Guayana Esequiba

Guayana Esequiba är Venezuelas namn på en region som landet gör anspråk på i västra Guyana. Dess yta är 159 500 kvadratkilometer. För Guyanas del är detta område indelat i de sex administrativa regionerna Barima-Waini, Cuyuni-Mazaruni, Pomeroon-Supenaam, Potaro-Siparuni, Upper Takutu-Upper Essequibo och Essequibo Islands-West Demerara.

Spanien gjorde sitt första anspråk på detta område i en rapport av den 10 juli 1788:

Det har konstaterats att Orinokos sydkust från Barima, 20 liggare mer eller mindre inåt land, upp till Curucima-bäcken, är låglänt och sumpigt land, och därför har man inte tagit hänsyn till hela denna trakt, eftersom den är värdelös, eftersom det finns mycket få områden med bördiga jordar och knappt några savanner och betesmarker; Med Curucima-bäcken som huvudbas, eller punkten på kedjan och åsen i Imatakas stora arm, kommer en tänkt linje att dras i syd-sydostlig riktning längs sluttningarna på åsen med samma namn, som korsas av floderna Aguire, Arature och Amacuro, med flera, på ett avstånd av 20 liggare, direkt till Cuyuni; Därifrån kommer den att fortsätta till Masaruni och Essequibo, parallellt med Berbis och Surinamas källor; detta är den riktgivande linjen för den kurs som de nya bosättningarna och de föreslagna grundläggningarna måste följa.

År 1840 gjorde Venezuela anspråk på hela Guyana väster om floden Essequibo - 62 procent av det som då var Brittiska Guyana. Storbritannien och Venezuela bråkade om gränsen mellan British Guiana och Venezuela under stora delar av 1800-talet. Den 21 februari 1881 föreslog Venezuela i en not till Lord Grenville, Storbritanniens dåvarande utrikesminister, en gränslinje som utgick från en punkt en mil norr om Morukafloden, som därifrån drogs västerut till den 60:e meridianen och gick söderut längs den meridianen. Detta skulle ha gett Barima-distriktet till Venezuela. Venezuelas regering ändrade i sitt ärende till skiljedomstolen sitt krav på distriktet strax väster om Essequibo och hävdade att gränsen skulle gå från Morukaflodens mynning söderut till Cuyunifloden, nära den plats där den möter Mazarunifloden, och sedan längs Essequibos östra strand till den brasilianska gränsen. Storbritannien och Venezuela accepterade tribunalens beslut 1899.

Venezuela tog upp frågan igen 1962, fyra år innan Guyana blev självständigt från Storbritannien. Vid ett möte i Genève 1966 kom de två länderna överens om att lyssna på idéer från en företrädare för FN:s generalsekreterare om hur tvisten skulle kunna lösas på fredlig väg. Det finns fortfarande diplomatiska kontakter mellan de två länderna och generalsekreterarens företrädare.

När Venezuela erkände Guyanas självständighet den 26 maj 1966 sade landet följande:

Venezuela erkänner som den nya statens territorium det område som ligger öster om Essequiboflodens högra strand och upprepar inför den nya staten och inför det internationella samfundet att det uttryckligen förbehåller sig sin rätt till territoriell suveränitet över hela det område som ligger på västra stranden av den ovannämnda floden. Det territorium Guyana-Essequibo som Venezuela uttryckligen förbehåller sig sina suveräna rättigheter över gränsar i öster till den nya staten Guyana genom Essequiboflodens mittlinje, från dess källa till dess mynning i Atlanten.

På venezuelanska kartor från och med 1970 anges hela området vid Essequibos östra strand, inklusive öarna i floden, som venezuelanskt territorium. På vissa kartor kallas västra Essequibo-området för "Zone of Reclamation".

Frågor och svar

F: Vilket namn ger Venezuela den region som landet gör anspråk på i västra Guyana?

F: Hur stor yta omfattar denna region?

F: Hur är detta område uppdelat för Guyana?

Fråga: När gjorde Spanien för första gången anspråk på detta område?

F: Vad gjorde Venezuela ursprungligen anspråk på år 1840?

F: Vilken gränslinje föreslog Venezuela 1881?

F: Vilket avtal slöts mellan Storbritannien och Venezuela 1899?

Sök med bokstav