Skottland – geografi, historia och kultur i norra Storbritannien

Skottlands fastland utgör¹ ⁄₃ av Storbritanniens storlek och ligger nordväst om det europeiska fastlandet.

Skottlands yta är 78 772 km² (30 414 kvadratkilometer). Skottlands enda landgräns är mot England och är 96 kilometer lång. Atlanten gränsar till västkusten och Nordsjön ligger i öster. Ön Irland ligger bara 30 kilometer från den södra delen av Kintyre, Norge ligger 305 kilometer österut och Färöarna 270 kilometer norrut. Skottlands land omfattar också flera öar, bland annat de inre och yttre Hebriderna utanför västkusten och skärgårdarna Orkneyöarna och Shetlandöarna norr om fastlandet.

Jämfört med de andra områdena på öarna Storbritannien och Irland är Skottland glest befolkat, särskilt den nordvästra halvan av landet. Den viktigaste geografiska egenskapen som dikterar detta är Highland Boundary Fault som grovt sett delar landet på mitten från sydväst till nordost.

Norr och väster om Highland Boundary Fault ligger de mer bergiga skotska högländerna och öarna, och denna halva av landet har mindre än 5 % av den totala befolkningen. Söder och öster om Highland Boundary Fault ligger det skotska låglandet, som innehåller den stora majoriteten (ca 75 %) av den skotska befolkningen och tre av de fyra största städerna (Glasgow, som ligger på första plats, Edinburgh, som ligger på andra plats, och Dundee, som ligger på fjärde plats). Under låglandet ligger Southern Uplands, som är kuperat, men inte lika kuperat som högländerna. De är mindre tättbefolkade än låglandet, men fortfarande mycket tätare än högländerna och öarna.

I den centrala delen av låglandet ligger det centrala bältet, en rektangel som är ungefär 88 kilometer från väst till öst och 48 kilometer från norr till söder. Ungefär hälften av Skottlands befolkning bor inom dessa cirka 4 530 kvadratkilometer (eller 1 750 kvadratmil), vilket är lite mer än 2 % av Skottlands totala landyta. Detta är området mellan Skottlands två största städer - Glasgow, i det centrala bältets västra ände, och Edinburgh, i det centrala bältets östra ände. Området avgränsas geografiskt av två havsvikar - Firth of Clyde i väster och Firth of Forth i öster. Det är den mest bördiga jorden i Skottland, vilket är anledningen till att den är så befolkningstät jämfört med resten av landet.

Det högsta berget i Skottland är Ben Nevis, som också är det högsta berget på de brittiska öarna.

Skottlands historia börjar när människan började leva i Skottland efter den senaste istiden. Av den civilisation som fanns i landet under stenåldern, bronsåldern och järnåldern finns många fossiler kvar, men inga skriftliga dokument har lämnats kvar. Dessa människor hade inte någon skrift.

St Kilda, Heart of Neolithic Orkney och Skara Brae är alla världsarv, liksom Antonine Wall och New Lanark på fastlandet.

På grund av Skottlands läge i världen och dess starka beroende av handelsvägar till sjöss hade landet nära förbindelser i söder och öster med de baltiska länderna och genom Irland med Frankrike och Europa. Havet var mycket viktigt av handelsskäl. Efter unionshandlingarna och den industriella revolutionen växte Skottland till en av de största kommersiella, intellektuella och industriella staterna i Europa.

Kaledonier, picter och romare

Skottlands skriftliga historia börjar när romarriket kom till de brittiska öarna. Romarna gav Storbritannien sitt namn på latin: Britannia eller Britannia Maior, "Storbritannien". Romarna övervann och kontrollerade det som nu är England, Wales och södra Skottland. Norr om floden Forth låg Caledonia, land som inte helt ägdes av romarna).

Romarna hade militärläger och fort i stora delar av Skottland. Under den klassiska antiken gav romarna folket i Kaledonien namnet Caledonii, "kaledonier". Under senantiken och den tidiga medeltiden var folket i Caledonia picterna. Den romerska armén lämnade Storbritannien på 500-talet, och vid den tiden hade romersk militär utkämpat många strider med pikterna.

