Piano (pianoforte) – definition, historia, typer och spelteknik

Pianot har varit ett mycket populärt instrument i västerländsk klassisk musik sedan slutet av 1700-talet. Pianot uppfanns av Bartolomeo Cristofori i Padua, Italien. Han tillverkade sitt första piano 1709. Det utvecklades från clavichordet som ser ut som ett piano, men strängarna i ett clavichord slås av ett litet metallblad som kallas "tangent". I pianot slås strängarna av ett träblock som kallas hammare. De tidiga klaviaturinstrumenten, som klavikord, cembalo och orglar som användes på den tiden, hade ett mycket kortare klaviatur än vad de har idag. Successivt blev tangentbordet längre tills det hade de 88 toner (7 oktaver plus tre toner) som det moderna pianot har.

Till en början kallades instrumentet "fortepiano". Det betyder "högt och mjukt" på italienska. Det fick detta namn eftersom det kunde spelas antingen högt eller mjukt, beroende på hur hårt tonen slogs (cembalon kunde inte göra detta, och klavikordet kunde bara göra en liten skillnad mellan högre och mjukare). Senare ändrades detta namn till "pianoforte". Detta förkortas normalt till "piano". Ordet "fortepiano" används ibland för att beskriva pianon från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. På vissa språk, till exempel ryska, är "fortepiano" det normala ordet för ett piano.

Även om pianot uppfanns i början av 1700-talet var det inte förrän 50 år senare som det började bli populärt. Första gången pianot spelades på en offentlig konsert i London var 1768, då det spelades av Johann Christian Bach. Det upprättstående pianot uppfanns år 1800 av John Isaac Hawkings. Sju år senare uppfann T. Southwell "over-stringing". Detta innebär att strängarna för de låga tonerna går diagonalt över resonansbordet så att de kan vara längre och ge ett mycket större ljud.

De tidiga pianona hade strängar som satt fast i en ram av trä. De var inte särskilt tunga, men de var inte särskilt starka eller högljudda, så de kunde inte höras särskilt bra i en stor konsertsal. År 1825 uppfanns gjutjärnsramen i Amerika. Detta gjorde pianot mycket starkare så att det kunde ge ett större ljud och strängarna riskerade inte att gå sönder.

Ett piano har ett tangentbord med vita och svarta tangenter. När en tangent trycks ner lossnar dämparen från strängen och en hammare slår mot strängen. Den slår mycket snabbt och studsar av så att strängen kan vibrera fritt och skapa ett ljud. Varje tangent är en nivå som gör att en hammare inuti pianot slår mot en sträng inuti och ger upphov till ett ljud. Varje sträng har olika längd och producerar därför en annan ton. När spelaren tar bort fingret från tangenten faller dämparen tillbaka på strängen och ljudet upphör. Strängarna är spända mycket hårt över ramen och passerar över en bro på vägen. Bryggan rör vid resonansbordet. Detta innebär att vibrationerna skickas till resonansbordet. Resonansplattan är en mycket viktig del av pianot. Om den skadas kommer pianot inte att låta.

Den mekanism som gör att hammaren studsar av strängen mycket snabbt kallas "escapement". År 1821 uppfann Sebastian Erard ett slags dubbelgångare. Detta gjorde det möjligt att upprepa tonen mycket snabbt. Hammaren rör bara strängen i ungefär en tusendels sekund. Hamrarna är täckta med filt som är en blandning av ull, silke och hår.

Pedaler

I botten av varje modernt piano finns minst två pedaler, som är spakar som pianisten trycker ner med fötterna för att ändra ljudet. Många pianon har tre pedaler, men några få har ännu fler. Varje pedal ändrar ljudet på olika sätt.

• Dämparpedalen (även kallad sustainpedalen) är pedalen till höger och är den som används oftast. Av denna anledning kallas den ofta bara "pedalen". Den trycks ner med pianistens högra fot och får dämparna (som ser lite ut som hammare) som vanligtvis vilar på strängarna att lossna, så att strängarna är fria att vibrera. Så länge pianisten håller denna pedal nedtryckt kommer tonerna han spelar att fortsätta att ljuda även när han tar bort fingrarna från tangenterna. Vissa andra strängar kommer också att vibrera mycket lätt (detta kallas "sympatiska vibrationer"), vilket gör ljudet mjukare och fylligare. Pianister måste lära sig att använda denna pedal på ett bra sätt. Detta beror bland annat på musikstilen, pianots storlek, storleken och akustiken i det rum där instrumentet står.
• Den mjuka pedalen (även kallad una corda-pedalen) är pedalen till vänster och trycks in med pianistens vänstra fot. Som namnet antyder får denna pedal tonerna att låta tystare. På en flygel förskjuts hela klaviaturen och handlingen en bit åt vänster så att hamrarna bara slår mot två strängar i stället för tre. Den mjuka pedalen används vanligtvis endast i klassisk musik och hålls normalt nedtryckt under hela stycket eller ett avsnitt av stycket.
• På pianon med tre pedaler gör pedalen i mitten olika saker på en flygel och ett stående piano. På en flygel är det sostenuto-pedalen och den trycks in med pianistens vänstra fot. Liksom den högra pedalen håller den ljudet igång, men bara på de toner som spelas vid den tidpunkt då den mellersta pedalen trycks ner. Detta gör det möjligt att hålla ett ackord igång medan man spelar andra toner som inte fortsätter. Alla konsertflyglar har en sostenuto-pedal, och vissa moderna raka pianon har det också. Den mellersta pedalen på vissa raka pianon är inte alls en sostenuto-pedal, utan en övningspedal. Den placerar en tygbit framför strängarna och gör ljudet mycket tyst så att pianisten kan öva utan att störa andra människor. Övningspedalen kan vanligtvis tryckas ner och sättas i en slits så att den stannar på plats.

