Kärnenergipolitik | nationell och internationell politik

Kärnenergipolitik per land

Översikt

Efter olyckan vid kärnkraftverket Fukushima Daiichi 2011 ser Kina, Tyskland, Schweiz, Israel, Malaysia, Thailand, Storbritannien, Schweiz, Malaysia, Thailand och Filippinerna över sina kärnkraftsprogram. Indonesien och Vietnam planerar fortfarande att bygga kärnkraftverk. Länder som Australien, Österrike, Danmark, Grekland, Irland, Luxemburg, Portugal, Israel, Malaysia, Nya Zeeland, Nordkorea och Norge är fortfarande emot kärnkraft.

Australien

Australien producerar ingen kärnkraft. Planerna på att se över om landet borde utveckla kärnkraft övergavs efter att Kevin Rudd, som motsatte sig detta, valdes till premiärminister 2007.

Finland

År 2006 hade Finlands kärnkraftsprogram fyra kärnreaktorer. Den första av dessa togs i drift 1977. De står nu för 27 procent av Finlands elförsörjning.

Den tredje Olkiluoto-reaktorn kommer att vara den nya europeiska trycksatta reaktorn. Den planeras att tas i drift 2011 och kommer att ha en effekt på 1600 MWe.

Byggandet av Olkiluoto 3 inleddes i augusti 2005. Två och ett halvt år senare är projektet "mer än två år försenat och minst 50 procent över budgeten, och förlusten för leverantören beräknas till 1,5 miljarder euro".

Frankrike

Efter oljekrisen i början av 1970-talet beslutade den franska regeringen 1974 att gå mot självförsörjning av elproduktion, främst genom att bygga kärnkraftverk. Frankrike producerar idag cirka 78,1 % av sin el genom kärnkraft. Eftersom Frankrike har ett allmänt elöverskott exporterar landet kärnkraftsproducerad energi. En del av denna går till länder som till synes är emot användningen av kärnkraft, t.ex. Tyskland. Styrelsen för Electricité de France (Électricité de France eller EDF) har godkänt byggandet av en europeisk trycksatt reaktor (EPR) på 1630 MWe i Flamanville i Normandie. Bygget förväntas påbörjas i slutet av 2007 och vara klart 2012.

På 1970-talet uppstod en antikärnkraftsrörelse i Frankrike, bestående av medborgargrupper och politiska aktionskommittéer. Det förekom många stora protester och demonstrationer mot kärnkraft. På senare tid har riktade kampanjer genomförts, främst av Greenpeace, och Sortir du nucléaire (Frankrike) har krävt en officiell säkerhetsinspektion av Arevas anläggningar.

Tyskland

År 2000 tillkännagav den tyska regeringen, som består av en koalition med bland annat det gröna partiet Allians 90/De gröna, officiellt sin avsikt att avveckla kärnkraften i Tyskland. Jürgen Trittin, minister för miljö, naturskydd och kärnsäkerhet, nådde en överenskommelse med energibolagen om att gradvis stänga landets 19 kärnkraftverk och att upphöra med civil användning av kärnkraft till 2020. Lagstiftningen antogs i form av lagen om kärnkraftsavveckling. Kraftverken i Stade och Obrigheim stängdes av den 14 november 2003 respektive den 11 maj 2005. Nedmonteringen av anläggningarna planeras att påbörjas 2007. Lagen om utträde ur kärnkraftsindustrin förbjöd dock inte anrikningsverk - ett i Gronau har fått tillstånd att förlänga verksamheten. Det har funnits farhågor om säkerheten i samband med avvecklingen, särskilt när det gäller transporten av kärnavfall. År 2005 vann Angela Merkel det tyska federala valet 2005 med partiet CDU. Hon har därefter meddelat att hon vill omförhandla tidsgränsen för en nedläggning av kärnkraftverk med energibolagen. Men som en del av hennes pakt med SPD, som CDU bildar en koalition med, har politiken för avveckling tills vidare behållits.

I november 2008 anlände en transport av radioaktivt avfall från tyska kärnkraftverk till en lagringsplats nära Gorleben efter att ha försenats av stora protester från kärnkraftsaktivister. Mer än 15 000 personer deltog i protesterna som innebar att lastbilar blockerades med sittdemonstrationer och att rutten blockerades med traktorer. Demonstrationerna var delvis ett svar på konservativa krav på en omprövning av den planerade avvecklingen av kärnkraftverk.

