Vietnamkriget (1955–1975): Översikt, orsaker och konsekvenser

Frankrike började kolonisera Vietnam mellan 1859 och 1862, då Frankrike tog kontroll över Saigon. År 1864 hade Frankrike kontrollerat hela Cochinchina i södra Vietnam. Frankrike tog kontroll över Annam, den stora centrala delen av Vietnam, 1874. Efter att Frankrike besegrat Kina under det kinesisk-franska kriget (1884-1885) tog Frankrike över Tonkin, den norra delen av Vietnam. Franska Indokina bildades i oktober 1887 av dessa tre områden i Vietnam (Cochinchina, Annam och Tonkin) samt Kambodja. Laos lades till efter ett krig mot Thailand, det fransk-siamuslimska kriget, 1893.

Under andra världskriget, efter att Nazityskland hade besegrat Frankrike 1940, kontrollerades Franska Indokina av den franska Vichy-regeringen, en marionettregering som erkändes av Tyskland. I mars 1945 inledde det japanska imperiet den andra franska Indokina-kampanjen. Japan ockuperade Indokina men kapitulerade i augusti 1945.

Efter Nazitysklands nederlag hade Vichy-regeringen inte längre kontroll över Frankrike eller dess territorier. Den franska republikens nybildade provisoriska regering försökte återta kontrollen över sina tidigare kolonier i Indokina med våld, om nödvändigt, men Frankrikes ansträngningar att återta sin koloni i Vietnam motarbetades av en kommunistisk vietnamesisk armé, Viet Minh.

Viet Minh hade grundats 1941 av Vietnams kommunistparti och leddes av Hồ Chí Minh. Detta ledde till det första Indokinakriget mellan Frankrike och Viet Minh. Striderna började med det franska bombardemanget av Haiphongs hamn i november 1946 och slutade med Viet Minhs triumf vid Dien Bien Phu.

I juli 1954 undertecknade Frankrike och Vietminh fredsavtalet i Genève, vilket resulterade i att Vietnam delades upp längs den 17:e breddgraden i en nordlig del som kontrollerades av kommunisterna, ledda av Ho Chi Minh, och en sydlig del som leddes av den katolske antikommunisten Ngo Dinh Diem. Delningen skulle vara tillfällig fram till valet 1956. Diem började dock arrestera misstänkta kommunistsympatisörer samma år och ville behålla makten för sig själv. Valet hölls aldrig, och 1957 inledde Nordvietnam gerillakrigföring mot söder.

USA stödde den antikommunistiska regeringen i Sydvietnam och började skicka militära rådgivare för att utbilda och stödja den sydvietnamesiska armén. Den kämpade mot Viet Cong, även känd som Nationella befrielsefronten, ett kommunistparti som hade sin bas i Sydvietnam och som kontrollerades av Nordvietnam. Viet Cong inledde en mordkampanj 1957. År 1959 ökade Nordvietnam dramatiskt sitt militära stöd till Viet Cong, som då började attackera sydvietnamesiska militära enheter. På grund av dominoteorin fruktade USA att om kommunismen fick fäste i Vietnam skulle den sedan sprida sig till andra länder i närheten.

Den 2 augusti 1964 befann sig förstöraren USS Maddox i Tonkinbukten på ett underrättelseuppdrag längs Nordvietnams kust. USA uppgav att tre nordvietnamesiska torpedbåtar attackerade destrojaren. Maddox sköt tillbaka och skadade de tre torpedobåtarna. USA hävdade senare att torpedobåtarna två dagar senare återigen attackerade Maddox och förstöraren USS Turner Joy. Vid den andra attacken såg de amerikanska fartygen faktiskt inte torpedobåtarna, men det sades att de hade upptäckts med hjälp av fartygens radar.

Efter den påstådda andra attacken inledde USA flygattacker mot Nordvietnam. Kongressen antog den 7 augusti 1964 den gemensamma resolutionen om Tonkinbukten (H.J. RES 1145) och gav därmed presidenten befogenhet att genomföra storskaliga militära operationer i Sydostasien utan att förklara krig. Det fanns få eller inga bevis för attackerna, och vissa trodde att de hade varit en ursäkt för ett utökat amerikanskt engagemang i Indokina.

Kommunisterna fick tillgång till ett stort nätverk av dolda stigar, som kallas Ho Chi Minh-stigen. Det var mycket väl dolt trots att USA gjorde många försök att bomba och förstöra det. Förnödenheter och soldater från Nordvietnam skickades genom Laos till kommuniststyrkorna i Sydvietnam. Amerikanska flygplan bombade Ho Chi Minh-stigen kraftigt och 3 000 000 000 korta ton (2 700 000 t) bomber släpptes över Laos. Detta saktade ner men stoppade inte spårsystemet.

