Franz Schubert – österrikisk kompositör (1797–1828): liv och verk

Schuberts far var lärare. Tolv barn föddes i familjen, men bara fyra av dem blev vuxna. Schuberts far försökte övertala sina söner att hjälpa till i skolan när de blev vuxna. Som pojke lärde sig den unge Franz violin, piano, orgel, sång och harmoni. Han blev snart mycket duktig på dem alla. Hans lärare var alla förvånade över hur snabbt han lärde sig. Han var också mycket duktig i andra ämnen i skolan.

På semestern spelade han stråkkvartetter med sina två bröder och sin far. Han skrev sina första stråkkvartetter för att de skulle spela dem. Vid 16 års ålder hade han komponerat mycket musik, bland annat sin första symfoni. Hans mor dog. Hans far gifte snart om sig. Hans styvmor var mycket snäll mot honom och lånade honom ofta pengar. Han hade en konstig tumme på sin högra hand.

Vid 17 års ålder undervisade Schubert i sin fars skola. Han hade avvisats av armén eftersom han var för kort (mindre än 1,5 meter) och hade mycket dålig syn. Han fick fortfarande kompositionslektioner av Antonio Salieri. Han gick ofta på operan där han hörde några av tidens bästa musikstycken. Han tyckte om att läsa. En av hans favoritböcker var Goethes Faust. Han skrev en sång som heter "Gretchen am Spinnrade" som handlar om den unga flickan i boken som sitter vid ett spinnhjul och drömmer om sin älskare. Pianot har ett mjukt ackompanjemang som låter som spinnhjulets bultande. Musiken stannar ett ögonblick när flickan föreställer sig att hennes älskare kysser henne, sedan börjar pianot gradvis igen. Det är en mycket berömd sång. En annan sång som snart gjorde honom känd i hela Europa var "Erlkönig". När den först publicerades trodde en annan kompositör, som också hette Franz Schubert, att någon hade publicerat en sång i hans namn, eftersom musikförlaget skickade den till honom för korrigering. Han skickade ett mycket argt brev tillbaka och sade att han inte hade komponerat den där smörjan.

Det var svårt att få tillräckligt med tid att komponera eftersom han var lärare. En man vid namn Schober övertalade Schubert att sluta undervisa så att han kunde ägna all sin tid åt att komponera. Snart hade han blivit välkänd i alla salonger i Wien där han träffade kända personer, varav många var musiker. Dessa möten kallades "Schubertiader" eftersom de spelade och sjöng hans musik. Han skrev så många underbara stycken att det verkar märkligt att musikförlagen inte ville ge ut dem. De var bara intresserade av att publicera verk som var skrivna av artister, men var inte särskilt intresserade av människor som Schubert som bara komponerade. Under en tid blev han musiklärare för greve Johann Esterházys två prinsessor, men sedan återvände han till Wien för att bo hos familjen Schober. Under de sista åren av sitt liv var Schubert sjuk. Han var tvungen att lämna Schobers hus och hitta egna rum. Han var ofta desperat fattig och komponerade i sängen för att hålla sig varm.

Trots att Beethoven och Schubert bodde i samma stad träffades de bara en gång, trots att de kände till varandras musik. Schubert besökte Beethoven den 19 mars 1827. Beethoven var döende. Schubert var en av fackeltrupperna vid hans begravning. Ett och ett halvt år senare hade även Schubert dött. Han bad om att bli begravd i närheten av Beethoven. Deras gravar låg bara tre platser från varandra.

Schuberts sånger är bland de största som någonsin skrivits. De är alla tonsättningar av tyska dikter. Tyska konstsånger kallas Lieder (uttalas "ledare"), och Schubert gjorde sina Lieder mycket speciella genom att låta pianoackompanjemanget beskriva sångernas handling på många olika sätt. Om man försöker sjunga dem i en översättning är det svårt att få det att låta bra. Det är bäst att höra dem på tyska och ha en översättning så att man förstår vad som sjungs. Några av de sista sångerna han skrev utgör en cykel som kallas "Die Winterreise" ("Vinterresan"). Dikterna handlar om en man som är olycklig eftersom hans älskare inte vill ha honom. Han går ut i de kalla vinterskogarna och hela naturen tycks spegla hur han känner sig inombords. Sångerna sjungs vanligtvis av en manlig sångare (tenor, baryton eller bas).

Schubert skrev mycket kammarmusik. Bland hans mest kända verk finns flera stråkkvartetter, en stråkkvintett (för två violiner, viola och två cellos) och kvintetten "Forell" (för piano, violin, viola, cello och kontrabas). Det finns sonater och sonatiner för violin och piano, och en sonat för ett instrument som kallas "arpeggione" och som användes i ungefär tio år efter att det uppfanns och sedan glömdes bort. Sonaten spelas normalt på en cello eller en viola nuförtiden. Det finns mycket pianomusik, inklusive sonater, impromptus och även musik för pianoduetter. Schubert skrev åtta berömda impromptus.

Schubert skrev nio symfonier. Den sista är känd som den "stora" symfonin i C-dur. Den åttonde kallas den "oavslutade". Den har bara två satser i stället för de vanliga fyra. Många människor diskuterar fortfarande varför han lämnade den oavslutad. Vissa tror till och med att han fullbordade den och att de två sista satserna antingen är försvunna eller nu är kända som satser från en pianoduett. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta med säkerhet.

Under större delen av sitt liv fick han stöd av sina vänner som gav honom manuskriptpapper när han inte hade råd med det. Många av hans största verk blev allmänt kända först på 1860-talet, långt efter hans död. Huset i Wien där Schubert föddes är numera ett museum som folk kan besöka.