Mencius (Meng Zi, 371–289 f.Kr.) – Konfuciansk filosof om människans natur

Mencius levde under Zhōu-dynastin.

Den kultur som Mencius kom från trodde att människor efter sin död skulle ha någon form av tillvaro efter livet. Denna tro går tillbaka till en avlägsen förhistorisk tid. Någon gång började man säga att de döda går till 天 Tiān. Tiān har flera betydelser, bland annat "himmel", "dag", "himmel" och "Gud". De tidigaste versionerna av tecknet 天 är en bild av en man med ett mycket stort huvud, vilket tyder på "huvudman" eller "ledare". Eftersom kineserna trodde att när någon person dör går han eller hon till Tiān, och att döda förfäder är mäktigare än vad de var när de fortfarande levde, är det möjligt att Tiān ursprungligen var namnet på den tidigaste förfadern till Zhōu-härskarhuset från långt före den föregående dynastins fall, Shàng. Om den tanken stämmer var "Tiān" alltså först ett namn på en förfader. Senare människor kan ha glömt att denna mycket mäktiga ande ursprungligen var en levande människa, så Tiān blev betraktad som en gud. Därefter kan "Tiān" ha använts för att benämna den plats där guden bodde, och eftersom den platsen låg högt ovanför oss kom det att betyda inte bara "himmel" utan också "himmelen", "himmel", "dag" osv.

Kina har myter som går långt tillbaka innan Shàng- och Zhōu-dynastierna. Det fanns flera kulturhjältar som betraktades som gamla kloka kejsare. Det fanns 黃帝 Huáng Dì, känd på engelska som Yellow Emperor, 堯 Yáo, 舜 Shùn och 禹 Yǚ, som alla kom före det som kallas den första dynastin, 夏 Xià.

Historien om hur Yǚ blev kejsare är mycket viktig för konfucianerna. Myten säger att världen började bli översvämmad och Yǚs far (vars namn var 鯀 Gǔn) försökte åtgärda problemet genom att bygga dammar. Gǔn lyckades inte eftersom vattnet bara fortsatte att komma och när det gick över toppen av dammarna så kom allt vatten som hade byggts upp ut mycket snabbt. Så Yǚ tog över jobbet med att rädda Kina och rensade alla floder så att det extra vattnet lätt kunde rinna ut i havet.

Mencius berättar inte den del av berättelsen som handlar om Gǔn, men han berättar däremot om hur Yǚ gjorde alla floder djupare för att dränera landet. Den lärdom Mencius och det kinesiska folket drog av berättelsen om Yǚ var att det i allting är bättre att ge krafter ett sätt att ta sig ut som inte orsakar skada, och att det alltid är dåligt i längden att dämma upp krafter.

Grundarna av Zhōu-dynastin trodde på idén att kung Wen, far till kung Wu (som var den förste som faktiskt regerade efter att Shàng-härskarna hade besegrats), fortsatte att kunna agera i människornas värld även efter sin död. Han och hans egen far och farfar var centrala figurer i ett viktigt dokument som kallas "Den mässingsbundna kistan". Ett annat viktigt dokument kallas "tillkännagivandet av hertig Shao". Båda dessa dokument introducerar och stöder idén att Tiān bestämmer vem som ska vara den människa som ska agera som förvaltare eller hjälpare för att genomföra Tiāns vilja på jorden, och idén att Tiān bara låter någon bli kung så länge han ser till alla människors välfärd.

Mencius berättade historien om Yü i sin bok i 3B:9:

當堯之時，水逆行，氾濫於中國。蛇龍居之，民無所定。下者為巢，上者為營窟。書曰：『洚水警余。』洚水者，洪水也。使禹治之。禹掘地而注之海，驅蛇龍 而放之菹﹔水由地中行，江、淮、河、漢是也。險社既遠，鳥獸之害人者消﹔然後人得平土而居之。

På [den vise kejsaren] Yaos tid upphörde floderna med sitt normala flöde och översvämmade Centralriket. Då tog ormar och drakar sin boning och människorna hade inga fasta boningar. De som befann sig på lägre ställen skapade bon i träden för sig själva, och de som befann sig på högre ställen byggde underjordiska skansar.

