Kräftdjur – arter, anatomi, evolution och ekologisk betydelse
Upptäck kräftdjuren: arter, anatomi, evolution och deras avgörande ekologiska betydelse — från minsta krill till jättelika spindelkrabbor.
Översikt och mångfald
Kräftdjuren är en undergrupp av leddjur med omkring 67 000 beskrivna arter. De ingår i fylum Arthropoda och omfattar en mycket varierad grupp med former som till exempel kräftor, hummer, kräftor, räkor, krill och havstulpaner. Kräftdjuren är nära släkt med insekter, och tillsammans med dessa utgör de den artrikaste delen av leddjuren. Om arthropoderna betraktas som ett superfylum skulle insekterna och kräftdjuren kunna behandlas som separata fyler (se Förteckning över djurfyla). Gruppen har ett omfattande fossilregister som sträcker sig tillbaka till kambrium, vilket visar på en lång och komplex evolutionär historia.
Utseende och anatomi
Som andra leddjur har kräftdjuren ett yttre, hårt skelett (exoskelett), ledade bilagor och en segmenterad kropp. Kroppen kan grovt indelas i tre delar: huvud, bröstkorg och buk. Typiska drag är två par antenner, två ögon (ofta på stilkar) och en mun med två mandibler. Många kräftdjur har ytterligare specialiserade munpartier (maxillor) och birama (tvågreniga) lemmar.
Andning och rörelse: De flesta andas med gälar, placerade i gälkammare under carapax eller fästa på vissa bihang; vissa landlevande arter har utvecklat modifierade andningsorgan som fungerar som lungor (t.ex. vissa landkrabbor). Många kräftdjur är bentiska och rör sig längs botten, men vissa, som räkor, kan också simma med hjälp av pleopoder och bukens rörelser. Hummer och hummer-liknande arter har ofta välutvecklade klor (chelae) för fångst och försvar.
Storlek: Storleken varierar extremt: från parasiter på cirka 0,1 mm (se parasit som är) till jättelika former som den japanska spindelkrabban med ett benspann upp till 4,3 m och en vikt över 20 kg. Den nordatlantiska hummern kan väga långt över flera kilo — i vissa fall påstås exemplar väga över 40 pund.
Livscykel och utveckling
Kräftdjur visar en rad olika reproduktions- och utvecklingsmönster. De flesta har separata kön, men vissa arter är hermafroditiska. Hos många marina kräftdjur bäres äggen av honan (till exempel under pleopoder) tills de kläcks. Utvecklingen går ofta via planktoniska larvstadier — nauplius, zoea och hos decapoder stadiet megalopa — som sprider sig med strömmarna innan de slår sig ner och genomgår metamorfos till vuxna former.
Ömsning: Eftersom kräftdjuren har ett stelt exoskelett måste de ömsa (ecdysis) för att växa. Ömsningscykeln styrs hormonellt; efter ömsning är djuret extra sårbart tills det nya skalet hårdnat.
Ekologisk roll
Kräftdjuren spelar centrala roller i många ekosystem. De fungerar som detritivorer (nedbrytare), herbivorer, rovdjur och filtrerare. Små planktoniska kräftdjur som krill och copepoder kan ha enorm biomassa och är viktiga bytesdjur för fisk, sjöfåglar och valar. Bottenlevande kräftdjur bidrar till bioturbation (omrörning av bottensediment) och näringsomsättning i bottenmiljöer.
Vissa kräftdjur, som havstulpaner, är stationära och kan utgöra habitat för andra organismer; andra, som parasiterande fisklöss, påverkar värddjuren negativt. Kräftdjur kan också vara invasiva arter som förändrar lokala ekosystem och fiskerier.
Människa och nyttjande
Mer än 10 miljoner ton kräftdjur produceras årligen genom fiske eller odling för mänsklig konsumtion, och största delen utgörs av räkor. Kräftdjuren är viktiga för kustekonomier och matförsörjning globalt. Samtidigt utgör överexploatering, sjukdomar i odlingar, habitatförlust samt klimatförändringar och havsförsurning hot mot många bestånd.
Evolution och fossil
Kräftdjuren har ett långt fossilregister och har genomgått omfattande anpassningar och strålningshändelser sedan kambrium (se kambrium). Många grupper bevaras väl i fossil tack vare sitt hårda skal, exempelvis hummer och krabbor, medan andra lämnar sämre spår. Fossil visar hur kroppsdelar och livsstrategier har förändrats, inklusive övergångar till planktoniska levnadssätt och till land.