Scoti, picter och saxare

Under tidig medeltid bodde picterna i en del av landet med namnet Pictland. Skotterna kom från Irland och startade kungariket Dál Riata. Delar av sydvästra Skottland och norra Irland var en del av Dál Riata. Människorna där talade gamla goideliska språk. Saxarna kom från Kontinentaleuropa. På de brittiska öarna har de namnet anglosaxer. Sydöstra Skottland blev en del av det anglosaxiska kungariket Northumbria. Deras språk var fornengelska.

I Pictland startade pikterna kungariket Alba på 800-talet. Riket började i landet mellan floden Spey och floden Forth. Det pictiska språket dog ut och människorna i Alba-riket på 900-talet talade det goideliska språket, skotsk gäliska. Med tiden växte kungadömet. Länderna Moray och Angus blev en del av kungariket. De norra delarna av Northumbria, söder om floden Forth, blev en del av kungariket.

På 900-talet började man bygga stora städer.

Norsk

De flesta av de skotska öarna styrdes av nordborna (och sedan av norrmännen och danskarna) i över fyrahundra år. Kingdom of the Isles var ett nordiskt rike i de västra, kustnära delarna av Skottland. De talade det fornnordiska språket.

De nordiska områdena omfattar Hebriderna i väster och Orkneyöarna och Shetlandsöarna i norr. Isle of Man var också en del av kungariket Isles. Öarna har fortfarande en egen kultur.

Självständighetskrig

De skotska självständighetskrigen var många militära kampanjer som utkämpades mellan Skottland och England i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet.

Det första kriget (1296-1328) började med Edvard I av Englands invasion av Skottland 1296 och avslutades med undertecknandet av Edinburgh-Northampton-fördraget 1328. Det andra kriget (1332-1357) inleddes med Edward Balliols och de "arvlösa" engelskstödda invasion av Skottland 1332 och avslutades omkring 1357 med undertecknandet av fördraget i Berwick.

Krigen var en del av en stor nationell kris för Skottland och perioden blev en av de viktigaste stunderna i landets historia. I slutet av båda krigen var Skottland ett självständigt kungadöme. Krigen var också viktiga av andra skäl, till exempel uppfinnandet av långbågen som ett viktigt vapen i medeltida krigföring.

En rad dödsfall i tronföljden under 1280-talet, följt av kung Alexander III:s död 1286, gjorde att den skotska kronan hamnade i kris. Hans barnbarn Margaret, "jungfrun av Norge", en fyraårig flicka, var arvtagare.

Edvard I av England föreslog i egenskap av Margaretas farbror att hans son (som också var ett barn) och Margaret skulle gifta sig, vilket skulle stabilisera den skotska tronföljden. År 1290 gick Margaretas förmyndare med på detta, men Margaret själv dog i Orkneyöarna på sin resa från Norge till Skottland innan hon blev drottning eller bröllopet kunde äga rum.

Eftersom det inte längre fanns någon tydlig tronarvinge beslutade det skotska folket att be Edvard I av England att välja deras kung. Den starkaste kandidaten hette Robert Bruce. Robert Bruce hade slott runt om i landet och hade en privat armé. Men Edward ville invadera Skottland, så han valde den svagare kandidaten, som hette John Balliol. Han hade det starkaste anspråket på tronen och blev kung den 30 november 1292. Robert Bruce bestämde sig för att acceptera detta beslut (hans sonson och namne tog senare över tronen som Robert I).

Under de följande åren försökte Edvard I ständigt underminera både kung Johans auktoritet och Skottlands självständighet. År 1295 ingick John, på rekommendation av sina främsta rådgivare, en allians med Frankrike. Detta var början på Auld Alliance.

År 1296 invaderade Edvard Skottland. Han avsatte kung John från makten och satte honom i fängelse. Följande år samlade William Wallace och Andrew de Moray en armé från de södra och norra delarna av landet för att bekämpa engelsmännen. Under deras gemensamma ledning besegrades en engelsk armé i slaget vid Stirling Bridge. Under en kort tid styrde Wallace Skottland i John Balliols namn som rikets väktare.

Edward kom personligen norrut och besegrade Wallace i slaget vid Falkirk 1298. Wallace flydde men avgick som Skottlands väktare. John Comyn och Robert the Bruce sattes i hans ställe. År 1305 tillfångatogs Wallace av engelsmännen som avrättade honom för förräderi. Wallace hävdade att han inte begick förräderi eftersom han inte var lojal mot England.

