Översikt
Les contes d'Hoffmann (svenska titeln Hoffmanns äventyr) är en fransk opera i prolog, tre akter och epilog med musik av Jacques Offenbach. Librettot skrevs av Jules Barbier och Michel Carré och bygger löst på berättelser av E.T.A. Hoffmann. Verket brukar beskrivas som en opéra fantastique och förenar romantik, skräck och satir. Operan uruppfördes i Paris den 10 februari 1881, efter att Offenbach avlidit; premiären ägde rum på en scen i Paris (plats) och togs emot med stort intresse.
Handling och teman
Berättelsen ramar in tre kärleksäventyr som Hoffmann återger om sina misslyckade förälskelser. Varje akt är en fristående episod där verklighet och illusion blandas: automaten Olympia, den sjuka sångerskan Antonia och den förföriska Giulietta. En genomgående konflikt är konstens och konstnärens villkor, identitetens splittring och faran i att förväxla dröm och verklighet. Prologen och epilogen binder ihop episodernas motiv och avslöjar ofta en antagonistisk figur som återkommer i olika skepnader.
Roller och struktur
- Hoffmann (tenor) – berättaren och protagonisten
- Nicklausse / Muse (mezzosopran) – Hoffmanns följeslagare och kommentar
- De återkommande antagonisterna (ofta en och samma sångare): Lindorf, Coppélius, Dapertutto med flera (bariton)
- De tre kvinnliga huvudrollerna: Olympia (coloratura-sopran), Antonia (lyrisk sopran), Giulietta (dramatiskt/mezzo)
Operans form är prolog — tre akter — epilog. Det ursprungliga arbetssättet förutsatte talad dialog i stil med opéra comique, men recitativ har i många uppsättningar ersatt dialogen.
Musik och kända nummer
Musiken förenar lättare buffoniska partier med lyriska och dramatiska scener. Bland de mest kända inslagen finns dock inte minst den virtuosa "dock-aria" (Olympias air), samt den berömda barcarollen "Belle nuit, ô nuit d'amour" som ofta plockas ut som konsertnummer. Orkesterns färg och sångarnas kontrasterande roller ger verket en rik musikalisk palett.
Historia och uruppförande
Offenbach arbetade med verket under slutet av sitt liv men hann inte färdigställa allt innan sin död 1880. Det slutliga partituret och recitativdelen färdigställdes av Ernest Guiraud, som också skrev recitativen för premiären. Sedan dess existerar flera konkurrerande versioner: vissa uppsättningar använder talad dialog, andra Guirauds recitativ; dessutom finns kompletteringar och omkastningar av akternas ordning beroende på regissörens tolkning. Detta har gett upphov till en rik tradition av olika framföranden och kritiska utgåvor.
Betydelse och nutida uppsättningar
Operan räknas som Offenbachs mest ambitiösa fullängdsverk och tillhör standardrepertoaren på många operahus världen över. Den fortsätter att fascinera för sin blandning av lättsamt och mystiskt, sina tekniska sångkrav och möjligheter till scenisk lek. Flera inspelningar och iscensättningar diskuterar öppet vilken version som bäst motsvarar Offenbachs intentioner, och modern forskning lutar ibland åt att kombinera källmaterial från olika utgåvor (premiärhistorik, libretto). För mer information om verkets källor och kritiska utgåvor, se vidare operapresentationer och samlade studier (kompositörsbiografi, Parisisk operahistoria, notstudier).