De svåra kommunistiska förlusterna under Tetoffensiven 1968 gjorde det möjligt för USA att dra tillbaka många soldater. Som en del av en politik som kallades "vietnamisering" utbildades och utrustades sydvietnamesiska trupper för att ersätta de amerikaner som lämnat landet. År 1973 hade 95 procent av de amerikanska trupperna lämnat landet.

Alla parter undertecknade ett fredsavtal i Paris i januari 1973, men striderna fortsatte fram till 1975, då den sydvietnamesiska regeringen kapitulerade efter att huvudstaden Saigon fallit.

Det förekom några storskaliga strider under Vietnamkriget, men de flesta striderna var gerillakrigföring, vilket skiljer sig från de storskaliga strider som utkämpades mellan arméer som under andra världskriget.

I gerillakrigföring utkämpar små enheter begränsade strider mot en fientlig styrka, lägger upp bakhåll, gör överraskningsattacker och drar sig sedan tillbaka till landsbygden eller smälter in bland lokalbefolkningen. Det innebär också att man gör det svårt för fienden att operera genom att ägna sig åt sabotage och trakassera fienden med dödliga medel, t.ex. landminor och sprängfällor. De kommunistiska trupperna ägnar sig oftare åt gerillakrigföring mot sydvietnamesiska och amerikanska trupper än tvärtom eftersom kommunisterna kände till sin svaghet i konventionell (storskalig) krigföring.

Även om få av fällorna var explosiva, använde alla explosiva fällor granater. En snubbeltråd placerades ut, och om en soldat snubblade över tråden drogs en granatnål ut, granaten exploderade och soldaten dödades vanligtvis.

En annan typ av fälla fick smeknamnet Venusfluga. Den hade ungefär åtta taggar som var fäst vid en rektangulär ram som satt på ett litet hål. Taggarna var vända nedåt så att när soldatens ben fastnade i den skulle det inte göra ont förrän han drog ut benet, då taggarna skulle slita sig igenom benet.

En annan Viet Cong-fälla var Punji-fällan. Två träplattformar placerades ut och täcktes med löv för att kamouflera den. Det fanns spikar på insidan av träet. När en soldat kom fram och gick på träet, så sjönk det in och spikarna gick igenom soldatens fot. Den fällan var den vanligaste eftersom den var billigast och mycket effektiv. Den var också ofta förorenad, ofta med avföring, så att soldaten också blev smittad.

Förutom att de skadade eller dödade människor orsakade fällorna rädsla och sänkte moralen.

Saigons fall var när Sydvietnams huvudstad Saigon intogs av Vietnams folkarmé och Nationella befrielsefronten den 30 april 1975. Detta markerade slutet på Vietnamkriget och början på den formella återföreningen av Vietnam till en kommunistisk stat.

Innan staden föll hade de få amerikanska civila och militära personerna lämnat Vietnam, och tiotusentals sydvietnamesiska soldater och civila hade också flytt.

De nordvietnamesiska styrkorna, under ledning av general Văn Tiến Dũng, inledde den 29 april sitt slutliga angrepp på Saigon, vars försvar leddes av general Nguyen Van Toan. Ett tungt artilleribombardemang av flygplatsen Tân Sơn Nhứt dödade de två sista amerikanska soldater som dog i Vietnam: Charles McMahon och Darwin Judge.

På eftermiddagen nästa dag hade nordvietnamesiska trupper ockuperat de viktigaste punkterna i staden och hissat sin flagga över det sydvietnamesiska presidentpalatset. Sydvietnams regering kapitulerade snart formellt.

De amerikaner som befann sig kvar i Saigon evakuerades med helikopter eller flygplan med fasta vingar. Den sydvietnamesiska presidenten General Duong Van Minh överlämnade Saigon personligen: "Vi är här för att överlämna makten till er för att undvika blodsutgjutelse." Han var president i två dagar medan hans land rasade samman.

Saigon döptes om till Ho Chi Minh City efter kommunistledaren Ho Chi Minh.

Kriget gjorde potentiell jordbruksmark oanvändbar eftersom den bombades och påverkades av Agent Orange. Ekonomin kraschade eftersom inflationen var hög och arbetslösheten därför var vanlig, och sjukvården var dålig. Många människor flydde från Vietnam på grund av dessa förhållanden.

Đổi Mới-reformerna bidrog till att förbättra många av de problem som kriget hade orsakat. Även om det fortfarande finns många situationer med allvarliga ekonomiska problem har Vietnam nu en ganska framgångsrik ekonomi. Den genomsnittliga vietnamesiska befolkningens inkomster och levnadsstandard har fortsatt att förbättras sedan 1990-talet.

Kriget hade också bestående effekter på USA. Det ledde till splittringar i det amerikanska samhället som fortfarande finns kvar i dag, och många amerikaner blev mer försiktiga med sin regering. Många veteraner kom tillbaka med PTSD och behandlades inte bra; människor som var emot kriget såg dem som mördare och människor som stödde kriget såg dem som förlorare.

• Första Indokina-kriget
• Vapen i Vietnamkriget