Hagfish är kraniater i överklassen Cyclostomata, klassen Myxini. Hagfisken saknar ett skelett av ben; den har en skalle som är byggd av brosk och saknar käkar.

På grund av detta anser många forskare att Myxini inte bör ingå i underfamiljen Vertebrata. På grund av sina fenor och gälar kallas de dock för fiskar. De är marina djur och finns i olika delar av världshaven, ofta på bottnar i djupa eller svala områden.

Utseende och anatomi

Hagfiskar har en långsträckt, ålliknande kropp utan riktiga ryggkotor. De har flera par öppningar till gälarna och ett huvud med en karaktäristisk käkfunktion som består av en tunga försedd med raspande, hornartade tänder (tillverkade av keratin). Runt munnen sitter känselkänsliga barbeler som hjälper dem att hitta föda i mörkret. Många arter når en längd mellan ca 20 och 120 centimeter, beroende på art.

Slembildning och försvar

Hagfiskar är särskilt kända för sin förmåga att producera stora mängder slem från specialiserade slemkörtlar längs kroppen. Slemet består av mucintrådar som sväller i vatten och kan snabbt fylla munnen och gälarna hos en angripare och därmed fungera som effektivt försvar. För att rengöra sig från sitt eget slime eller från födoämnen bildar hagfiskar ofta en knut i kroppen som de drar fram över kroppen för att skrapa av slemet.

Levnadssätt och föda

Hagfiskar är främst asätare och lever till stor del av döda eller döende fiskar och andra djur på bottnen. De kan borra sig in i kadaver och äta inifrån, eller använda sin raspande tunga för att skrapa kött från kadavret. De kan också fånga levande byten som små ryggradslösa djur. Hagfiskarnas låga ämnesomsättning gör dem väl anpassade till djupare, kallare miljöer där födotillgången kan vara sporadisk.

Fortplantning och utveckling

Fortplantningen hos hagfiskar är relativt dåligt känd jämfört med många andra fiskgrupper. De flesta observationer tyder på att de har separata könen (gonokoristiska), men reproduktionsbiologin varierar mellan arter och dokumentationen är begränsad. Hagfiskar lägger relativt få men stora ägg, och utvecklingen antas vara direkt utan en fri simmande larvfas som hos många andra fiskar.

Systematik och evolution

Den ursprungliga klassificeringen från 1800-talet grupperar hagfiskar och nejonögon tillsammans som cyklostomer (historiskt ofta kallade Agnatha), och såg dem som den äldsta kvarvarande linjen av ryggradsdjur tillsammans med gnathostomer (käkförsedda ryggradsdjur). Alternativa hypoteser föreslog att käkförsedda ryggradsdjur var närmare besläktade med nejonögon än med hagfiskar, vilket skulle ha uteslutit hagfiskarna från Vertebrata. Moderna molekylära studier och DNA‑analyser har dock i stor utsträckning förstärkt stödet för cyklostomernas gemensamma härstamning och därmed bekräftat att hagfiskar och nejonögon utgör en naturlig grupp.

Utbredning, betydelse och bevarande

Hagfiskar finns i många av världshaven, från kustnära till mycket djupa miljöer, men de flesta arter lever på bottnen. I vissa regioner fångas hagfiskar som bete eller till mat, och deras slems egenskaper har också väckt intresse för industriella och medicinska tillämpningar. För många arter saknas dock tillräckliga data för att göra en säker conservationbedömning, och djuphavslevande populationer kan påverkas av bottentrålning och andra mänskliga aktiviteter.

Sammanfattningsvis är hagfiskarna en unik grupp av broskiga, slimbildande kraniater med många speciella anpassningar för ett liv som bottendjur och asätare. Nya genetiska studier har hjälpt till att klargöra deras evolutionära ställning bland ryggradsdjuren, men mycket återstår att lära om deras biologi och ekologi.