書曰：『洚水警余。』洚水者，洪水也。使禹治之。禹掘地而注之海，驅蛇龍 而放之菹﹔水由地中行，江、淮、河、漢是也。險社既遠，鳥獸之害人者消﹔然後人得平土而居之。堯、舜既沒，聖人之道衰。

I boken står det: "Översvämningen skrämmer mig." "Inundation" betyder "översvämning". Yü anställdes för att hantera översvämningen. Yü muddrade jorden och transporterade vattnet till havet. Han drev bort ormarna och drakarna och förvisade dem till träskmarkerna. När vattnet färdades genom landet bildade det Yangzefloden, Huai-floden, Gula floden och Han-floden. Eftersom [träskmarkerna] låg på avlägsna och avskurna platser, eliminerades de plundringar som fåglar och djur besökte människorna, och efter det fick människorna möjlighet att leva på slätterna. [Emellertid] efter att [människors minnen av] både Yao och Shun föll i glömska gick de vises väg in i en brant nedgång.

I 4B:26 säger Mencius också:

如智者若禹之行水也，則無惡於智也。禹之行水也，行其所無事，則 智亦大矣

Om dessa visa kunde uppträda på samma sätt som Yü gjorde när han han hanterade flodvattnet, vad skulle det då finnas att ogilla med dem? Yü hanterade översvämningsvattnet genom att utföra sitt arbete på ett sätt som inte krävde någon större ansträngning. Om dessa visa också kunde uppträda utan att göra något väsen av sig, då skulle deras visdom vara stor.

För Mencius var Yüs sätt att göra saker och ting det bästa. Yü var en av Mencius stora hjältar.

I västvärlden fanns en forskare vid namn Konrad Lorenz (1903-1989) som studerade djur. Han var etolog, vilket innebär att han noggrant studerade djurens beteende och försökte förstå varför de gör de saker som de vanligtvis gör. Han såg till exempel att om ankungar ser en människa i stället för en anka direkt efter att de kläckts, kommer de alltid att följa efter människor och ta dem till sina föräldrar. Han kallade den här typen av inlärning för "prägling".

Mencius studerade människor på samma sätt som Lorenz studerade andra djur. Mencius var också en etolog, men på det gamla Kinas språk betraktades han som en "mästare", det vill säga en lärare. Han var konfucianist, och konfucianismen kallas ibland för en religion. Men Mencius citerar dock inte religiösa texter och försöker få människor att agera på det sätt som böckerna säger att man ska göra. Han nämner inte heller grundläggande sanningar eller axiom och försöker ta reda på hur människor bör agera. Han är alltså inte som de flesta människor som vi betraktar som antingen religiösa ledare eller filosofer.

I modern tid skiljer vi filosofi från vetenskap, men tidigare kallades de studier som vi nu kallar vetenskap för "naturfilosofi", och Mencius var i grunden en naturfilosof. Hans arbete ledde till samma allmänna slags kunskap som Lorenz lärde sig om ankor och andra djur. Mencius frågade sig: Vilka saker gör människor som gör att familjer och samhällen fungerar bra, vilka saker gör de som skadar familjer och samhällen, och varför gör de dessa saker?

Mencius sade att vi inte behöver lära människor att älska smaken av god mat. Den känsla vi har för god matlagning är naturlig. På samma sätt, sade han, har vi andra naturliga känslor som är goda gåvor som vi alla föds med. Vi kan egentligen inte göra oss av med dessa gåvor annat än genom att förstöra oss själva, men vi kan låta dem täckas över så att de inte fungerar rätt. Det är lite på samma sätt som när människor inte bara kan ta av sig näsan och slänga den, men de kan sätta proppar i näsborrarna och förstöra sin förmåga att känna lukten av saker. Det är alltså viktigt att människor inte gör något som hindrar deras fyra gåvor från att fungera väl. Det är synd att människor ofta låter sina fyra gåvor bli förstörda. När människor är väl omhändertagna och skyddade från negativa krafter kommer de att vara goda av egen fri vilja.

