Resolutionen om Tonkinbukten (augusti 1964) var en gemensam resolution från Förenta staternas kongress om att Förenta staterna skulle inleda Vietnamkriget. Under ett decennium hade CIA skickat in sydvietnamesiska team på sabotageuppdrag i norr. Amerikanska fartyg som Maddox åkte på spionageuppdrag i Nordens kustvatten. USA:s president Johnson hävdade att nordvietnameserna hade gjort två attacker mot Maddox och Turner Joy i Tonkinbukten. Den 4 augusti bad han om kongressens stöd för att kunna besvara attackerna.

Bakgrund

Under början av 1960‑talet intensifierades amerikansk inblandning i Sydostasien. Förutom öppet militärt stöd upprätthöll CIA hemliga operationer längs Nordvietnams kust, bland annat infiltrationer och sabotage som utfördes av sydvietnamesiska specialstyrkor. Samtidigt genomförde amerikanska örlogsfartyg signalspaning och patrullering nära Nordvietnams kust, vilket ökade spänningarna i området.

Händelserna i Tonkinbukten

Den 2 augusti 1964 attackerades förbindelse- och spaningsfartyget Maddox av nordvietnamesiska torpedbåtar i vad som idag allmänt erkänns som en faktiskt genomförd konfrontation. Ett par dagar senare, den 4 augusti, rapporterades ytterligare en attack mot Maddox och det andra amerikanska fartyget Turner Joy. Dessa rapporter baserades på radar-, sonar- och visuella iakttagelser under svåra väder- och ljusförhållanden.

Senare granskningar och avklassificerade dokument har visat att bevisen för en andra, organiserad attack den 4 augusti var mycket osäkra och troligen felbedömda. Sonar- och radarspår tolkades felaktigt, och delar av underrättelseunderlaget var bristfälligt. De så kallade Gulf of Tonkin-händelserna kom därmed att bli både en utlösande faktor och ett historiskt omtvistat underlag för vidare militär eskalation.

Resolutionens innehåll och omröstning

Som svar på incidenterna begärde president Johnson fullmakter för att kunna agera utan att formellt förklara krig. Den så kallade Tonkinbuktsresolutionen gav presidenten rätt att "vidta alla nödvändiga åtgärder" för att avvärja attacker mot amerikanska styrkor och förhindra vidare aggression i Sydostasien. Resolutionen antogs av kongressen den 7 augusti 1964 med mycket stora majoriteter: i representanthuset med 416–0 och i senaten med 88–2 (de två nej‑rösterna kom från senatorerna Wayne Morse och Ernest Gruening).

Resolutionen fungerade som en bred fullmakt till den verkställande makten och tolkades av administrationen som rättsligt stöd för en omfattande militär insats i Vietnam.

Efterspel och historisk bedömning

Tonkinbuktsresolutionen ledde snabbt till en massiv upptrappning: flygbombningar mot Nordvietnam (bland annat Operation Rolling Thunder), ökad insättning av amerikanska rådgivare och så småningom stora reguljära markstyrkor i Sydvietnam. USAs militära närvaro nådde sin topp i slutet av 1960‑talet med hundratusentals soldater utplacerade i landet.

Under 1970‑talet och därefter har de ursprungliga Tonkinhändelserna och resolutionens legitimitet granskats hårt. Pentagon Papers (avklassificerade 1971) och senare dokument visade att administrationens presentation av händelserna var förenklad och i vissa delar missvisande. Tidigare högt uppsatta tjänstemän har senare erkänt att bevisen för den andra attacken var svaga. Kritik riktades också mot att kongressen i praktiken gav presidenten ett "blankt check"-mandat att eskalera kriget utan adekvat parlamentarisk kontroll.

Som följd har Tonkinbuktsresolutionen blivit ett exempel i debatten om maktbalansen mellan kongress och president när det gäller användning av militär makt. I början av 1970‑talet började kongressen återta viss kontroll över krigsbeslut, något som senare fördjupades genom War Powers Resolution 1973 och andra lagstiftande åtgärder.

Sammanfattning

Tonkinbuktens resolution (augusti 1964) markerade ett vägskäl i USA:s politik genom att ge presidenten vidsträckt befogenhet att föra krig i Vietnam. Händelserna i bukten användes som rättfärdigande för snabb och omfattande militär eskalation, men senare avklassificerade uppgifter har ifrågasatt den faktiska karaktären av särskilt den rapporterade attacken den 4 augusti. Resolutionen och dess följder utgör därför en central och omtvistad del av Vietnamkrigets politiska och rättsliga historia.