Ministeriet för innertyska relationer (Västtyskland) – historia och Ostpolitik

Bakgrund och upprättande

Ministeriet inrättades 1949 som Bundesministerium für gesamtdeutsche Fragen (det federala ministeriet för alltyska frågor). Det skapades i skuggan av Tysklands delning efter andra världskriget och i en tid då politikens målsättning i Väst var att framhålla ett enat Tyskland. Under dessa år styrdes västtysk utrikespolitiska linje delvis av den så kallade Hallstein-doktrinen, som innebar att Västtyskland reagerade starkt mot stater som erkände Östtyskland diplomatisk.

Uppgifter och verksamhet

Ministeriets uppgifter var breda och praktiska. Bland de viktigaste områdena fanns:

• kontakter och förhandlingar med den östtyska sidan i frågor om gränsövervakning, familjeåterförening, post- och telefontrafik, trafiktillstånd och transitfrågor;
• hantering av humanitära och sociala frågor som rörde tyska medborgare eller släktingar över gränsen, bland annat krigsveteraner och försvunna personer;
• samordning av frågor som rörde de tyska områdena öster om Oder–Neisse-linjen och de tyska flyktingarna och fördrivna (”Vertriebenen”);
• administrativt stöd för politiska kontakter och förberedelser inför fördrag eller avtal mellan de två tyska staterna.

Genom att samla dessa ärenden i ett särskilt departement försökte Västtyskland hantera den praktiska vardagen mellan de två delarna av Tyskland utan att formellt bryta sin konstitutionella ståndpunkt om ett enat Tyskland.

Ostpolitik, namnbyte 1969 och förändrad linje

Under 1960‑talet och i synnerhet efter att Willy Brandt blev förbundskansler 1969 genomfördes en mer pragmatisk östpolitik (Ostpolitik) som sökte normalisering av relationerna med Öst- och Centraleuropa. Som en följd av detta bytte ministeriet namn 1969 och kom att beteckna sin inriktning tydligare mot ”innertyska” frågor.

En konkret milstolpe under Ostpolitik var det fördrag som Willy Brandt undertecknade med Polen (Warszawafördraget 1970). I det avtalet erkände Västtyskland Polens västra gräns längs floderna Oder och Neisse. Eftersom Polen var en självständig stat och ett avtal rörde Polens territoriella gränsformuleringar användes uttrycket ”Polens västra gräns” snarare än ”gränsen mellan Tyskland och Polen”. Detta var en del av den stegvisa normaliseringen i regionen, samtidigt som de konstitutionella och politiska frågorna kring tysk enhet och status för Östtyskland utvecklades vidare genom senare avtal, bland annat Grundlagenvertrag (Basic Treaty) mellan Väst- och Östtyskland 1972.

Avveckling efter återföreningen

Efter Tysklands återförening 1990 förlorade ett separat ministerium för mellantyska relationer sin funktion. Ministeriet avskaffades 1991, ungefär ett år efter återföreningen, efter att ha hjälpt till i övergångsfasen då de två statliga systemen skulle samordnas. Många av de administrativa och sociala uppgifterna överfördes därefter till det vanliga inrikesministeriet.

Inrikesministern fick också rollen som kommissionär för de nya delstaterna (de tidigare östtyska delstaterna) för att markera att det fortfarande fanns praktiska omställningar kvar att göra — till exempel ekonomisk omstrukturering, rättslig harmonisering och infrastrukturombyggnad — för att göra de nya delstaterna fullt integrerade och jämställda med de västra delarna av landet.

Betydelse och eftermäle

Ministeriet spelade en viktig roll i den vardagliga hanteringen av relationerna mellan Öst- och Västtyskland under kalla kriget. Det fungerade som en kanal för pragmatisk dialog och praktiskt samarbete i en tid då politiska begränsningar gjorde traditionell utrikespolitik svår att tillämpa internt mellan två tyska stater. Ostpolitikens och de senare fördragens politiska förändringar gjorde gradvis vissa av ministeriets ursprungliga funktioner överflödiga, och efter återföreningen 1990 var dess huvuduppgift slutförd.