Marshallplanen
Marshallplanen (officiellt kallad European Recovery Program [ERP]) var USA:s plan för att återuppbygga de allierade länderna i Europa efter andra världskriget. Ett av de viktigaste skälen till att detta gjordes var att stoppa kommunismen (i princip Sovjetunionen).
Planen fick sitt namn efter utrikesminister George Marshall, men den utarbetades av andra personer på utrikesdepartementet.
Planen gällde i fyra år med början i april 1948. Under denna period gavs 13 miljarder dollar i ekonomisk och teknisk hjälp för att hjälpa till med återhämtningen i de europeiska länder som hade anslutit sig till Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete.
När planen avslutades hade ekonomin i alla medlemsstater vuxit långt över förkrigsnivåerna.
På senare år har vissa historiker sagt att ett annat skäl till planen var att göra USA starkare och att få länderna i Västeuropa att behöva USA. De säger också att FN:s (United Nations(UN) Relief and Rehabilitation Administration), som hjälpte miljontals flyktingar 1944-1947, också bidrog till den europeiska återhämtningen efter kriget.
Karta över det kalla krigets Europa och Främre Orienten som visar de länder som fick stöd genom Marshallplanen. De röda kolumnerna visar det totala stödbeloppet per land.
Alternativ till Marshallplanen
Morgenthau-planen
USA:s finansminister Henry Morgenthau Jr. sade att om Europa behövde pengar för att bygga upp det som förstörts under kriget, skulle de ta dem från Tyskland. Dessa pengar kallades för krigsskadestånd. Morgenthau menade att det också skulle hindra Tyskland från att någonsin byggas upp igen och hota med att starta ett nytt krig. Att ta pengar från Tyskland gjordes efter första världskriget, men det fungerade inte. I stället för att hjälpa andra länder skadade det dem. Detta beror på att företagen inte kunde sälja kolet och stålet som de tillverkade eftersom det kom in gratis från Tyskland.
Monnet-planen
Frankrikes Jean Monnet sade att Frankrike borde kontrollera de tyska kolområdena Ruhr och Saar och använda dem för att återuppbygga den franska industrin. År 1946 kom ockupationsmakterna överens om att sätta strikta gränser för hur snabbt Tyskland kunde återindustrialiseras. Det sattes gränser för hur mycket kol och stål som kunde produceras.
Nivå av branschöverenskommelse
Detta var den första tyska industriplanen. Den undertecknades i början av 1946 och innebar att den tyska tunga industrin skulle minskas till hälften av 1938 års nivå genom att 1 500 fabriker förstördes.
I slutet av 1946 kunde regeringarna se problemen med planen och avtalet ändrades flera gånger, senast 1949. Nedmonteringen av fabrikerna fortsatte dock till 1950. Tyskland hade länge varit mycket viktigt för Europas ekonomi. Detta innebar att ett fattigt Tyskland höll tillbaka den europeiska återhämtningen, eftersom andra länder inte kunde sälja så många saker till Tyskland. Ett fattigt Tyskland var också dyrt för ockupationsmakterna. De var tvungna att ge Tyskland mat och andra saker som landet behövde och som det inte längre kunde odla eller tillverka själv.
På grund av detta förkastades Morgenthaus och Monnets planer.
Marshallplanen avslutades 1952. Idéer om att förlänga den stoppades på grund av kostnaderna för Koreakriget och upprustningen. Amerikanska republikaner som var fientligt inställda till planen hade också vunnit platser i kongressvalet 1950.
Utbrända byggnader efter bombningen av Hamburg
En av flera affischer som skapades för att främja Marshallplanen i Europa. Den blåvita flaggan mellan den tyska och italienska flaggan är en version av Trieste-flaggan.
Kritik
Marshallplanen har beskrivits som "historiens mest osjälviska handling". Detta är dock inte nödvändigtvis fallet. USA drog nytta av planen eftersom en del av överenskommelsen om att ge stöd var att länderna skulle öppna sina ekonomier för amerikanska företag.
"Historisk revisionistiska" historiker, som Walter LaFeber, sade under 1960- och 1970-talen att planen var amerikansk ekonomisk imperialism. Det innebär att det var ett försök att få kontroll över Västeuropa på samma sätt som Sovjet kontrollerade Östeuropa.
Ekonomen Tyler Cowen har sagt att de länder som fick mest stöd från Marshallplanen (Storbritannien, Sverige och Grekland) fick minst avkastning och växte minst mellan 1947 och 1955. De länder som fick lite (t.ex. Österrike) växte mest.
När han tittade på Västtysklands ekonomi från 1945 till 1951 kom den tyske analytikern Werner Abelshauser fram till att utländskt bistånd inte behövdes för att starta eller hålla igång återhämtningen. Cowen konstaterade att Frankrikes, Italiens och Belgiens ekonomiska återhämtning inleddes före Marshallplanen. Belgien förlitade sig i hög grad på den fria marknadens ekonomiska politik efter befrielsen 1944 och hade den snabbaste återhämtningen. Landet hade inte heller den allvarliga bostads- och livsmedelsbrist som rådde i resten av Kontinentaleuropa. [1]
Relaterade sidor
- Alliance for Progress misslyckades Marshallplanen för Central- och Sydamerika.
- GARIOA (Government and Relief in Occupied Areas) föregångare till Marshallplanen.
- Morgenthau-planen Planen för Tysklands överlämnande efter kapitulationen
- Industriplanerna för Tyskland
Frågor och svar
Fråga: Vad var Marshallplanen?
S: Marshallplanen var USA:s plan för återuppbyggnad av de allierade länderna i Europa efter andra världskriget.
F: Varför genomfördes Marshallplanen?
S: Marshallplanen genomfördes för att hjälpa de europeiska länder som hade anslutit sig till Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete att återhämta sig och för att stoppa kommunismen och Sovjetunionen.
F: Vem fick planen sitt namn efter?
S: Planen fick sitt namn efter utrikesminister George Marshall.
F: Vem utarbetade planen?
S: Planen utarbetades av andra personer på utrikesdepartementet.
F: Hur länge gällde planen?
S: Planen gällde i fyra år med början i april 1948.
F: Hur mycket ekonomiskt och tekniskt bistånd gavs under planens löptid?
S: 13 miljarder US-dollar i ekonomisk och teknisk hjälp gavs under planens löptid.
F: Vilka var några historikers åsikter om Marshallplanen?
S: Vissa historiker har sagt att ett annat skäl till planen var att göra USA starkare och att få länderna i Västeuropa att behöva USA. De menar också att Förenta nationernas (FN) Relief and Rehabilitation Administration, som hjälpte miljontals flyktingar från 1944 till 1947, också hjälpte den europeiska återhämtningen efter kriget.
