Neokolonialism – definition, historia och kritik

Neokolonialism – förstå definition, historia och kritik: hur ekonomisk, kulturell och politisk kontroll formar globala maktförhållanden och motståndet mot den.

Neokolonialism är en politik där en stormakt använder ekonomiska eller politiska medel för att utöva sitt inflytande över underutvecklade nationer eller områden för att få kontroll.

Neokolonialism är den nya idén om kolonialism, som förekom från slutet av 1400-talet till 1900-talet och som fokuserade på att människor från andra delar av världen skulle utöka sin makt över kolonier i ett område.

Det är en term som används för att beskriva när kapitalism, globalisering och andra kulturella krafter används för att kontrollera ett mindre mäktigt land. Kontrollen över detta land kan vara ekonomisk, kulturell eller språklig och kan demonstreras helt enkelt genom att större makter främjar sin egen kultur i dessa oberoende nationer.

Termen "neokolonialism" användes först av Kwame Nkrumah, Ghanas första president efter att landet förklarats självständigt. Han är en av de mest kända personerna som använt denna term, vilket framgår av hans bok Neo-Colonialism, the Last Stage of Imperialism (1965) där han hävdar att "neokolonialism, liksom kolonialism, är ett försök att exportera de sociala konflikterna i de kapitalistiska länderna". Che Guevara motsatte sig också neokolonialismen.

Det används främst av dem som inte håller med om hur de utvecklade länderna engagerar sig i utvecklingsländerna.

Mekaniska och ekonomiska metoder

Neokolonialism tar ofta formen av indirekt kontroll snarare än formell politisk ockupation. Exempel på vanliga mekanismer är:

• Ekonomiskt beroende: stora lån, hjälp med villkor, strukturreformer via internationella institutioner (t.ex. skuldförhandlingar och anpassningsprogram) som gör länder beroende av externa aktörer.
• Multinationella företag: investeringar, utvinning av naturresurser och kontrakt som kan skapa obalans i lokal ekonomi och maktförhållanden.
• Handelsavtal och marknadstillgång: villkor i handels- och investeringsavtal som gynnar starkare ekonomier och begränsar lokalt industribyggande.
• Kulturellt inflytande: media, utbildning, språk och konsumtionsmönster som sprider värderingar och normer från dominerande länder.
• Militärt och politiskt tryck: baser, säkerhetsavtal, underrättelseutbyte och stöd till politiska grupper som tjänar externa intressen.

Historisk bakgrund och kontext

Efter andra världskriget och avkoloniseringen på 1950–1970-talen blev många tidigare kolonier formellt självständiga. Trots politisk självständighet menade vissa ledare och tänkare att ländernas ekonomiska och politiska liv fortfarande styrdes av föregångnarna till kolonialmakterna. Kwame Nkrumah och andra framhöll att formell suveränitet inte automatiskt innebär verkligt oberoende om ekonomiska strukturer och maktförhållanden förblir orörda.

Kritik och motargument

Kritiker av begreppet neokolonialism påpekar flera problem:

• Vaghet: termen används ibland brett och kan bli en svepande förklaring som inte tar hänsyn till komplexa lokala förhållanden.
• Intern variation och lokal elitens roll: vissa menar att lokala politiska och ekonomiska eliter ofta medverkar i eller tjänar på de relationer som kallas neokoloniala, vilket gör förklaringen mer komplex än att skylla på enbart externa aktörer.
• Modernisering och samarbete: förespråkare för global handel och investeringar betonar att utländska investeringar, tekniskt bistånd och handel också kan bidra till utveckling, och att begreppet kan förbises dessa positivt menade effekter.

Konkreta exempel och debatt

I praxis diskuteras neokolonialism när stora ekonomier och företag har oproportionerligt inflytande över naturresurser, politik eller marknader i svagare stater. Diskussionen omfattar bland annat den historiska påverkan från gamla kolonialmakter, ingripanden i Latinamerika under 1900-talet, samt samtida debatter om investeringar och infrastrukturprojekt i Afrika och Asien. I varje fall finns skilda uppfattningar om i vilken mån sådana relationer är ömsesidiga partnerskap eller form av nytillkommen dominans.

Motstånd och alternativa strategier

Motreaktioner mot upplevd neokolonialism har tagit många former:

• Politiska rörelser: pan-afrikanska och andra regionala rörelser för ekonomiskt oberoende och politisk solidaritet.
• Ekonomiska strategier: nationalisering av naturresurser, importsubstitution, regionala handelsavtal och försök att skapa värdekedjor inom kontinenten.
• Diplomatiska initiativ: samarbete inom rörelser som den icke-allierade rörelsen för att minska beroendet av stormakter.

Sammanfattningsvis är neokolonialism ett begrepp som fångar kritik mot hur makt kan utövas indirekt genom ekonomi, kultur och politik även efter formell avkolonisering. Bedömningen av huruvida ett förhållande är neokolonialt beror ofta på perspektiv, tidpunkt och vilka aktörer man analyserar.

Frågor och svar

F: Vad är nykolonialism?

F: Vem förklarade termen nykolonialism på 1960-talet?

F: Vad pratade socialisterna mest om när det gällde nykolonialism?

F: Handlar nykolonialism bara om politik och ekonomi?

Fråga: Vem skrev en välkänd bok om nykolonialism?

F: Vem är en annan känd motståndare till nykolonialismen?

F: Anser alla människor att nykolonialism beskriver världen idag?

Sök med bokstav