Leopoldo Alas y Ureña (25 april 1851–13 juni 1901), bättre känd under signaturen Clarín, var en spansk realistisk författare född i Zamora. Han avled i Oviedo, där han tillbringade stora delar av sitt vuxna liv och sin akademiska karriär.
Clarín växte upp i León och Guadalajara innan familjen flyttade till Oviedo 1865. Där avslutade han sin grundutbildning (Bachillerato) och påbörjade juridikstudier. Han fortsatte sina studier i Madrid mellan 1871 och 1878, där han också inledde en karriär som journalist och disputerade med avhandlingen El Derecho y la Moralidad (Juridik och moral). Efter en kort period som lärare i Zaragoza (1882–1883) återvände han 1883 till Oviedo för att tillträda en professur i romersk rätt vid universitetet, en post han hade under större delen av resten av sitt liv.
Han var produktiv som författare, kritiker och essäist. Bland hans viktigaste verk finns romanen La Regenta, som ofta räknas till de främsta spanska realistiska romanerna från 1800-talet och som på många sätt har jämförts med Flauberts Madame Bovary (Madame Bovary)—en av de romaner som inspirerade Clarín. Andra inflytanden på hans författarskap var naturalismen och kraussismen, en filosofisk och pedagogisk rörelse som hade stort inflytande på spansk kultur och utbildning under hans tid. Clarín publicerade även prosasamlingar, teoretiska texter och journalistiska artiklar, bland annat verk som Nuevo viaje al Parnaso och samarbeten kring La Literatura (1881–1882) tillsammans med Armando Palacio Valdés.
La Regenta utspelar sig i en provinsiell stad och kännetecknas av sitt stora persongalleri och sina många sidoberättelser som fördjupar romanens huvudhandling. Huvudpersonen, Ana Ozores (kallad "La Regenta"), skildras med psykologisk precision och ambivalens, och romanens centrala konflikt rör hennes relationer till två manliga gestalter: den förföriske societetsmannen Álvaro Mesía och stadens mäktige präst Don Fermín de Pas. Framställningen av prästen—hans makt, dubbelmoral och religiösa auktoritet—är en av romanens mest diskuterade och dramatiska aspekter.
Språkligt och stilistiskt är Clarín känd för sin användning av inre monologer och den fria indirekta stilen, tekniker som gör att berättelsen ofta förmedlas genom karaktärernas medvetanden snarare än genom en allvetande berättarröst. Denna metod ger en stark psykologisk närvaro och bidrar till romanens realistiska detaljrikedom.
År 1890 publicerades ytterligare en lång roman, Su único hijo. Den mottogs inte med samma entusiasm som La Regenta, och Clarín övergav senare tanken på att följa upp den med två planerade uppföljare; endast skisser och fragment återstår av dessa projekt. Förutom sina större romaner skrev han också kortare berättelser och omfattande litteraturkritik och essäer, där hans skarpa iakttagelser och stilistiska finesser kom till uttryck.
Clarín är ofta beskriven som en komplicerad och mångfacetterad författare: å ena sidan en sökare av religiös eller moralisk sanning, å andra sidan en humanist och kritiker av samhällets hyckleri. Denna ambivalens har lett till vitt skilda tolkningar av hans verk, särskilt av La Regenta, som fortfarande väcker intensiv debatt bland läsare och forskare. I modern tid har hans ställning stärkts och romanen betraktas i dag som ett centralt verk i spansk 1800-talslitteratur, med stor betydelse för studier i realism, psykologisk roman och social kritik.
Betydelse och arv: Claríns författarskap bidrog till att definiera spansk realism och influerade senare författargenerationer. Hans skarpa samhällsskildringar, psykologiska insikter och stilistiska experiment gör honom till en nyckelfigur för den litterära perioden, och La Regenta fortsätter att vara föremål för översättningar, teater- och filmatiseringar samt omfattande kritisk uppmärksamhet.
