Homosexualitet i antikens grekiska arméer: Heliga band och spartanskt hjältemod

Några grekiska filosofer skrev om homosexualitet i militären. I Platons Symposion kommenterade samtalspartnern Phaedrus hur manliga sexuella relationer kan förbättra modet i militären:

... han skulle föredra att dö många gånger: men när det gäller att lämna den han älskar i sticket eller att inte hjälpa honom i fara, så är ingen människa så feg att kärlekens inflytande inte kan inspirera honom till ett mod som gör honom likvärdig med de modigaste födda.

Symposiet är dock en dialektisk undersökning av den sanna kärlekens natur. Phaedrus åsikter visar sig snart vara otillräckliga jämfört med Sokrates transcendenta vision, som:

"...utnyttjar detta gynnsamma ögonblick i samtalet på Agathons fest för att antyda att synlig skönhet är den mest uppenbara och tydliga återspeglingen i vårt jordiska liv av en evig, oföränderlig skönhet, som inte uppfattas med ögat utan med sinnet. Han predikar att man inte skall undvika tävlingen med aptiten, utan snarare att man skall uppnå en definitiv seger över de lägre elementen i kärleks- och passionen, och att man skall sträva efter skönhet på högre och högre nivåer tills dess yttersta och belönande väsen avslöjas som i en plötslig blixt."

Xenofon kritiserade inte själva relationerna. Han förlöjligade militärer som gjorde dem till den enda grunden för enhetsbildningen:

De sover med sina nära och kära, men placerar dem bredvid sig i strid ... för dem (Eleianer, Thebaner) är det en sedvänja, för oss är det en skam ... att placera sin nära och kära bredvid sig verkar vara ett tecken på misstro ... Spartanerna ... gör våra älskade till sådana förebilder av perfektion att även om de stationeras med främlingar i stället för med sina älskare skäms de för att överge sin kamrat.

Enligt traditionen strukturerade grekerna militära enheter efter stammar. Detta var en praxis som tillskrivs Nestor i de homeriska eposen. Den tebanske militärbefälhavaren Pammenes ska dock ha förespråkat en militär organisation baserad på par av älskare:

Homers Nestor var inte särskilt skicklig på att leda en armé när han rådde grekerna att rangordna stam och stam ... han borde ha förenat älskare och deras älskade. Män av samma stam värderar varandra föga när farorna trycker på, men ett band som är cementerat av vänskap grundad på kärlek kan aldrig brytas.

Plutarkos själv verkar tvivla på sanningshalten i dessa berättelser. Det är tveksamt om Pammenes verkligen organiserade militära enheter enligt homosexuella linjer. Så småningom anslöt sig de grekiska stadsstaterna till Pammenes' åsikter om den mest effektiva ordningen för förbandsbildning. Praktiken spred sig snart. Stadsstater som ursprungligen hade ogillat idén ändrade åsikter på grundval av sina egna erfarenheter.

Ett sådant exempel ska ha ägt rum under det lelantinska kriget mellan eretrierna och chalcidierna. Berättelsen ges av Plutarch i en dialog.

I ett avgörande slag kallade chalkidierna på hjälp av en krigare vid namn Kleomachus. Kleomachus svarade på deras begäran. Han tog med sig sin älskare. Han anföll Eretierna och förde chalkidierna till seger till priset av sitt eget liv. Det sades att han inspirerades av kärlek under slaget. Efteråt uppförde kalcidierna en grav för honom på sin marknadsplats. De ändrade sin negativa syn på homosexualitet och började hedra den. Den grundläggande poängen tycks vara att den heterosexuella kärlekens överlägsenhet inte innebär ett fördömande av homosexualitet. Aristoteles tillskrev händelsen en populär lokal sång:

Ni pojkar med elegans och från en värdig släkt, ni får
inte avstå från att modiga män samtalar med er skönhet
i städerna i Chalcis, Kärlek, som är lösare i benen,
frodas sida vid sida med modet.

Betydelsen av dessa relationer i den militära formationen var inte okontroversiell. Enligt Xenophon avskydde spartanerna tanken på att använda relationerna som grund för enhetsbildningen eftersom de lade för stor vikt vid sexualitet snarare än talang. Detta berodde på deras grundare Lycurgus som angrep lustar på fysisk skönhet och betraktade det som skamligt. Xenofon hävdade att i vissa stadsstater skulle de älskande inte ens ha samtal med varandra. Han menade att denna typ av beteende var hemskt eftersom det helt och hållet baserades på fysiska attraktioner:^{[ original researc h?]}

Om det var uppenbart att det inte var ett fasthållande till själen, utan en längtan enbart till kroppen, så betecknade Lycurgus det som orättfärdigt.

De stadsstater som använde sig av denna metod för att bestämma militärformationen hade dock viss framgång. Theberna sägs ha haft ett sådant regemente som utgjorde kärnan i hela sin armé. De tillskriver denna grupp, som kallades Thebes heliga band, skulden för att ha gjort Thebes till den mäktigaste stadsstaten under en generation fram till dess att den föll till Filip II av Makedonien. Filip II av Makedonien var så imponerad av deras mod under slaget att han uppförde ett monument som fortfarande står kvar i dag på deras gravplats. Han gav också en hård kritik av de spartanska åsikterna om bandet:

De som tror att dessa män har gjort eller lidit något skamligt skall förgås.

En av de framstående grekiska militärer som åtnjöt ett sådant förhållande var Epaminondas, som av många, inklusive den romerske historikern Diodorus Siculus, ansågs vara det antika Thebes största krigare och statsman. Diodorus har dock inget att säga om Epaminondas eller det heliga bandets sexuella läggning, och han säger inte heller något om följande berättelse, återigen från Plutarch (Amatorius 17). Enligt Plutarchs dramatiska dialog hade Epaminondas två manliga älskare: Asopichus och Caphisodorus, den senare dog tillsammans med honom vid Mantineia i strid. De begravdes tillsammans, något som i det grekiska samhället vanligtvis var förbehållet make och hustru. Plutarkos, i enlighet med sitt heterosexuella budskap, fortsätter sedan att berätta hur kärleken också inspirerar kvinnor till stort mod: "Och här, tror jag, har vi mycket lägligt nämnt Alcestis; för även om kvinnors temperament har lite att göra med Mars, driver kärleken dem många gånger till djärva försök bortom deras egen natur, till och med till döden."

• Thebes heliga band