De dygder eller krafter som människor har är saker som de får direkt från himlen. Samma saker finns i himlen. När människor gör dåliga saker beror det på att deras andra delar har tagit kontrollen från deras dygder/krafter. Mencius ger en underbar berättelse som kallas Ox Mountain som bevis.

Det kinesiska ordet för det som ovan har kallats "gåvor" är 德 dé. Det är en motsvarighet till ett ord som betyder "få", så ett sätt att förklara det är att säga att en dé är något som vi får från himlen. Det betyder "dygd", men bara i den meningen att det är kraften att göra något. ("Virtue" har den betydelsen även på engelska.) Människor har fyra dygder eller krafter. Här är deras kinesiska namn, en översättning av dem och en förklaring av dem:

• 仁 rén innebär förmågan att känna vad andra människor upplever som om det hände dig. Så om du ser en person lägga sin hand där den säkert kommer att skadas, kanske någonstans där en kobra väntar hoprullad på att slå till, kommer du att känna dig illa till mods och vilja hindra personen från att göra det. På engelska finns det många översättningar för detta ord, bland annat "benevolence", "empathy", "human-heartedness" osv.

• 義 yì betyder förmågan att känna sig dålig på sig själv när man vet att man inte gör sin del av arbetet, att man inte gör sin plikt osv. Om du åkte på en utflykt i skogen med en grupp vänner och alla kom överens om att turas om att diska, men du aldrig tog din tur, skulle du känna skam för det du inte hade gjort. Några av de engelska översättningarna av detta ord är "sense of duty", "sense of right and wrong", "sense of justice" osv. Det är dock viktigt att notera att Mencius beskriver en persons känsla av vad personen själv gör, inte en känsla av vad andra människor gör.

• 禮 lǐ innebär förmågan att se sin egen ställning i samhället och andra människors ställning i samhället och att göra saker som gör att människor kan komma överens. Det kan till exempel vara okej för dig att gå in genom bakdörren till din egen familjs hus, eller till och med gå in genom bakdörren till din mormor och morfar, utan att knacka på. Men om du går in i någon annans hus kan de bli rädda eller arga eftersom du inte hör hemma där. Ibland behöver vi gå in i någon annans hus, och det finns ett lǐ för den situationen. Gästen kan knacka på dörren och vänta, skrapa på tältdörren och vänta, eller göra något annat för att låta människorna där inne veta att det finns någon utanför som har fredliga avsikter och vill komma in. Olika kulturer kan ha olika uppfinningar för att hantera den här typen av situationer. Det viktiga är att alla kulturer kommer att ha hittat sina egna lösningar, och vad människor beslutar sig för att göra är en lǐ. Det spelar egentligen ingen roll om människor kör på vänster eller höger sida av vägen. Det viktiga är att alla kommer överens om samma plan. Den kanske bästa engelska översättningen av detta ord är "a sense of properety", vilket bara betyder att människor har ett sätt att räkna ut vad som är korrekt. passande eller lämpligt att göra i sociala situationer för att undvika onödiga bråk. "Det är inte lämpligt att bara öppna en dörr till någon annans hus och gå in." "Det passar situationen att knacka på dörren och be om lov att komma in."

• 智 zhì betyder förmågan att se på något som händer mellan eller bland andra människor och se vad som är rätt och vad som är fel. Om en person ser en mäktig vuxen gå fram och ta mat från ett svältande barn kommer reaktionen mot den vuxnes beteende att vara omedelbar. Kanske är den bästa översättningen för denna term "visdom", om vi tänker på att Salomos visdom innefattade förmågan att noggrant bedöma de verkliga omständigheterna i de fall som fördes fram inför honom. Zhì är den typen av visdom, snarare än att vara någon form av extrem intelligens. Någon som har zhì kan avgöra vad som är rättvist och vad som är orättvist.

