Hundraårskriget: konflikt, orsaker och följder (1337–1453)

När kriget började var Frankrike starkare än England eftersom det var rikare. Franska riddare och tungt kavalleri åtnjöt också ett gott militärt rykte i hela kristenheten. Dessutom hade Frankrike cirka 17 miljoner invånare, medan England bara hade cirka 4 miljoner invånare. Frankrike var dock en decentraliserad feodal monarki under medeltiden och var därför mindre enat än England. Frankrike hade en allians med Skottland och Böhmen, och England stöddes av delar av de låga länderna och av vissa regioner i Frankrike som var lojala mot Plantagenet-kungarna i England.

Engelsmännen vann en stor seger till sjöss i slaget vid Sluys 1340, vilket hindrade Frankrike från att invadera England. Större delen av resten av kriget utkämpades i Frankrike. England vann sedan en överväldigande seger i slaget vid Crécy 1346 mot alla odds. Användningen av den engelska långbågen och stakar mot det franska kavalleriet spelade en avgörande roll för den segern.

Mellan 1348 och 1356 var det mycket få strider eftersom den svarta döden dödade många människor i England och ännu fler i Frankrike. Edward, den svarta prinsen, vann sedan en lysande seger för England i slaget vid Poitiers. Frankrikes kung Johan II tillfångatogs under slaget. Engelsmännen invaderade Frankrike igen men kunde inte ta fler städer. En vapenvila 1360 gav England ungefär en fjärdedel av Frankrike. Den första delen av hundraårskriget kallas Edwardiankriget.

Kriget började igen år 1369. Den nya kungen Karl V av Frankrike var mer framgångsrik, med Bertrand du Guesclin som sin bästa riddare. Frankrike allierade sig med Kastilien mot England och Portugal, och en del av striderna spred sig till Spanien och Portugal. Frankrike vann tillbaka det mesta av det land som hade givits till England, och Bertrand du Guesclin vann stora franska segrar i slagen vid Cocherel och Pontvallain. En fred följde från 1389 till 1415. Den andra delen av kriget kallas karolinkriget.

Den mest kända delen av kriget började 1415, när Henrik V av England invaderade Frankrike och vann det ökända slaget vid Agincourt, återigen tack vare sina fantastiska långbågsskyttar. En stor del av den franska adeln sägs ha dödats i slaget. Frankrikes kung Karl VI var galen och oförmögen att regera, och nästan alla hans söner dog unga.

Frankrikes drottning Isabeau av Bayern gifte en av sina döttrar med Henrik V och undertecknade fördraget i Troyes för att göra Henrik V till Frankrikes nästa kung. Både Henrik V och Karl VI dog ungefär samtidigt 1422. Engelsmännen ansåg att Henrik V:s son, Henrik VI av England, nu var Frankrikes rättmätige kung, och många fransmän höll med.

Karl VI:s sista son, Karl VII av Frankrike, sa att han borde bli ny kung, men många fransmän ansåg att han inte förtjänade att bli kung eftersom de tyckte att han var en oäkting.

Engelsmännen fortsatte att erövra land i Frankrike och bildade en allians med Burgund. De vann ännu en stor seger i slaget vid Verneuil, men 1429 ledde Jeanne d'Arc fransmännen till framgång i belägringen av Orleans. I slaget vid Patay samma år vann franska riddare, ledda av La Hire, en stor seger, och det tunga kavalleriet dödade de flesta av de erfarna engelska långbågsskyttarna. Jeanne återfick många städer i nordöstra Frankrike och förde Karl VII till sin kröning, men hon återfick inte Paris.

Hon tillfångatogs av burgundarna 1430, dömdes för kätteri och brändes på bål 1431. Efter hennes död fortsatte fransmännen att ta tillbaka sitt territorium bit för bit. Frankrike vann diplomatiskt 1435 med Arrasfördraget, som gjorde att Burgund slutade vara en engelsk allierad och slöt fred med fransmännen. År 1450 vann Frankrike ännu en stor seger i slaget vid Formigny och återerövrade Normandie.

Kriget slutade 1453 med en förkrossande seger för fransmännen i slaget vid Castillon där nästan 300 kanoner, tillverkade av Jean Bureau och hans bror Gaspard, användes för första gången i ett slag. Den tredje och sista delen av kriget kallas det lancastriska kriget.