Det första kinesisk-japanska kriget (kinesiska: 中日甲午戰爭, japanska: 日清戦争; 1 augusti 1894-17 april 1895) var ett krig mellan Qingdynastin och Japans imperium. Till slut var det Japans imperium som vann kriget. De undertecknade fördraget i Shimonoseki 1895.
Kriget handlade främst om makt och inflytande i Korea, som under lång tid hade varit en omstridd region mellan Kina och Japan. Japan hade under Meijiperioden snabbt byggt upp en modern stat, med en effektiv armé och flotta, medan Qingdynastin hade svårt att möta de nya militära och politiska utmaningarna i Östasien. När spänningarna ökade och ett uppror i Korea, Donghakupproret, skapade oro i landet, skickade både Kina och Japan trupper dit. Det ledde snart till öppet krig.
Under kriget visade Japan stor militär styrka, särskilt till sjöss och i viktiga landstrider. Japanska styrkor vann bland annat vid Asan och Pyongyang, och flottan segrade i slaget vid Gula havet. Senare följde hårda strider på Liaodonghalvön och kring Weihaiwei, där Qingdynastins motstånd försvagades ytterligare. Kriget blev därför inte bara en territoriell konflikt, utan också ett tydligt tecken på att maktbalansen i Asien höll på att förändras.
Genom fördraget i Shimonoseki tvingades Qingdynastin att:
- erkänna Koreas självständighet, vilket i praktiken ökade Japans inflytande över landet,
- avträda Taiwan och Pescadorerna till Japan,
- betala en stor krigsskadeersättning,
- öppna flera nya hamnar för japansk handel och närvaro.
Japan tilldelades också Liaodonghalvön, men området återlämnades senare efter den så kallade trippelinterventionen, där Ryssland, Frankrike och Tyskland pressade Japan att avstå från territoriet. Trots detta blev kriget en viktig vändpunkt i regionens historia. Det markerade Japans framväxt som en modern imperialistisk stormakt och visade samtidigt hur svag Qingdynastin hade blivit. Nederlaget bidrog också till ökade krav på reformer i Kina och blev ett förspel till de omvälvningar som senare ledde fram till dynastins fall.
.svg.png)
