Frankfurts parlament (Frankfurter Nationalversammlung, bokstavligen Frankfurts nationalförsamling) var det första fritt valda parlamentet i hela Tyskland. Församlingen sammanträdde första gången den 18 maj 1848 och höll sina sessioner i Paulskirche i Frankfurt am Main. Den valdes under "marsrevolutionen" genom val som genomfördes i de olika delstaterna inom Tyska förbundet, även om rösträttsvillkoren skiftade mellan staterna. Resultatet blev en församling med omkring 500–600 ledamöter som representerade en bred politisk spridning från konservativa till liberala och mer radikala grupper.

Arbete och centrala frågor

Församlingens huvuduppgift blev att skapa en gemensam tysk grundlag. I mars 1849 antog de den så kallade Paulskirche-författningen (Paulskirchenverfassung, egentligen Verfassung des Deutschen Reiches), som utropade ett tyskt kejsardöme byggt på parlamentariska och liberala principer. Författningen innehöll viktiga liberala framsteg, bland annat skydd för individens rättigheter och ett modernt rättssystem, och uppfyllde många krav från de liberala och nationalistiska rörelserna i tiden före 1848. Den föreslog en konstitutionell monarki med en ärftlig kejsare (Kaiser) i spetsen, samt en central myndighet för gemensamma frågor.

Parlamentet tog också politiska initiativ utöver konstitutionen: det upprättade en provisorisk centralmakt (Provisorische Zentralgewalt) för att sköta gemensamma angelägenheter och valde en representant som skulle fungera som rikets förvaltare (Reichsverweser). En av de mest omtvistade frågorna inom församlingen var valet mellan en Grossdeutsch-lösning (med Österrike) och en Kleindeutsch-lösning (utan Österrike) – församlingen valde slutligen en lösning som i praktiken skulle leda till en tysk enhet under ledning av de nordtyska staterna.

Erbjudandet till Preussen och församlingens kollaps

Som en konkret följd av sin konstitution erbjöd församlingen kejsarkronan till den preussiske kungen Friedrich Wilhelm IV. Han avslog erbjudandet med hänvisning till att ett sådant mandat, enligt honom, skulle kränka furstarnas suveränitet och inte vara giltigt om det inte kom från de tyska monarkerna själva. Oviljan från stora monarker och de befintliga maktstrukturerna gjorde att församlingens beslut saknade tillräckliga verktyg för att genomdrivas: många stater och arméer förblev lojala mot sina furstar.

Under 1849 försvagades församlingen ytterligare genom misslyckade försök att få genomslag för sin ordning i de tyska staterna och genom att folkliga uppror slogs ner. Den 31 maj 1849 upplöstes församlingen formellt i Paulskirche. Många deltagare flydde, flera engagerade sig fortsatt i revolutionär verksamhet eller i politiskt arbete i exil, och vissa idéer levde vidare i senare konstitutionella arbeten.

Betydelse och arv

Trots sitt korta liv och sitt praktiska misslyckande spelade Frankfurts parlament en viktig roll i tysk historia som det första försöket att skapa en demokratisk, enhetlig tysk stat genom folkligt val. Många av de konstitutionella principerna och de medborgerliga rättigheterna i Paulskirche-författningen återfinns senare i Weimarförfattningen från 1919 och i grundlagen för Förbundsrepubliken Tyskland från 1949. Paulskirche har därför blivit en symbol för tysk demokrati och för kampen för rättigheter och nationell enhet i 1800-talets Mellaneuropa.

Sammanfattning: Frankfurts nationalförsamling var en banbrytande, men politiskt svag, nationell församling. Den formulerade liberala och demokratiska ideal som senare skulle komma att prägla tysk konstitutionell utveckling, även om den inte lyckades tvinga igenom en omedelbar nationell enhet under sina egna villkor.