Taxonomiska huvudgrupper (kort)
- Malacostraca – den största klassen; här ingår bland annat hummer, räkor, kräftor och kräftor.
- Maxillopoda – inkluderar bland annat copepoder och havstulpaner.
- Branchiopoda – små, ofta sötvattenslevande djur (t.ex. dammsländor och fjärs).
- Ostracoda – små, skalbärande kräftdjur ofta kallade musselkräftor.
Hot och bevarande
Många kräftdjursbestånd påverkas negativt av globalt fiske, habitatförlust, föroreningar och klimatförändringar. För att säkra både biologisk mångfald och fiskeintäkter behövs hållbar förvaltning, skydd av viktiga livsmiljöer och åtgärder mot spridning av invasiva arter. Odling (akvakultur) kan minska trycket på vilda bestånd men kan också föra med sig problem som sjukdomsspridning och habitatförändringar om den inte sköts ansvarsfullt.
Sammanfattning
Kräftdjuren är en mycket artrik och ekologiskt viktig grupp inom leddjuren. De förekommer i nästan alla vattenmiljöer och på vissa platser även på land, har komplex anatomi och livscykler, och fyller nyckelroller i ekosystem och som resurs för människor. Deras långa evolutionära historia och stora variation gör dem till ett centralt ämne för forskning inom marinbiologi, ekologi och paleontologi.
Tillväxt och utveckling
Alla leddjur måste byta ut sitt exoskelett mot ett nytt för att kunna växa. Detta gäller även för de som tillhör undergruppen kräftdjur. De byter ut sina skelett genom att röra på sig. Skiftningen styrs av hormoner i deras kroppar. Ett nytt exoskelett utsöndras då för att ersätta det gamla. Medan de väntar på att deras nya exoskelett ska hårdna kan det vara farligt eftersom de kan bli utsatta för större rovdjur och inte kunna försvara sig. De flesta kräftdjur byter skinn flera gånger mellan kläckning och vuxen ålder. I de flesta fall innebär tillväxt och utveckling metamorfos. Metamorfos är en dramatisk förändring av deras fysiska form.
Larver av räka nauplius
Ätbara räkor
Amerikansk hummer
Larver
Kräftdjur har flera olika larvformer. Den tidigaste och mest karakteristiska är nauplius. I de flesta grupper finns det ytterligare larvstadier, bland annat zoea (pl. zoeæ eller zoeas). Detta namn gavs den när naturvetare trodde att den var en separat art. Den följer efter naupliusstadiet och har ofta piggar på sin pansar. Dessa kan hjälpa dessa små organismer att upprätthålla en riktningsbestämd simning. Hos många decapoder, på grund av deras snabba utveckling, är zoea det första larvstadiet. I vissa fall följs zoeastadiet av mysisstadiet och i andra fall av megalopastadiet, beroende på vilken kräftdjursgrupp det rör sig om.
Frågor och svar
F: Vad är en kräftdjur?
S: Crustacea är en undergrupp av leddjur med 67 000 beskrivna arter. De ingår i fylum Arthropoda och omfattar kräftor, hummer, kräftor, räkor, krill och havstulpaner.
F: Hur många arter av kräftdjur finns det?
S: Det finns 67 000 beskrivna arter av kräftdjur.
F: Är alla kräftdjur vattenlevande?
S: De flesta kräftdjur är vattenlevande och mestadels marina, men vissa har flyttat in på land permanent, bland annat vissa krabbor och trälöss.
F: Vilka kroppsdelar har de flesta kräftdjur?
S: De flesta kräftdjur har tre stora kroppsdelar: huvud, bröstkorg och buk. De har också två par antenner, två ögon och en mun med två mandibler.
F: Hur andas de flesta kräftdjur?
S: De flesta kräftdjur andas med gälar, även om vissa landkrabbor har utvecklat lungor.
F: Skall alla vuxna kräftdjur byta skal när de växer i storlek?
Svar: Ja, de flesta vuxna kräftdjur avlöser sitt skal i takt med att de växer i storlek.
F: Hur mycket animalisk biomassa bildar krill och copepoder på planeten? S: Krill och copepoder utgör den största animaliska biomassan på planeten och är en viktig del av näringskedjan.
Sök