Människor skulle kunna leva perfekta liv om de bara hade dessa fyra typer av motiv eller känslomässiga reaktioner på världen, men de har många andra motiv. De omfattar rädsla, ilska, girighet efter rikedomar och makt, sex osv. Människor lär sig mycket lätt att de kan tillfredsställa dessa drivkrafter lättare om de ignorerar inmatningarna från sina dygder. Ett barn som är stort för sin ålder kan till exempel lätt lära sig att han med våld kan ta vad han vill från andra barn i hans ålder.

Människor föds med de fyra krafter som ska hindra dem från att göra dåliga saker, och de föds också med de många drivkrafter eller motivationer som kan få dem att göra dåliga saker för att tillfredsställa dessa behov. Så vad är det som avgör vem som blir god och vem som blir dålig?

Mencius observerade att människan är beroende av ytterligare en viktig mental funktion. Han kallade den 志 Zhì, som ibland kan översättas med "strävan", men som i Mencius fall är vad vi skulle kalla viljan. Något måste bestämma vad man ska göra när de etiska impulserna, de moraliska känslorna, i det som Mencius kallade de "fyra dygderna", står i konflikt med de vanliga impulserna som är förknippade med hunger, sex, aggression, rädsla osv. Den del av människan som balanserar saker och fattar beslut är zhì.

Mencius menar att om en individ fungerar väl kan hans eller hennes vilja skapa en sund balans mellan alla impulser och förhindra att dygderna översköljs av de vanliga önskningarna. Om en persons vilja inte är under kontroll kan personen skada sig själv eller andra människor. Därför är det viktigt att under uppväxten lära sig hur man hindrar zhì från att tas över av andra krafter - eller av andra människor.

Individen har en fri vilja att välja om han eller hon vill integrera (sammanföra alla sina impulser och sitt intellekt så att de inte strider mot varandra) eller om han eller hon vill ge upp och bara handla enligt den impuls som han eller hon känner för tillfället. Så för Mencius är den bästa vägen för en människa att planera och agera för att göra sig själv välbalanserad, integrerad (inte i strid med sig själv och vilja göra både en sak och dess motsats) och på så sätt bli en nyttig person för samhället.

Någon som verkar i den mycket höga änden av den moraliska skalan genom att "ha ordning och reda" kallas 君子 jūn zǐ, eller "moraliskt ädel man".

孟子曰：「人之所以異於禽獸者幾希！庶民去之，君子存之。。舜明於庶物， 察於人倫，由仁義行，非行仁義也。」

Mencius sade: "Det som skiljer människan från fåglar och djur är ytterst litet. Vanliga människor gör sig av med det, men den moraliskt ädla människan håller det i tryggt förvar. [Den vise kejsaren] Shun såg tydligt de många varelserna, och han gjorde en noggrann undersökning av människans sociala relationer. Hans handlingar kom från hans välvilja och hans pliktkänsla. Han handlade inte utifrån [en falsk] välvilja och pliktkänsla."

En jūn zǐ är alltså någon som har lyckats hålla fast vid de gåvor som Himlen har gett honom, de gåvor som kan få människor att agera välvilligt, ledas av pliktkänsla, vilja agera på ett sätt som upprätthåller goda relationer med andra och försöka hjälpa och skydda människor som behandlas orättvist. För att vara en riktig jūn zǐ måste personen ha dessa sanna känslor och agera utifrån dem. Det räcker inte att bara agera som om man har dessa känslor.

