Acanthocephala (tagghuvudiga maskar) – parasiter nära släkt med hjuldjur

Acanthocephala — tagghuvudiga parasiter nära släkt med rotiferer. Upptäck deras taggade proboscis, komplexa livscykel och värdar (fiskar, fåglar, däggdjur).

Acanthocephala (grekiska akanthos, tagg + kephale, huvud) är en grupp parasitära maskar som ofta kallas acanthocephales, tornhuvudiga maskar eller tagghuvudiga maskar. De har en evigt sträckbar proboscis, beväpnad med taggar, som de använder för att genomborra och hålla fast i värdets tarmvägg. Acanthocefalerna saknar tarm och tar upp näringsämnen direkt genom sin yta från värdens tarmvätska.

Morfologi och anatomi

Typiskt hos acanthocephaler är en tydligt avgränsad proboscis som kan träckas ut och dras in i ett spetsformat kapselliknande organ. Proboscisen bär krokar eller taggar som sitter i rader och förändras mellan arter. Kroppen är ofta långsträckt och segmentlös, med ett tunnväggigt coelom (pseudocoelom). Ytan är en syncytiell huden (tegument) som fungerar både som skydd och absorptionsyta eftersom maskarna saknar ett egentligt matsmältningssystem. De är könliga (dioica), med ofta tydlig könsdimorfism — honor är vanligtvis större än hanar — och har utvecklade fortplantningsorgan; äggen är tjockskaliga och utsöndras med värdens avföring.

Livscykel och värdar

Acanthocefaler har en komplex livscykel med minst två värdar. De vuxna maskarna lever som endoparasiter i tarmkanalen hos ryggradsdjur, särskilt fiskar, men också hos amfibier, fåglar och däggdjur. Äggen som släpps ut i avföring utvecklas i miljön till en larvform (acanthor) som måste ätas av ett intermediärt värddjur — vanligen kräftdjur (t.ex. amfipoder), men ibland även insekter eller små kräftdjur. I intermediärvärden utvecklas acanthor till acanthella och senare till cystacanth, en infektiös vilostadie. När en slutvärd (t.ex. fisk eller fågel) äter den infekterade intermediärvärden, etableras cystacanthen i tarmen och utvecklas till en vuxen mask.

Livscykeln har flera viktiga biologiska konsekvenser: många acanthocephaler kan manipulera mellanvärdens beteende så att denne blir lättare att fånga av slutvärden — ett klassiskt exempel på parasitinducerad beteendeförändring.

Patologi och betydelse för människor och djur

I sina slutvärdar kan acanthocephaler orsaka mekanisk skada där proboscisen förankrar sig i tarmväggen. Besvär kan vara nedsatt tillväxt, matsmältningsproblem, inflammation, sårbildning och i svåra fall tarmperforationer. Hos domesticerade djur och fiskar kan infektioner ge ekonomiska förluster. Mänskliga infektioner är ovanliga men förekommer sporadiskt; vissa arter (t.ex. Macracanthorhynchus spp.) kan orsaka gastrointestinala besvär hos människor efter intag av infekterade mellanvärdar.

Diagnos, behandling och förebyggande

Diagnos görs oftast genom mikroskopisk påvisning av typiska ägg i avföringsprov eller genom att upptäcka vuxna maskar som passerar med avföringen. Hos vilda och odlade fiskar kan obduktion visa maskarna fästa i tarmväggen.

Behandling hos husdjur och människor varierar beroende på art och svårighetsgrad. Anthelmintika som albendazol eller mebendazol används ibland, och i enstaka svåra fall kan kirurgisk borttagning av en stor mask behövas. Förebyggande åtgärder innefattar kontroll av mellanvärdar (t.ex. reducera förekomst av smittförande kräftdjur), undvika konsumtion av rå eller otillräckligt tillagad fisk och skaldjur samt hygienrutiner för att minska spridning av ägg i miljön.

Taxonomi och evolution

Acanthocephala har traditionellt ansetts utgöra ett eget fylum. Moderna genomanalyser och molekylära fylogenetiska studier visar dock att de är nära besläktade med rotiferer. Tillsammans med rotiferer ingår de i en större grupp som ofta kallas Syndermata. Eftersom parasiterna troligen har utvecklats från fritt levande förfäder, tolkas acanthocephalerna som starkt modifierade rotiferer — ett tydligt exempel på hur parasitism kan medföra omfattande morfologiska förändringar. I framtida klassificeringar kan acanthocephaler komma att placeras som en undergrupp inom en större enhet snarare än som ett helt separat fylum.

Utbredning och mångfald

Acanthocephaler finns över hela världen i marina, sötvattens- och vissa terrestra ekosystem. Omkring 1 150 arter har beskrivits, uppdelade i flera familjer och släkten. Olika arter har specialiserade livscykler och föredrar olika kombinationer av mellan- och slutvärdar.

Exempel och noter

• Exempel på välkända släkten är Pomphorhynchus (fiskparasiter), Moniliformis (möss och råttor) och Macracanthorhynchus (kan ibland infektera människor och svin).
• Beteendemodifikation i mellanvärdar (t.ex. ökad risktagning hos infekterade kräftdjur) är ett välstuderat fenomen som illustrerar parasitens roll i ekologi och evolution.

Sammanfattningsvis är Acanthocephala en grupp specialiserade tarmparasiter med unik morfologi och komplexa livscykler. De är intressanta ur såväl veterinärmedicinsk som evolutionär och ekologisk synvinkel, och moderna molekylära studier har radikalt ändrat vår förståelse av deras släktskap med andra djurgrupper.

Frågor och svar

F: Vad är Acanthocephala?

F: Varför kallas de ibland för taggiga maskar eller taggiga maskar?

F: Hur absorberar Acanthocefalaner näring?

F: Vilka typer av värdar har Acanthocephaler i sin livscykel?

F: Hur många arter av Acanthocephala har beskrivits?

F: Vad har nya genomanalyser visat om Acanthocephala?

F: Vilken framtida taxonomisk rang kommer troligen att placeras i ryggradslösa maskar?

Sök med bokstav