Pedalmarkeringar i musik

Dämparpedalen är den viktigaste pedalen, och många kompositörer skriver därför ofta i ett musikstycke när pianisten ska trycka på och när han eller hon ska släppa dämparpedalen. I de flesta klassiska musikstycken finns det en skylt med texten Ped. där pedalen ska tryckas ned, och en som ser ut som en asterisk där pedalen ska släppas. Pedalmarkeringar kan också visas som en rak linje under notan. Ofta släpper pianisten pedalen och trycker på den igen direkt; detta kallas att byta pedal. Ibland står det helt enkelt con pedale i noten, vilket på italienska betyder med pedal. Det betyder att dämparpedalen ska användas, men pianisten ska veta när han eller hon ska byta pedal.

Ett annat tecken som talar om för en pianist att trycka på den mjuka pedalen är una corda (italienska för en sträng). Den hålls nedtryckt tills ett annat tecken, tre corde (tre strängar), visas och talar om för pianisten att släppa den mjuka pedalen. I tidiga pianon var det möjligt att trycka på pedalen en bit så att hamrarna slog mot två strängar, och sedan trycka vidare så att de slog mot endast en sträng.

Det finns inget tecken för sostenuto-pedalen, så det är upp till pianisten att avgöra om den ska användas i ett visst musikstycke.

När pianot blev populärt i slutet av 1700-talet skrev många kompositörer musik för piano. Wolfgang Amadeus Mozart började lära sig på cembalo när han var mycket liten, men pianot blev populärt när han var ung och han skrev många sonater och konserter för piano. Franz Joseph Haydn skrev också mycket pianomusik. Ludwig van Beethoven var en mycket berömd pianist innan han blev mycket berömd som kompositör. Bland hans pianokompositioner finns 5 konserter och 32 sonater. Under den romantiska perioden skrev många kompositörer för piano. Bland dem finns Franz Schubert, Robert Schumann, Johannes Brahms, Franz Liszt och Frederic Chopin. Senare kompositörer är Sergej Rachmaninoff, Claude Debussy, Maurice Ravel, Sergej Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj och Bela Bartok.

Några kända pianospelare från pianots tidiga dagar är Dussek, Mozart, Muzio Clementi, John Field och Chopin. På 1800-talet hade Franz Liszt ett mycket stort inflytande på pianot genom att komponera och framföra mycket svår musik. Andra stora pianister är Clara Schumann och Anton Rubinstein. Bland 1900-talets pianister finns Artur Schnabel, Vladimir Horowitz, Josef Hofmann, Wilhelm Kempff, Dinu Lipati, Claudio Arrau, Artur Rubinstein, Sviatoslav Richter och Alfred Brendel. Bland de största pianisterna i dag finns Vladimir Ashkenazy, Daniel Barenboim, Leif Ove Andsnes, Boris Berezovsky och Evgeny Kissin.Connor Farrow

Pianister som spelar populärmusik är Liberace, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Elton John, Billy Joel, Thelonious Monk, Tori Amos och Ray Charles. Den kanske största jazzpianisten var Fats Waller.

Pianot har varit ett mycket populärt instrument ända sedan mitten av 1700-talet då det snart ersatte klavikordet och cembalon. I början av 1800-talet var det ljud som pianot gav upphov till tillräckligt stort för att fylla stora konsertsalar. Mindre pianon tillverkades för användning i hemmen. Till en början var det fyrkantiga pianon och giraffpianon, men senare blev de upprättstående pianona populära för hemmabruk. Pianon används inte ofta i orkestrar (om de gör det är de en del av slagverkssektionen). De kan dock användas för pianokonserter (stycken för solopianist som ackompanjeras av orkester). Det finns en enorm mängd musik skriven för piano solo. Pianot kan också användas tillsammans med andra instrument, i jazzgrupper och för att ackompanjera sång.

• Tangentbordsinstrument
• Pedal
• Duett för piano
• Piano sex händer
• Trio för piano