Enligt Mencius kan vem som helst välja att bli en moraliskt ädel människa. Allt som krävs är att verkligen fatta det beslutet och sedan göra det. Mencius talade om Yan Yuan, som var Konfucius favoritlärjunge:

顏淵曰：『舜何人也；予何人也。有為者亦若是！』

Yan Yuan sa: "Vad för slags man var Shun? Vad för slags man är jag? Allt som krävs för att bli som han är att göra det."

Mencius insåg naturligtvis att det är mycket svårare att "bara göra det" än att tala om det. Man måste hela tiden hålla koll på sig själv.

Ett mål för Mencius var att utveckla vad han kallade ett "orubbligt sinne". Med dessa ord menade han ett sinne som inte kunde slås omkull av yttre påverkan. Ett "orubbligt sinne" skyddar mot att man gör fel saker för att man är arg, rädd osv. Allt som kan dra eller trycka utifrån och få oss att gå ur kontroll kan orsaka skada, men Mencius säger att om viljan och de fyra dygderna/krafterna är väl integrerade, om personen är "verkligen tillsammans", så kan dessa yttre krafter inte ta över kontrollen.

Alla kulturer och samhällen har utvecklat metoder för att förhindra att barn hamnar i alltför stora problem. Till och med i ett och samma samhälle kan människor använda flera olika strategier för att få och behålla kontrollen över sina barn. Ett sätt att kontrollera barn är att slå dem när de gör saker som föräldrarna inte vill att de ska göra. Ett annat sätt att kontrollera barn är att få dem att känna sig skyldiga och förvänta sig att bli hårt straffade eftersom de är dåliga människor. Ett tredje sätt är att få barn att känna skam och förvänta sig att människor ska skratta åt dem och sedan vända sig bort från dem. Metod nummer fyra är att förklara för barn de sannolika resultaten av deras handlingar. "Om du drar i hundens öron kommer den att bita dig". Många föräldrar världen över använder mer än en av dessa metoder, och de kanske använder alla från tid till annan.

Den kinesiska kulturen har en annan metod som kanske inte är så känd och som kanske sällan praktiseras på andra ställen - att använda sig av barnets egen dygd/kraft. När ett barn gör något sårande mot någon annan kan föräldrarna i stället för att säga till barnet hur dåligt han eller hon är säga något i stil med: "Nyss såg vi hur du tog äggen ur sparvens bo. Vi vet att du är en god människa i hjärtat. Så vi undrar om du tänkte på hur sparvmamman kommer att känna sig när hon kommer tillbaka och finner sina barn borta. Skulle du vilja lägga tillbaka äggen nu medan de fortfarande är varma? Sparvmamman kommer snart tillbaka."

Syftet med att få barnet att titta på de känslor som kommer upp i hans eller hennes hjärta/sinne när han eller hon verkligen tänker på vad han eller hon har gjort är inte att få barnet att känna sig som en hemsk person, och inte heller att få barnet att frukta straff. När barnet verkligen lyssnar till den tysta rösten från det som vi i västvärlden skulle kalla "samvetet", kommer barnet naturligt att känna vad sparvmamman skulle känna om hon kom hem till ett tomt bo. Barnet kommer då att göra något för att sparvmamman inte ska behöva ha den dåliga känslan. Nästa gång kanske barnet tänker på hur sparvmamman kommer att känna sig innan han eller hon stjäl några ägg.

Det tar lång tid att bli riktigt bra på att lista dessa fyra gåvor från himlen, och det krävs övning för att förstå de möjliga konsekvenserna av vissa saker man kan göra. Att bli en riktigt bra människa är alltså ett livstidsarbete som aldrig riktigt är färdigt. I det traditionella kinesiska samhället uppmuntrades unga människor att läsa både historier från det förflutna som visade på goda gärningar och att läsa böcker av personer som Konfucius och Mencius för att få hjälp med att lära sig att se alla resultat och lära sig att hålla ilska, rädsla och alla andra vanliga känslor borta från att överrösta de fyra moraliska dygderna/krafterna.

Tre sätt att tänka i det gamla Kina, av Arthur Waley