I februari 1306 mördade Robert Bruce John Comyn, en ledande rival, i en kyrka. Bruce fortsatte att ta kronan, men Edwards armé tog över landet ännu en gång efter att ha besegrat Bruces lilla armé i slaget vid Methven. Trots att påven Clemens V bannlyste Bruce och hans anhängare stärktes hans stöd långsamt, och 1314, med hjälp av ledande adelsmän som Sir James Douglas och earlen av Moray, var det bara slotten i Bothwell och Stirling som fortfarande var under engelsk kontroll.

Edvard I dog i Carlisle 1307. Hans arvtagare, Edvard II, flyttade en armé norrut för att bryta belägringen av Stirling Castle och återigen ta kontrollen. Robert besegrade denna armé i slaget vid Bannockburn 1314 och säkrade därmed tillfälligt oberoende. År 1320 gick ett brev till påven från de skotska adelsmännen (Arbroathdeklarationen) delvis ut på att övertyga påven Johannes XXII om att upphäva den tidigare exkommuniceringen och annullera de olika handlingar som skotska kungar hade gjort för att underkasta sig engelska kungar, så att Skottlands självständighet kunde erkännas av andra europeiska länder.

År 1326 sammanträdde Skottlands första fullständiga parlament. Parlamentet hade bildats av ett tidigare råd av adel och prästerskap runt 1235, men 1326 förenades företrädare för burghs - burgh commissioners - med dem för att bilda Three Estates.

År 1328 undertecknade Edvard III Northamptonfördraget som förklarade Skottlands självständighet under Robert the Bruce' styre. Fyra år efter Roberts död 1329 invaderade England Skottland på nytt och försökte sätta den "rättmätige kungen" - Edward Balliol, son till John Balliol - på den skotska tronen, vilket inledde det andra frihetskriget. Mot bakgrund av det hårda skotska motståndet, som leddes av Sir Andrew Murray, misslyckades försöken att få Balliol på tronen. Edvard III förlorade intresset för Balliol efter utbrottet av hundraårskriget med Frankrike. År 1341 kunde David II, kung Roberts son och arvtagare, återvända från tillfällig exil i Frankrike. Balliol avstod slutligen sitt tomma anspråk på tronen till Edward 1356, innan han drog sig tillbaka till Yorkshire, där han dog 1364.

Kronornas union

År 1603 dog Elisabet I, drottning av England och Irland. Kungen av Skottland var drottningens arvtagare, och Jakob VI av Skottland (son till Maria, drottning av Skottland) blev kung av England och kung av Irland. Jakob VI och I (från det skotska huset Stuart) åkte till England för att kontrollera regeringen, och ingen av Skottlands kungar kom till Skottland på mer än hundra år.

Storbritannien

År 1707 slogs Skottland och England samman i unionsakten för att bilda ett enda stort kungadöme, Storbritannien. När Irland anslöt sig 1801 skapades Förenade kungariket. Skottland var en viktig del av det brittiska imperiets kolonialism och imperialism. Skotska kolonister emigrerade över hela imperiet, och en stor diaspora av skottar lever över hela världen som ett resultat av detta. Den skotska upplysningen var en viktig del av upplysningstiden. Filosofer som David Hume och Adam Smith ledde den skotska upplysningen.

Soldater utkämpade några av de krig som orsakades av jakobitismens framfart i Skottland. Jakobiterna ville att det romersk-katolska huset Stuart, och inte det protestantiska huset Hannover, skulle vara kungar av Storbritannien och Irland. Det sista landslaget i Storbritannien var slaget vid Culloden 1745. Då stoppade regeringens brittiska armé det katolska upproret som leddes av Charles Edward Stuart. Skott- och engelsktalande flyttade många gäliskspråkiga från landområden i det skotska höglandet, och många emigrerade till det brittiska imperiet och USA. På 1800-talet besökte George IV Skottland. Efter det blev Skottland och den skotska kulturen mer populär. Turismen till Skottland började på 1800-talet.

I en folkomröstning 1997 valde en majoritet av väljarna i Skottland politisk decentralisering. Det skotska parlamentet, den skotska regeringen och ämbetet som förste minister i Skottland inrättades 1999.

