Willy Brandt (18 december 1913–8 oktober 1992) var tysk förbundskansler från 1969 till 1974. Han föddes som Herbert Ernst Karl Frahm i Lübeck, Tyskland. Han var ledare för Tysklands socialdemokratiska parti 1964–1987 och vinnare av Nobels fredspris 1971. Han avled den 8 oktober 1992 i Unkel vid Rhen.
Under nazisttiden tvingades Brandt i exil. Han lämnade Tyskland 1933, levde i Norge och senare i Sverige där han tog namnet Willy Brandt och arbetade som journalist och politisk aktivist i tyska exilmiljöer. Efter andra världskriget återvände han till Västtyskland och engagerade sig successivt i den inhemska politiken, där hans erfarenhet från exilen bidrog till hans profil som en reformvänlig och utrikespolitiskt inriktad ledare.
Brandts politiska uppgång i Västberlin gav honom nationellt anseende. Han blev stadsråd och 1957 vald till Westberlins regierende borgmästare, en post han innehade till 1966. Som SPD-ledare från mitten av 1960-talet formade han partiets moderna profil och ledde partiet till regeringsmakten i koalition med Fria demokratiska partiet (FDP) 1969, då han blev förbundskansler.
Som kansler genomförde Brandt en rad inrikespolitiska reformer inom skola, socialpolitik och bostadspolitik, men hans mest kända insats var utrikespolitiken—den så kallade "Ostpolitik". Genom förhandlingar och avtalsmässig normalisering med Östblocket sökte han försoning och stabilitet i Europa. Viktiga milstolpar under hans tid var avtal och närmanden mot Sovjetunionen och Polen samt det historiska offentliga knäfallet i Warszawa 1970, en symbolisk gest för tysk-polsk försoning. För sitt arbete för avspänning och försoning belönades han med Nobels fredspris 1971.
Brandts regering avslutades abrupt 1974 efter spionskandalen där hans nära medarbetare Günter Guillaume visade sig vara östtysk underrättelseagent. Skandalen ledde till att Brandt avgick som förbundskansler, men han fortsatte att vara en inflytelserik röst inom SPD och i tysk politik under resten av sitt liv.
Willy Brandt ses i dag som en av efterkrigstidens mest framträdande tyska politiker. Hans satsning på försoning med Öst- och Centraleuropa förändrade Västtysklands utrikesrelationer och banade väg för senare samarbete i Europa. Hans politiska arv hedras bland annat genom institutioner och minnesmärken som bär hans namn, och hans tid som både borgmästare, partiledare och förbundskansler har lämnat ett bestående avtryck i tysk politisk historia.
