Apollo 13 var det sjunde uppdraget i NASA:s projekt Apollo och det tredje bemannade månlandningsuppdraget. Flygningen leddes av Jim Lovell. De andra astronauterna ombord var Jack Swigert och Fred Haise. Uppdraget sköts upp från Kennedy Space Center den 11 april 1970 och skulle landa i Fra Mauro-området på månen.

Vad gick fel?

Två dagar efter uppskjutningen, den 13 april 1970, inträffade en explosion i en syretank i servicemodulen. Explosionen skadade servicemodulen kraftigt och ledde till snabb förlust av både syre och elkraft. Orsaken visade sig senare vara en kombination av konstruktions- och testproblem: en föråldrad termostat och skadad elektrisk utrustning gjorde att tanken överhettades och exploderade under en marktestuppgradering innan uppskjutningen.

Krisen ombord

Syretanken innehöll inte bara andningsluft utan var också en del av systemet för att producera elektricitet via bränslecellerna. När tanken förstördes förlorade kommandomodulen stora delar av sin strömförsörjning. Besättningen hade mycket brist på syre och tvingades snabbt att sänka förbrukningen genom att stänga av nästan all elektrisk utrustning — bland annat värmare — vilket gjorde att det blev mycket kallt i rymdfarkosten.

Livbåten: månlandaren

För att överleva flyttade astronauterna in i Apollo Lunar Module, som fungerade som en slags "livbåt". Lunar Module (LM) var byggd för två personer under en kortare period på månens yta, men användes nu för tre personer under flera dagar. LM:s motorer användes för nödmanövrar och kurskorrigeringar för att få skeppet tillbaka mot jorden. Under tiden uppstod andra problem, bland annat stigande koldioxidnivåer. De ursprungliga koldioxidfiltren i LM var runda, medan kommandomodulens filter var fyrkantiga. Med hjälp av markkontrollen improviserade besättningen en adapter av plastpåsar, kartong och tejp — den så kallade "mailbox"-lösningen — för att kunna använda de fyrkantiga filterkassetterna i LM och därmed sänka CO2-nivåerna.

Återinträde och landning

Inför återinträdet var en annan oro att fallskärmarna, som behövdes för att sakta ner kommandomodulen inför splashdown, eventuellt skulle ha blivit obrukbara. Fallskärmarna utlöses av små sprängladdningar som drivs av batterier, och det kalla tillståndet hotade att göra dessa batterier ineffektiva. Besättningen och markkontrollen följde noggrant procedurer för att bevara den energi som fanns kvar. Strax före återinträdet separerades den skadade servicemodulen och lunar module, och kommandomodulen återinträde i atmosfären. Trots all osäkerhet fungerade fallskärmarna och kommandomodulen slog ned i Stilla havet den 17 april 1970, där besättningen hämtades upp oskadd.

Efterspel och betydelse

Händelsen blev en viktig lärdom för NASA. En formell utredning fastslog att explosionen berodde på felaktiga komponenter och procedurer vid marktester. Efter granskningen gjordes omfattande förändringar i konstruktion, testmetoder och säkerhetsrutiner för att förhindra att något liknande inträffade igen. Apollo 13 blev aldrig en månlandning, men uppdraget betraktas som en stor framgång sett ur krishanterings- och överlevnadsperspektiv — en demonstration av hur besättning och markkontroll samarbetade under extrema förhållanden.

Händelsen har också blivit välkänd i populärkulturen, bland annat genom filmen "Apollo 13" (1995) regisserad av Ron Howard, med Tom Hanks i rollen som Jim Lovell. Det mest citerade uttalandet från olyckan är kommandomodulens radiomeddelande till markkontrollen: "Houston, we've had a problem." (ursprungligen: "Okay, Houston, we've had a problem here.").

Sammanfattning: Apollo 13 var inget månlandningsuppdrag, men blev ett exempel på lyckad krishantering i rymden: trots en nära katastrof återvände besättningen säkert tack vare snabba beslut, uppfinningsrikedom och noggrann samverkan mellan astronauterna och markkontrollen.