Japan

Japan har 55 reaktorer med en total kapacitet på 47 577 MWe (49 580 MWe brutto) i drift, 2 reaktorer (2 285 MWe) är under uppbyggnad och 12 reaktorer (16 045 MWe) planeras. Kärnkraften står för cirka 30 % av Japans totala elproduktion, med en kapacitet på 47,5 GWe (netto). Det finns planer på att öka denna andel till 37 % 2009 och 41 % 2014.

Den 16 juli 2007 drabbades regionen där Tokyo Electrics kärnkraftverk Kashiwazaki-Kariwa ligger av en kraftig jordbävning. Kraftverket med sju enheter är världens största enskilda kärnkraftverk. Samtliga reaktorer stängdes och förväntas förbli stängda för skadeverifiering och reparationer i minst ett år.

Under kärnkraftskatastrofen i Fukushima misslyckades kylsystemen vid kärnkraftverket Fukushima Daiichi i Japan den 11 mars 2011, och ett kärnkraftsnödläge utlystes. Detta var första gången som ett kärnkraftsfall förklarades i Japan, och 140 000 invånare inom 20 km från kärnkraftverket flyttades ut. Explosioner och en brand resulterade i farliga strålningsnivåer, vilket ledde till att aktiemarknaden kollapsade och till panikköp i stormarknader.

Förenta staterna

Shippingports kraftverk var det första kommersiella kärnkraftverket som byggdes i USA 1958. Efter kärnkraftens framväxt på 1960-talet räknade Atomic Energy Commission med att mer än 1 000 reaktorer skulle vara i drift i USA år 2000. Men i slutet av 1970-talet stod det klart att kärnkraften inte skulle växa lika dramatiskt, och mer än 120 reaktorbeställningar ställdes till slut in.

År 2007 fanns det i USA 104 kommersiella kärnkraftverk (69 tryckvattenreaktorer och 35 kokvattenreaktorer) med driftstillstånd som producerar totalt 97 400 megawatt (el), vilket motsvarar ungefär 20 % av landets totala elförbrukning. USA är världens största leverantör av kommersiell kärnkraft.

Three Mile Island-olyckan har varit den allvarligaste olyckan för den amerikanska kärnkraftsindustrin. Andra olyckor är bl.a. olyckor vid kärnkraftverket Davis-Besse, som har varit orsaken till två av de fem farligaste kärnkraftsolyckorna i USA sedan 1979, enligt Nuclear Regulatory Commission.

Flera amerikanska kärnkraftverk stängdes långt innan de var konstruerade, bland annat Rancho Seco 1989 i Kalifornien, San Onofre Unit 1 1992 i Kalifornien (enheterna 2 och 3 är fortfarande i drift), Zion Nuclear Power Station 1998 i Illinois och Trojan Nuclear Power Plant 1992 i Oregon. Kärnkraftverket Humboldt Bay i Kalifornien stängdes 1976, 13 år efter det att geologer upptäckte att det var byggt på en förkastning (Little Salmon Fault). Kärnkraftverket Shoreham har aldrig varit i kommersiell drift eftersom man inte kunde enas om en godkänd nödutrymningsplan på grund av det politiska klimatet efter olyckorna på Three Mile Island och i Tjernobyl.

Många anläggningar har nyligen fått sin licenstid förlängd med 20 år.

 
Demonstration mot kärnvapentester i Lyon, Frankrike.  


Protest mot kärnkraftsindustrin i närheten av slutförvaringsanläggningen för kärnavfall i Gorleben i norra Tyskland, 2008.  


Olkiluoto 3 under uppbyggnad 2009. Det är den första EPR-konstruktionen, men problem med utförande och övervakning har orsakat kostsamma förseningar som lett till en utredning av den finska kärnkraftstillsynsmyndigheten STUK. I december 2012 uppskattade Areva att den totala kostnaden för att bygga reaktorn kommer att uppgå till cirka 8,5 miljarder euro, eller nästan tre gånger det ursprungliga leveranspriset på 3 miljarder euro.