer mig sin 'hemlighet': till skillnad från andra mästare försökte han vinna med de svarta pjäserna från början. Uppenbarelsen att svart har dynamiska chanser och inte behöver nöja sig med enbart jämlikhet var en vändpunkt i hans karriär, sade han".^p91 Watson förmodade att Kasparov, när han spelar svart, kringgår frågan om huruvida vit har en öppningsfördel "genom att tänka i termer av den konkreta karaktären hos den dynamiska obalansen på brädet och försöka ta initiativet när det är möjligt".^p231 Watson observerar att "energiskt öppningsspel av svart kan ... leda till en ställning som är så komplex och oklar att det är meningslöst att tala om jämlikhet. Ibland säger vi "dynamiskt balanserad" i stället för "jämn" för att uttrycka åsikten att det är lika troligt att endera spelaren som den andra kommer att gå ut ur komplikationer med en fördel. Denna stil av öppningsspel har blivit förhärskande i modernt schack, med världsmästarna Fischer och Kasparov som dess mest synliga utövare".

Moderna författare ifrågasätter också idén om att vit har en bestående fördel. I sin inflytelserika bok Dynamic Chess Strategy från 1991 avvisar Suba uppfattningen att initiativet alltid kan omvandlas till en bestående fördel. Han hävdar att spelaren med initiativet ibland förlorar det utan någon logisk förklaring, och att "ibland måste man förlora det, bara sådär". Om du försöker hålla fast vid det genom att forcera frågan kommer din dynamiska potential att uttömmas och du kommer inte att kunna möta en kraftfull motattack. Rowson och Watson instämmer. ^p219p239 Watson observerar också: "På grund av antagandet att vit är bättre har man ofta automatiskt antagit att den tidpunkt i spelet där svart frigör sitt spel eller neutraliserar vits planer ger honom jämlikhet, trots att i dynamiska öppningar innebär utmattning av vits initiativ mycket ofta att svart har tagit det med fördel". ^p232

I schackturneringar och matcher är det viktigt att ta hänsyn till hur ofta varje spelare får vit och svart. I matcher bestäms spelarnas färger i det första partiet genom lottdragning, och därefter alterneras de. ^p11 I All-play-all round robin-turneringar med ett jämnt antal spelare får var och en en extra vit eller svart. Dubbelrundturneringen anses ge den mest tillförlitliga slutställningen, eftersom varje spelare får lika många vita och svarta och spelar både vita och svarta mot varje motståndare. ^p56

I turneringar med schweiziskt system försöker turneringsledaren se till att varje spelare så långt det är möjligt får lika många partier som vit och svart, och att spelarens färg alternerar från omgång till omgång.