En av Skottlands första ministrar, Alex Salmond, ledde det skotska nationalpartiets skotska regering från 2007. 2014 slutade folkomröstningen om skotsk självständighet med att en majoritet (55 procent) röstade mot självständighet från Storbritannien. Nicola Sturgeon blev förste minister den 20 november 2014.

De officiella språken i Skottland är engelska, skotska och skotsk gäliska. Engelska talas av de flesta människor i Skottland, medan endast ett litet antal, främst på de västra öarna, talar skotsk gaeliska. Den skotska gaeliskan började minska i slutet av medeltiden när skotska kungar och adelsmän föredrog engelska.

Fotboll

Fotboll är den mest populära sporten i Skottland. Tre av de stora städerna, Glasgow, Edinburgh och Dundee, har två eller tre stora fotbollslag, och de flesta städer har minst ett lag. De två mest kända lagen i Skottland är kända som "Old Firm". Dessa är Celtic och Rangers. Dessa två Glasgowklubbar har en lång historia och är hårda rivaler som ofta orsakar slagsmål, upplopp och till och med mord mellan fansen. Rangers är världsrekordhållare och har vunnit flest ligatitlar av alla fotbollslag, för närvarande 55 stycken.

Skottland var vinnare av Homeless World Cup 2007 och är de nuvarande mästarna efter att ha vunnit i augusti 2011. De besegrade Mexiko med 4-3 i Paris, Frankrike.

Andra fotbollsklubbar

De andra stora klubbarna i Skottland är Aberdeen, Hearts, Hibs och Dundee United. Dessa lag är med i Premier League just nu och brukar ta flest platser bland de sex främsta i ligan.

Några andra skotska klubbar är Gretna, som vann tre titlar i rad och gick från tredje divisionen till SPL på bara tre säsonger. Gretna fick slut på pengar och lades ner. Dessutom Raith Rovers, som på ett berömt sätt spelade mot UEFA-cupvinnarna Bayern München. Raith Rovers slogs ut av Bayern München, men lyckades leda med 1-0 i halvtid. Queen of the south nådde också Europa league, efter att ha nått den skotska cupfinalen 2008. de förlorade 3 -2 mot Rangers.

Skotska Premier League

Den högsta divisionen i skotsk fotboll kallas "Scottish Premier League" (eller SPL) och sponsras för närvarande av Clydesdale Bank, en stor skotsk bank. År 2013 ändrades namnet till "Scottish Premiership".

Rugby

1925, 1984 och 1990 var Skottland vinnare av Five Nations Gran Slam efter att ha besegrat alla fyra andra lag - England, Wales, Irland och Frankrike.

Golf

Golf är en populär sport i Skottland. Den är unik eftersom Skottland är golfens födelseplats. Det är säkert, men detaljerna är inte kända med säkerhet. Det finns många offentliga golfbanor där man kan spela för små avgifter. På andra håll i världen är golf ett spel för de rika.

Sandy Lyle var den första skotska golfaren som vann en majortitel i modern tid. Colin Montgomery är en av de bästa spelarna som aldrig har vunnit ett stort mästerskap: Han slutade tvåa i major-tävlingar fem gånger.

Motorsport

Skottland är också engagerad i motorsport. Den före detta F1-föraren David Coulthard har vunnit tretton Grand Prix. Jackie Stewart är trefaldig världsmästare i F1 och anses vara en av de bästa förarna någonsin. Jim Clark var två gånger världsmästare i F1 och anses vara en av de bästa någonsin tillsammans med Fangio, Schumacher och Senna. Colin McRae var också världsmästare i rally 1995.

Tennis

Andy Murray, som ursprungligen kommer från Skottland, är för närvarande Storbritanniens bästa tennisspelare och har vunnit singeltitlar i US Open och Wimbledon, där hans seger 2013 avslutade en 77-årig väntan på att en brittisk man skulle vinna tävlingen. Han vann också OS-guld i herrsingel vid de olympiska sommarspelen 2012 i London. Hans bror Jamie Murray är en framgångsrik dubbelspelare.

Polo för elefanter

Skottland var världsmästare i den ovanliga sporten elefantpolo 2004. Elefantpolo, som registrerats som en olympisk sport av Nepals olympiska kommitté, uppfanns av skotten Nathan Mochan 1983.

Traditionella skotska musikinstrument är bland annat säckpipa, dragspel, fiol, harpa och tin whistle.

• Storbritannien