Grågås (Anser anser) – fakta, utbredning och beteende

Upptäck Grågås (Anser anser) — fakta, utbredning och beteende: migration, häckning, familjeliv, livsmiljöer och vintervanor för denna stora gås.

Grågåsen (Anser anser) är en art av stor grågås i vattenfågelfamiljen Anatidae. Det är den största gåsen. Den har en stor utbredning. Fåglar från den norra delen av dess utbredningsområde i Europa och Asien flyttar söderut för att övervintra på varmare platser.

Den är typarten i släktet Anser och är stamfader till tamgåsen. Den har domesticerats åtminstone sedan 1360 f.Kr. Släktnamnet kommer från anser, latinets ord för "gås".

Grågässen reser till sina nordliga häckningsplatser på våren och häckar på hedar, i myrar, runt sjöar och på öar vid kusten. De är normalt sett par för livet och häckar på marken bland växtlighet. De lägger en kull med tre till fem ägg. Honan ruvar äggen och båda föräldrarna försvarar och uppfostrar ungarna. Fåglarna håller ihop som en familjegrupp och flyttar söderut på hösten som en del av en flock för att skiljas åt året därpå. Under vintern uppehåller de sig i halvvattenmiljöer, flodmynningar, kärr och översvämmade fält och livnär sig på gräs och jordbruksgrödor. Vissa populationer, t.ex. i södra England och i stadsområden, är bofasta och lever i samma område året runt.

Utseende

Grågåsen är kraftig och robust med en längd på cirka 74–91 cm, ett vingspann på ungefär 140–180 cm och en vikt som vanligtvis ligger mellan 2–4,5 kg. Fjäderdräkten är övervägande grå, med mörkare tvärband på vingpennorna och en ljusare hals och huvud. Näbben är ofta rosa eller orangefärgad och benen är rosa-orange. Ryggen och bröstet är fläckigt grått, och bakom vingarna syns en ljusare rumpa. Ungfåglar är mattare i färgerna och saknar ibland den tydligare rödaktiga näbben.

Utbredning och habitat

Arten finns över stora delar av Europa och Asien och är en av de vanligaste stora gåsarna i Palearktis. Den häckar i nordliga områden och rör sig söderut för att övervintra. Typiska häckningsmiljöer är blöta hedar, myrar, våtmarker, sjöstränder och kustområden. Under icke-häckningsperioden ses grågäss ofta på jordbruksmarker, saltängar, flodmynningar och andra öppna ytor där det finns gott om gräs eller spill från skörd.

Föda

Grågåsen är främst växtätare och betar gräs, örter och vattenväxter. Under höst och vinter äter de ofta spill från åkrar — vete, korn och andra grödor — vilket kan leda till konflikter med jordbrukare. De kan också beta på våtmarksvegetation och senare i säsongen äta rotknölar och rötter när tillgången på färskt gräs minskar.

Häckning och ungvård

Grågåsen bildar vanligtvis monogama par som kan hålla ihop flera år eller livslångt. Boet är en grund grop i marken, ofta gömd i tät vegetation, fodrat med fjädrar och plantdelar. Honan lägger normalt 3–5 ägg. Inkubationstiden är ungefär 27–29 dagar och det är främst honan som ruvar, medan hanen bevakar området. Efter kläckning följer ungarna föräldrarna och kan simma och gå direkt; flygförmågan uppnås vanligtvis efter 6–8 veckor beroende på tillväxt och förhållanden. Båda föräldrarna deltar i försvar och uppfostran under de första veckorna.

Socialt beteende och flyttning

Utanför häckningstiden är grågåsen mycket social och bildar stora flockar. Under flyttning bildar de ofta karakteristiska V-formade eller diagonala formationer som minskar luftmotståndet och underlättar långflygningar. De använder etablerade rast- och födosöksplatser längs migrationsrutterna. Vissa populationer är stannfåglar och flyttar bara korta sträckor eller inte alls, särskilt där vintrarna är milda och mat finns tillgänglig.

Läten

Grågåsen är ljudlig och har ett typiskt "honk"-liknande läte som används i flykten, för kontakt inom flocken och som varningssignal vid hot. Lätena hjälper också till att hålla ihop flockar under långflygningar.

Hot, fiender och bevarande

Naturliga predatorer för adult fågel är relativt få men ägg och ungar hotas av rävar, mårdhundar, kråkfåglar och måsar. Störningar vid ruvning och habitatförlust genom dränering av våtmarker påverkar lokala bestånd. På global nivå bedöms grågåsen som livskraftig (IUCN: Least Concern) tack vare dess stora utbredning och ofta stabila eller ökande populationer. I vissa områden ökar antalet och det leder till skadegörelse på grödor, vilket i sin tur kan medföra jakt eller skyddsåtgärder för att kontrollera populationen. Jakt på arten förekommer i flera länder och är oftast reglerad genom jakttider och kvoter.

Relation till människor

Grågåsen är förfader till tamgåsen och har haft stor betydelse för människan historiskt, både som husdjur och som jaktbyte. Idag uppskattas den av många för fågelskådning och naturupplevelser, men den kan också uppfattas som skadedjur i jordbruket. Stadsnära populationer kan bli tama och vana vid människor, vilket ändrar deras beteende och överlevnadssituation.

Fakta i korthet

• Vetenskapligt namn: Anser anser
• Storlek: ca 74–91 cm
• Vingspann: cirka 140–180 cm
• Vikt: vanligtvis 2–4,5 kg
• Häckningskullar: 3–5 ägg
• Inkubation: cirka 27–29 dagar
• Status: allmänt vanlig, ofta livskraftig globalt

Sammanfattningsvis är grågåsen en framgångsrik, stor gässart med stor anpassningsförmåga till olika habitat och nära kopplingar till människan genom domesticering och nutida samexistens i jordbruks- och stadslandskap.

Frågor och svar

F: Vad är grågås?

F: Var är grågåsens utbredning?

F: Vart flyttar grågäss från norra delen av sitt utbredningsområde under vintern?

F: Vilken är den tama gåsens härstamning?

F: Var häckar grågässen på våren?

F: Hur stor är en kull med grågåsägg?

F: Vad äter grågässen under vintern?

Sök med bokstav